Magister, tågresor och mental rehabilitering

Morgonpuls 64 - Status förkyld. Undrar just hur min redan sänkta kropp hanterar en förkylning nu?

Godmorgon!

Sitter på ett tåg mot Sundsvall där jag ska hänga hos bror några timmar innan jag tuffar vidare mot Umeå för att påbörja lite plugg, tanken är att jag ska ta en magister i Arbetsliv och hälsa. Vet inte om jag skrivit om det, men kommande år har ett lite annat upplägg än tidigare (ja, förutom att hela livet är upp och ner). Den här magistern går på distans men med några dagar i Umeå varje månad, så det blir en hel del resande. Har faktiskt unnat mig lyxen att bara jobba 50% medan jag läser, så förutom att jag faktiskt kommer ha tid för studierna så finns det betydligt mer flexibilitet i vardagen nu när vi ska börja med hämtningar och lämningar på dagis. Tanken är att jag ska jobba 50%, vara tjänstledig för studier 25% och föräldraledig 25% så Frida inte behöver gå så långa dagar första året.

Det känns faktiskt bra ganska kul. Och det kunde knappast komma lägligare med lite annat att fokusera på, jag får väl köra huvudet i böckerna och sluta tänka på träning. Jag vet inte varför jag har så starkt behov av att hela tiden drivas av någonting. Jag borde ju kunna ta den här perioden av vila och rehabilitering med ro och försöka njuta av att för en gångs skull ha hyfsat gott om tid. Läsa böcker, träffa vänner, gå ut och strosa, baka bröd och sånt jag tycker om. Se den här tiden som ett andningsrum, en möjlighet som kanske inte kommer igen på många många år. Ladda batterier, det är ju det jag måste för att bli frisk. Men istället söker jag som besatt efter andra saker att inspireras av, att fokusera på och distrahera mig med. Det kanske är fel? Det är kanske precis tvärtom jag ska göra. Bara sitta och dumglo in i ett träd så ofta jag får chansen. Ni vet, typ "hitta mig själv..." och sånt flum.

Hmm. Jag tror tankarna är inne på rätt spår. Det här är saker som jag tänker här och nu medan jag skriver, inget genomtänkt jag klurat på länge. Måste låta det smälta in lite tror jag och gå tillbaka och smaka på känslan några gånger till innan jag tappar bort den.

Tänkte ta en selfie här när jag sitter på tåget, men jag ser så förjäkla risig ut så jag skiter i det.

Nu ska jag hälla upp en kopp kaffe och läsa ett dokument om överträning som jag fått av Göran Kenttä som forskar i ämnet på GIH. Och njuta av utsikten från tågfönster. Åh vad jag gillar att åka tåg =)

Överträning - vägen tillbaka

Jaha. Övertränad alltså. Kan det vara så? Svårt att veta, typ omöjligt att säga med säkerhet.. men visst finns det mycket som tyder på det. Jag har i alla fall bestämt mig för att gå på den linjen och lägga upp en strategi efter det. 

Överträning är hur diffust som helst, det finns en massa olika symtom och exakt hur det tar sig uttryck är väldigt individuellt. De mest klassiska symtomen är trötthet, försämrad prestation, höjd vilopuls, yrsel, nedstämdhet, omotiverad till träning, sömnsvårigheter, sänkt immunförsvar och återkommande infektioner. Probleme kommer smygande och det är alltför lätt att bortse från de första symtomen. Ofta tolkar man de sämre prestationerna som att man borde träna mer vilket som ni förstår blir helt pannkaka. I mitt fall tänkte jag faktiskt inte riktigt så, jag kände mig lite sliten och småsjuk så jag lade in några fler vilodagar innan den stora förkylningen bröt ut, men det var antagligen för sent och inte i så stor utsträckning jag behövt vila. Jag höll ju på att ladda inför en terrängmara för tusan! Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om vad jag tror är mina orsaker till att jag hamnat där jag hamnat. 

Jag har tänkt att jag ska börja ha bättre koll på pulsen, både vilopuls och den ortostatiska som nog egentligen säger mer om kroppens tillstånd. Här finns en förklaring tagen från den mycket tillförlitliga källan Aftonbladet: 

 "Ett ortostatiskt pulstest gör du så här:

- Börja med att kontrollera din vilopuls medan du fortfarande ligger kvar i sängen på morgonen och precis har vaknat. Låt oss säga att den här 65

slag/minut.

- Res dig sedan upp till stående och tag pulsen igen.

Om pulsen stiger med mer än 15-20 slag när du gör detta test, så är det ett tecken på att du håller på att bli sjuk eller förkyld, eller att din kropp ännu inte hunnit återhämta sig helt från tidigare träningspass."

Min vilopuls när jag var i gammal god form låg på 42-43. I morse när jag tog den var den 58, och nu ikväll när jag gjorde det ortostatiska pulstestet så var den liggande pulsen 50 (konstigt att den var såpass mycket lägre än morgonpulsen?) och den stående 74. Pulsen steg således med 24 slag vilket är rätt anmärkningsvärt och styrker antagandet om överträning. Dock är jag förkyld just nu, alltså inte den "kroniska" utan en annan helt vanlig dagisförkylning, så jag vet inte hur tillförlitliga pulstesterna är. Men det ingår i alla fall i min plan att göra de här testerna varje vecka som lite lägeskoll. 

Rehabupplägg då? Jag tänker att jag får utgå från hur kroppen reagerat på olika aktivitet nu under sommaren, och då är det är det lagom lugn transportcykling som ändå funkat bra. Mer intensiv träning gör mig sämre och löpning gör mig sämre även om den är aldrig så lågintensiv. Styrketräning har jag kört i form av några armhävningar och enbensböj nästan dagligen, det är så sjukt låg dos så det kan inte göra någon skada väl? Ibland har jag kört lite på något av utegymmen här och det har också känts ok. 

Så planen är denna:

september - endast lätt transportcykling max 45 min i sträck, Pyttelite styrka, 2 x 15 armhävningar och 2 x 8 enbensböj/dag

oktober-november - Utöver transportcyklingen lätt jogg max 30 min max 4 ggr/vecka. Fortsatt styrka som tidigare

Efter november får jag se hur det känns och göra en ny plan utifrån det. Det svåra kommer att bli att hålla mig till planen om det börjar kännas bättre. Det är så lätt att köra på lite mer så fort det känns någorlunda okej... Det här är ändå det konkreta och ganska enkla biten, hur jag ska tackla det mentala vet jag inte. Jag tänker att jag kommer bli bra igen, jag tror verkligen det, men vägen dit känns inte kul. Jag försöker se det som en utmaning att klara av det här, men jag saknar så oerhört mycket att träna. Jag saknar att ha ett mål att kämpa mot, jag saknar att kroppen ska funka och svara som den brukar! Jag blir fortfarande ofta avundsjuk när jag ser andra springa och jag hatar att bli påmind om vad jag går miste om hela tiden, helst skulle jag isolera mig helt från träningsvärlden närmaste halvåret men det går ju liksom inte. Och det borde inte behövas, jag borde kunna tackla det här bättre, kunna glädjas åt andras framgångar och inte minst kunna stötta mina nära och kära. Men fan, jag är nog inte så stor som människa.. Men jag försöker... =/ 

Det jag skulle behöva är något annat lika starkt intresse. Jag har andra intressen, men de blir som ändå obetydliga i sammanhanget. Saker jag i vanliga fall gläds åt känns inte alls lika roliga. Det enda jag kan komma på som jag skulle kunna gå igång på är att ta upp min ridning som legat i koma några år, men det är en så sjukt opraktisk grej att hålla på med. Särskilt i Stockholm där en ridlektion kostar apmycket, och med småbarn känns det inte lockande att börja lägga en massa timmar i en manege igen. Blä, trots allt som är så himla bra i mitt liv så känns det rätt meningslöst med det mesta just nu. 

Bloggen får väl ta en liten annan form ett tag framöver, den kommer att kretsa mer kring min väg tillbaka från botten till toppen. Med tanke på mitt variationsrika upplägg vet jag inte om det bli så mycket kul skrivet. 

Har ni erfarenheter eller synpunkter kring överträning blir jag superglad om ni hör av er! 

Bydalen!

Så sitter man i bilen igen och knappar, på väg söderut denna gång. Snart framme på Sollerön där det blir några timmars rast innan vi fortsätter till Stockholm ikväll när Frida somnat. 

Vi har haft det väldigt fint trots ostabilt väder där jordens störtskurar duggat tätt (hehe). Tomas brände ju av en sisådär 5 mil över fjället i lördags när Fjällmaraton Bydalen gick av stapeln, viljet gjordes med bravur med en 11e plats som resultat. Jag och Frida och storebror Danne, svägerska Matilda och Fridas kusin Ida traskade någon kilometer upp mot fjället där löparna passerade för att slå supporterläger. Bägge tjejerna börjar bli riktiga små skogstroll som går/kryper rakt ut i blåbärsrisen för att leta bär det första dom gör när man befriar dem ur bärryggsäckarna. Det är vår tjej det, hon har inte lärt sig äta med sked än men hon kan plocka föda ur naturen på egen hand :-) + lite mossa och jord gör måltiden komplett.

Resterande dagar följde samma mönster-  små utflykter ut i skogen med smörgåsfika och kaffetermos. Man inser hur bra det är för de här små kottarna att vara ute i naturen, det är liksom enkelt och kul att hänga med dem i den miljön. Nog för att det är en hel del att hålla ordning på med småvantar, mössor, ombyten och blöjor och visst hade det underlättat om Frida kunde gå själv istället för att krypa fram, men det går ändå förvånansvärt smidigt att göra såna här skogsutflykter. Hon älskar att krypa runt bland kottar och stenar och framförallt att vi är tillsammans allihopa :-)

Blåbärsmonstret

Matilda och Ida väntar in löpare

Hela gänget! 

Det är kul också med Frida och Ida, det skiljer blott 3 månader mellan dem och även om Ida känns ganska mycket äldre ännu så verkar dom ha stort utbyte av varandra. Det känns fantastiskt bra i hjärtat när man ligger kvar under täcket och lyssnar till Idas morgonjoller och hör hur hon ropar efter Frida från sovloftet :-) 

En sångbok är ett bra tips att ta med på semester

Hälsoläget finns inte så mycket nytt att rapportera från. Jag är mitt i en kort intensiv kortisonkur men största effekten såhär långt är att jag är kissnödig för jämnan. Känns inte som att något biter på mitt hälsotillstånd. Jag har såklart fortsatt fundera en hel del på det här med överträning och framförallt på framtida strategi för att ta mig tillbaka. Men nu är vi i Mora och ska stanna för lunch, så mer om det sen! 

Flyttstädning, semester, läkare igen och tankar om överträning

Sitter i bilen på väg till Sollerön och knappar på mobilen. Frida sover gott i sin stol och Tomas sitter bakom ratten och lyssnar på börspodden. Ute börjar det bli riktigt mörkt och efter några hektiska dagar börjar ett efterlängtat lugn att infinna sig. Vi har städat och plockat och fixat hemma, lägenheten glänser som aldrig förr. Och tro mig, när Tomas gått fram med putstrasan så kan man spegla sig i trappräcket om man så vill! Varför detta fejjande? Jo, det ska fotas inför försäljning. Eller det är vad vi hoppas på i allafall, vi ska bara vinna en budgivning först. Återkommer om detta ;-) 

Förutom lägenhetsfix och babyhäng har jag hunnit träffa två läkare i veckan. Jag har också fått en del kloka ord av erfarna personer som bryr sig. Jag har fått tips på andras blogginlägg och skrivna artiklar, jag har gått tillbaka i min egen träning - nej, mitt egna liv- och funderat. 

Läkarna har varit bra. De har förstått mitt problem och verkligen ansträngt sig att tänka brett vad dessa beror på. Att slemhinnorna är svullna och inflammerade ser de tydligt, men de kan inte förklara varför. Det är bra luftflöden, bihålorna ser bra ut, alla värden förutom det lite låga sköldkörtelvärdet ser bra ut. Inga allergier, inga bakterier, ingen svamp. Jag sköter nässlöljningarna och kortisonsprayandet som jag ska. Det enda hon som jag träffade idag kom på som skulle kunna hjälpa var en kortisonkur som jag ska börja i morgon. Operation blev det aldrig riktigt tal om för det finns liksom inget att operera... Möjligen en sned nässkiljevägg men det skulle knappast göra mig frisk eftersom det ändå är bra luftflöden. Att jag varit sjuk i 15 veckor kunde hon inte förklara. 

Så efter råd från min omgivning har jag tänkt tillbaka på det senaste två åren. Först graviditeten, där jag körde hela vägen in i kaklet träningmässigt. Det tror jag iof inte var fel. Tvärtom, det kändes fint och så långt var jag fortfarande på rätt köl. Men, en graviditet är ändå en påfrestning på kroppen. Några extra droppar i bägaren. Sen, förlossning på rekordtid (en massa droppar till i bägaren) och nu började min felnavigering. Jag ville visa alla, mig själv också, att det gick att komma igen på kort tid. Och mycket riktigt, två månader senare vann jag Haninge Trail 16 km och slog dessutom min tid från året innan. Jag var grymt nöjd och stolt att jag fixat det. Men hur såg insatsen ut? Även om träningen inför loppet känts ok så är det klart att det var tufft för kroppen att komma i löpform och samtidigt återhämta sig från en graviditet och förlossning. Löpformen kom, men återhämtningen uteblev. Bägaren började fyllas. Jag tror att den mentala stressen slet mer än den fysiska, den ständiga kampen att få till träningen mellan två amningar, oron att hon skulle bli hungrig medan jag var ute. Ett litet gnagande dåligt samvete varje gång jag gick iväg ensam. Satidigt var de där träningstillfällerna mina andningsrum, min ensamtid och min avkoppling. Ja ni förstår, det är väldigt dubbelt och inte så enkelt att få klarhet i! Men låt mig fortsätta. Jag hade anmält mig till två marathon lopp den våren och började känna mig pressad att få upp längden på löppassen. Samtidigt vägrade Frida låta sug matas med flaska och hon ville fortfarande ära typ varannan timme, så det var svårt för mig att vara ute längre än så. Och ständigt dåligt samvete. Efter ett längre pass blev det ofta amning så fort jag kom innanför dörren, en dusch och nedvarvning låg långt ner på listan. Stress och oro ständigt varvat med glädje och kärlek. Känslor x 1000. Lägg till att jag sov i tvåtimmarscykler varje natt, (om jag hade turen att somna om mellan varje amning). Bägaren är nu full. Sen hoppade vi på flyget och for till andra sidan jorden. Vinter blev sommar och jag blev förkyld och fick diarré på det. Men det gick ju inte an, vi for ju till Nya Zeeland för att springa i all underbar natur! Och det sprangs, och naturen var precis sådär underbar som vi hört talas om. Men hur vackert det än må vara så sliter hård träning på en redan sliten kropp, och när nätterna fortsätter spöka så uteblir den så viktiga återhämtningen. Det börjar rinna över kanten. Ganska snart började kvalitétspassen kännas jobbiga, jag fick slita hårt för att hålla den fart jag vanligtvis inte har så stora problem med. Fortfarande gick de bra på de "lugnare" bergslöpningarna, när jag tuggade på ett lugnare tempo. Sen började jag känna mig "typ" förkyld igen. Bara diffusa symtom, mest en känsla att något var fel. Särskilt minna jag passet med tusingar på bana i Wellington i spöregnet. Satan vad jag slet, och satan vad kasst det kändes! Tiderna var nog ok men sämre än vad jag hoppats på och jag var ganska besviken efter det passet. Sen började jag lägga in fler vilodagar, kände att allt inte var tip top. Men fortfarande lite stressad över att jag inte fått tillräckligt riktigt långa pass inför den stundande Maran. Nu ville jag både vila mer och träna mer, en svår kombination. Blev någon slags otillräcklig kompromiss, här minns jag ännu ett kvalitetspass med 3x 2000 m där känslan aldrig kom och jag fick åter igen slita som ett djur för att ens komma ner mot respektabla tider. Jag skulle säga att det nu rann ganska friskt över kanten på bägaren. Någon dag senare kom förkylningen. Och nu, 15 veckor senare, sitter jag här med samma eländiga sjuka. Och 3 olika läkare som inte kan förklara varför. 

Jag vet inte om det är så, jag tvivlar egentligen själv, men tankarna börjar kretsa kring överträning. Om man inte bara ser till mängden träning, om man också väger in graviditet, förlossning, stress, amning och utebliven nattsömn så kanske.. Men ändå, jag tycker ju det finns så många som kör så mycket hårdare. Jag vill inte erkänna för mig själv att jag kanske inte pallade ändå. Framförallt vill jag inte sitta i överträningsträsket, jag vet hur lång tid det tar att kravla sig upp. Om man ens lyckas. 

Det blev ett långt inlägg. Jag har fått sätta ord på tankar, nu måste jag låta dem sjunka in lite mer hos mig själv också. Och fundera över nästa steg. Hur ska jag tackla det?

Och, förhoppningsvis, ska jag lyckas sova några timmar innan vi i morgon drar vidare till Höglekardalen! 

Sov så gott

Första barnkalaset!

Livet rullar på trots sjukdomar, och det finns faktiskt bra dagar trots allt ;-) Riktigt bra till och med, tex när familjen kommer på besök tillsammans med några av våra bästa vänner för att fira Fridas första födelsedag! Fem härliga men ack så aktiva 1-åringar som röjer runt, då kommer det väl till pass att ha en 20 kvadrat stor terrass och uppblåsbar pool. Väldigt mysig dag hade vi, och familjen som åkt från Sundsvall sov dessutom över till idag och följde med oss på några husvisningar. Tyvärr lovar bilderna mer än verkligheten kan leva upp till som vanligt och det blir då inga bud lagda från oss den här kvällen... varför tar man så fina bilder? Det kan ju aldrig vara bra för försäljningen om alla potentiella köpare åker dit och med alldeles för höga förväntningar och bara blir besvikna?

Paketöppning!

Och poolbad =) Frida ser dock inte så glad ut på den här bilden..

Vad mer - jo, jag har faktiskt tränat. Ett pass på rullskidor igår och ett återbesök med Högdalstoppen på hojjen ikväll. Inte för att jag mår bättre, men om det ändå inte går att vila mig frisk så tänker jag träna på det jag orkar. Och så länge jag håller mig borta från löpning så går det faktiskt helt ok, saker som rullar fram är lättare att minska intensiteten på. Man kan mesträna lättare helt enkelt. 

I morgon ska jag på det första läkarbesöket. Jag hoppas hon håller med om att jag bör opereras! Jag orkar inte hålla på att försöka övertala, jag vill inte behöva förklara varför jag inte nöjer mig att symtomlindra med kortisonsprayer och nässköljningar. Visst, det skulle funka om jag bara vill vara i skick att gå till jobbet, typ. Men inte för att leva mitt liv. Fan, jag är allt ganska nervös inför morgondagen..

Kronisk bihåleinflammation

Sådär hundra prover senare anser min husläkare att man ändå nästan kan utesluta att det är nått fel på sköldkörteln. Endast ett värde som visar lite lågt (T4) och det bara precis utanför referensvärdet. Övriga nivåer av allt möjligt är som det ska! Hon ska skicka vidare allt till en endokrinolog som ska få tycka till också + en MR av hypofysen mest för säkerhets skull. Nä, allt tyder allt mer på att det är kronisk bihåleinflammation som spökar.

Så vad innebär det? googlar: 
"...haft problem i 7 år..."
"...efter 10 års nästäppa..."
"...inne på 5e året med återkommande bihåleinflammationer..."

Kul. Kan man göra något? Jodå, man kan operera. Nu har jag två olika läkarbedömningar nästa vecka på två olika ÖNH-kliniker. Om de inte har något väldigt mycket bättre alternativ eller förklaring till mina problem tänker jag inte ge mig innan jag får en operationstid. Inte flera månaders försök med sprayer och sköljningar, jag har liksom kört det paketet nu i 3 månader redan och det ger inte mer än tillfällig symtomlindring.

Jag säger som Hans Melange: - Jag skulle vilja att nån skär i mig

bollen rullar

Resan fortsätter. Igår hade jag alltså telefontid med läkaren, men trodde hon glömt bort mig när jag 16.30 hoppade upp på hojen och trampade hemåt. 10 min senare ringer hon så det blir till bruset av Nynäsvägen jag trycker snäckan så långt in i örat som går för att höra hennes planer för hur vi går vidare.

Idag ska jag ner och ta några fler kompletterande prover av sköldkörteln, som har visat ett för lågt T4-värde men normalt TSH-värde. Det är visst konstigt, är det ena för lågt är det andra i regel för högt, så hon är lite fundersam över det.

Samtidigt ska jag börja med Levaxin som är det hormon man har brist av då sköldkörteln underproducerar (en biverkning är sömnsvårighet, känns ju bra...)

Remiss till MR av hypofysen är skickad för att utesluta tumör som också kan ge en sköldkörtelpåverkan. Alla de här endokrina organen samverkar på olika sätt, därför är en utredning tydligen komplicerad..

Parallellt med allt detta har jag en tid på en ny öron-näsa-hals klinik nästa onsdag. Det här bråket om sköldkörteln var ju liksom något som man hittade bland alla prover och egentligen inget som förklarar varför jag har de här förkylningssymtomen. För er som undrar vilka symtomen egentligen är - tänk bihåleinflammation. Det är så det känns. Ingen hosta, halsont... mer täppthet, tryck bakom näsa och ner mot svalget, ont i tandköttet i överkäken och en allmän känsla av att vara konstant lite knockad.

Mitt i allt detta ska vi ha semester med en resa till fjälls, Frida ska börja på dagis och jag ska börja plugga till en magister vid sidan om jobbet. Men allt det är ju positiva grejer och jag är glad att det händer en massa som tar en del fokus. Vi håller på att kika runt på hus också, varför inte en flytt när vi ändå är igång?

Fröken neggo

Klockan är lite över 3 på natten... som vanligt sover jag inte. Allt i min kropp är urfuckat, inget immunförsvar, ingen sömncykel, knappt någon hjärna. Saker och ting funkar inte som det ska när man inte får må som man brukar. Jag försöker göra något vettigt - köra lite styrka, cykla lite, gå lite i en backe.. försöker tänka att jag kanske ändå bygger på någon slags grund. Men det är bara att inse att det är inte mycket som byggs, bara ett desperat försök att hålla huvudet över ytan.

Vad är det för fel? Man är inte sjuk i 14 veckor. Fan fan fan jag vill inte mer.

Telefontid idag med läkaren, ska väl utvärdera penicillinkuren. Det är inte mycket att säga, det har inte hjälpt.

Bjuder på lite bilder

Vårt lilla badmonster =)

Frida möblerar om hemma hos Lisa under helgens besök i Uppsala

Kvällsutflykt efter jobbet till utegymmet i Stora Sköndal

Inte mycket muskler kvar =(

Badmys

36h fasta

Så har det gått 36h in i fastan. I går kväll var det jobbigt, inte sådär ashungrig men blodtrycksfall och illamående som följd så fort jag reste mig upp. Funderade om jag skulle lägga ner projektet men jag var så sugen att se hur det gick att cykla till jobbet idag så jag höll ut. Natten var konstig, sov mellan 11-02 och var sen vaken. Fast inte på det där jobbiga vrida och vända på sig-sättet, utan låg med en rätt skön känsla i kroppen. Gick upp och såg en film och gick sen och lade mig igen. Funderade lite. Ni vet, på livet och sånt. Klockan 5 gick jag upp igen och bläddrade igenom en klädkatalog. Blev sugen att shoppa, sen fick jag avsmak av konsumtionssamhället och slängde katalogen i återvinningen. Vad ska jag med snygga kläder till när jag går klädd i antingen träningskläder eller arbetskläder för jämnan? Nej, köpte en ny löparrygga förra veckan, det får räcka för ett tag.

Nu har jag cyklat till jobbet, ca 10km och plötsligt mår jag mycket bättre! Som att kroppens funktioner börjat funka igen, inga blodtrycksfall, inget illamående, knappt ens hungrig. Men idag tänker jag käka lunch. Fram till klockan 12 kör jag fastan, då har det gått drygt 40h. Det får räcka.

Hejsvejs!

Fortsatt fasta och hårdnackade bakterier

Två dagar på frukt och sedan igår kväll bara citronvatten med lite olivolja i. Jaja, och en kopp kaffe. Såhär snart ett dygn in i fastan känns det förvånansvärt bra! Eller det känns snarare ingenting. En hungerkänsla som dyker upp ibland men den försvinner utan allt för mycket tjafs, sen är det som vanligt igen. Får se hur länge det går såhär enkelt.

Men, mer intressant är att jag fick provsvaren hos läkaren idag. Eller om det är så värst intressant för er vet jag inte, men för mig är det definitivt det. Förutom lite låga värden på sköldkörtelprovet som togs om (läkaren trodde visst inte på det) så fann man i bakterieodlingen en liten rackare som skulle kunna vara förklaringen till mina besvär. Hon ville dock inte garantera det, för tydligen kunde det lika gärna vara att de bara bodde där helt harmlöst som en del i kroppens naturliga bakterieflora. Men, något som ändå ger en misstanke om att de kan vara skyldiga är att den här stammen inte bryr sig ett skvatt om det penicillinet jag knaprade för typ 2 månader sedan. Eftersom den kuren inte hjälpte alls så uteslöt man bakterier, men nu har jag alltså fått ett annat penicillin som ska kunna brotta ner den här bacillusken (och en himla massa andra ”snälla” bakterier tyvärr…). Ah suck, den som lever får se.

Frågan är om jag ska fortsätta med fasta nu eller gå på bakteriespåret och äta som normala folk? Alltså, nu när jag ändå kört ett tag är jag ju sugen att se vad som händer. Så länge jag känner mig ok kör jag nog på, planen är idag och i morgon så det är ändå ingen långtidsfasta vi snackar om.

Fasta

För några månader sedan, när vi kom hem från Nya Zeeland, körde Tomas en fasteperiod för att späka sig till matchvikt. Jag tänkte nog allt möjligt om det men framförallt att det absolut inte var något för mig! Detta av två skäl: i viktminskningssyfte skulle jag ändå tugga i mig de där förlorade kilona fortare än de föll av. Andra kanske skulle kunna ha någon slags kontroll och lyckas bibehålla en lägre vikt.. fast de är nog lätträknade. Och jag räknas inte in bland dem. Den andra orsaken är helt enkelt att jag inte tror mig klara av det. Jag klarar knappt av att svara på tilltal om lunchen blir en halvtimme fördröjd!

Men ur desperation föds de märkligaste idéer. Läste som i förbifarten att fasta sätter igång en massa läkningsprocesser i kroppen. Eller nått sånt...typ. Be mig inte förklara. Okej, jag läste rubriken på ett löp från en av våra större kvällstidningar vars innehåll sällan tål några djupare granskningar. Och jag vill inte granska, jag vill bara tro. Så nu tror jag. Tror och fastar. Om det finns ett endaste uns av läkningsprocess kvar i min kropp tänker jag göra vad jag kan för att kicka igång den.

Vad innebär det då rent konkret? Jo, såhär är upplägget: Igår och idag har jag bara käkat lite frukt, som för att inte förbereda den stackars kroppen lite inför vad som väntar. Från ikväll tom onsdag, dvs drygt två dygn, blir det citronvatten spetsat med en skvätt olivolja eller grönt te. Kaffe hade jag tänkt som något slags frikort, något skoj måste man ju ha att se fram emot! Men så kommer Tomas och säger att det får man absolut inte dricka, att det är just sånt som kroppen ska renas från för att må bättre. Men kanske en kopp om dagen bara, en liten rackare... morgonkoppen. Om jag dricker den fort, och ingen ser...

Det här ska bli intressant. Fattar inte riktigt hur jag ska klara det, men jag väljer att tro att det kommer göra underverk med immunförsvaret. Eller att alla små virusdjävlar svälter ihjäl!

Så, istället för en kvällsmacka av nybakat surdegsbröd sitter  jag med en kopp koffeinfritt te, i 28 graders värme. Hur jävla idiotiskt som helst. I morgon får jag förresten svar på alla prover jag lämnade i förra veckan. Om de ger någon slags förklaring så skiter jag i det här. 

Jepp, här ser ni min härliga kopp te. Tro inte jag hellre skulle dricka Tomas kylda Chardonnay, inte en chans!