Peppar peppar....

I morse sprang jag till jobbet. Sprang, inte fisjoggade. 1 mil och det kändes bra! Fy fan, tänk om allt kan bli som vanligt nu äntligen....

Bränt snor

I onsdags pep jag iväg under lunchen bort till Capio ÖronNäsaHals för att bränna bort några blodkärl i snoken. På sikt ska det leda till att svullnaden försvinner och med den förhoppningsvis mina förkylningsproblem. Inte var det speciellt mysigt men det var en väldigt bra läkare som verkade förstå min frustration på gränsen till depression över tillståndet, och hon bekräftade att jag inte skulle äventyra effekten av behandlingen genom att träna. Så länge det känns ok är det bara att köra. Däremot kunde hon inte garantera att behandlingen skulle hjälpa...

Nu är det söndag, snart 5 dagar har gått, och det är faktiskt bättre! Jag har tränat i tre dagar nu, inte så hårt men det har blivit runt 1h varje dag. I fredags cykel till jobbet, i går löpning tillsammans med Tomas och Frida i vagnen och idag plockade jag fram rullskidorna! (inspirerad av gårdagens rullskidtävling Stockholm Challenge som vi var nere och kikade på, banan går förbi Hökarängen så det blev dagens happening =). Jag vågar inte riktigt ropa hej ännu, men jämför jag med förra helgen när jag blev klart sämre av att träna lite så är det stor skillnad. Och då ska det ändå ta 2-3 veckor innan behandlingen verkligen får bra effekt.

Inspirerad!

okej, inte riktigt samma kaliber kanske...

Och genast, från att ha lagt allt vad tävling heter på hyllan, så börjar tankarna spinna... tänk om jag kan köra nu, vad kan jag springa då i höst? Farligt farligt, smällen blir så stor om det blir bakslag! Nej, ta det lugnt nu, tänk inte tanken. Njut av att det verkar gå åt rätt håll men ta inte ut något i förskott. Okej, i vanliga fall gillar jag att ta ut saker i förskott. Då får man åtminstone glädjas en gång, i bästa fall två ;-) Men inte nu, fallet blir för högt, skyddsnätet är så trasigt...

Men nu ska vi inte bli negativa åt något positivt! Här är en kul film, hoppas det funkar att lägga upp den

Midsommar, förkylningstest och värmebehandling av slemhinnor

Sitter på tåget på väg hem från Dalarna, Sollerön närmare bestämt där vi firat midsommar tillsammans med föräldrar, svärföräldrar och svägerska med familj. Fridas kusin Tindra är 1,5 år och tillsammans i en stuga blir det full fart! Men jag gillar det, barnen är i fokus på ett härligt sätt och med 8 vuxna på två barn fanns det gott om barnvakter för oss som gärna ville ta några turer upp på berget :-) 

Från gårdagen, på Gesundabergets topp ut över Siljan. Kommer aldrig ledsna på den vyn! 

Den här helgen har jag testat hälsan. Både sprungit och cyklat i härlig miljö, kännt efter och funderat. Det jag funderat över är om jag ska göra den där behandlingen av slemhinnorna i näsan på onsdag. Den innebär först 2-3 dagar ökad svullnad och typ blodiga snorkråkor som inte får snytas ut (det var inte så läkaren uttryckte sig men det var vad hon menade). Sen tar det 2-3 veckor innan det ger effekt, och ca 6 veckor innan det ger full effekt. Dock får jag träna efter de där första dagarna, vilket jag förhörde mig noga om. Vad är det då för effekt som ska ske? Jag tror det handlar om att bränna sönder blodkärl och så vis förhindra inflammationen i slemhinnan att bli kronisk. Varför skulle jag inte göra behandlingen då? Hon som undersökte mig sa att det skulle kunna försvinna ändå, utan behandling, på typ samma tid som det tar för behandlingen att få full effekt, dvs ca 6 veckor. Men hon sa att det kunde också ta dubbelt så lång tid.. Eller kortare. Och jag har ju känt mig lite bättre senaste veckan, därför ville jag testa att köra på i helgen och se vad som hände för att veta hur jag ska göra. 

Och nu har jag bestämt mig, det blir behandling. Efter helgens träning känner jag tydligt av virusinfektionen, det är ännu långt ifrån bra. Känner att jag har inte så mycket att förlora, några dagar med igenslammad snok är ingenting om det på sikt kan få bort den här skiten. Och jag får ju träna under tiden det verkar om det funkar. 

Mentalt har jag ställt in det mesta - Stockholm Trail, midnattsloppet, bydalen fjällmaraton, halvmaran, lidingöloppet. Kan jag vara med får det bli ett plus, orkar inte gå och hoppas bara för att bli besviken igen. Istället ska jag koncentrera mig på att komma igen, springa i de häftigaste och vackraste miljöerna, springa i berg, i träsk, i skog. 

 

En fin midsommar trots svinkallt väder och omöjligt förkylning. Fast Frida fattar inte konceptet med att ha kransen på huvudet.. 

På rätt väg?

I morse vaknade jag som vanligt flera timmar för tidigt, men med morgonljus och en biologisk klocka som tycker natten slutar strax innan kl 4 vet jag att det är lönlöst att försöka somna om. Istället passade jag på att ta en omväg till jobbet genom Nackareservatet. Jag var nämligen sugen att köra på lite och se vad som händer. Jag har nämligen fått en tid för att göra en behandling av slemhinnorna i snoken till veckan, men som jag helst vill slippa. Det lät inte så superskoj när hon berättade om den och förkylningen är bättre, så i helgen tänker jag springa en del uppe i Gesunda och se om den inte är på väg bort helt och hållet nu.

Så i morse blev det åtminstone dryga 2 mil på cykel genom skogen och en sväng ner till utegymmet vid Eriksdalsbadet i arla morgonstund. Var ändå på jobbet innan kl 7, redo att ronda. Och det känns helt ok nu efteråt! Viss täppthet finns kvar och kanske lite kli i halsen om jag känner efter noga, (så det låter jag bli). Men något som inte var ok är att de har förstört stigen längs Sicklasjön! Förut fanns det lite sten och ojämnheter och några små diken att hoppa över, men nu har de kört ut en massa sand och jämnat till och gjort ”fint”… inte alls lika kul. Fast så länge jag slipper cykla genom stan ska jag kanske vara glad. Och innan kl 6 har man rätt mycket skogen för sig själv =)

Träna med småbarn

Fick frågan i helgen hur vi gör med träningen nu sen vi fick en liten kotte. Jag har skrivit om det förut så för er som hängt med ett tag blir det upprepning nu.

Jag kom ju igång rätt snabbt efter förlossningen, följde som vanligt inga rekommendationer utan började springa lite smått efter ca 3 veckor. Måste poängtera att det kändes bra hela tiden, hade det inte gjort det så får man väl softa lite längre eller köra alternativträning. Efter 8 veckor sprang jag mitt första lopp, Haninge Trail på dryga 15 km tror jag. Jag vann loppet och slog min tid från året innan med ca 1 minut. Amningshormoner eller inte, bevisligen går det att hålla igång bra under en graviditet trots foglossning från v.28. Cykel och crosstrainer is the shit. Men man ska ju få till den där träningen också. Jag körde kanske 50% av löpträningen med Frida i vagnen, ett nyckelpass med den var backintervaller på Högdalstoppen som ligger 3 km hemifrån. Vill påstå att vagnen bara var ett stort plus i ett sånt pass, en hel del extra kilon att skjuta framför sig bygger starka ben. Resterande 50% av löpningen körde jag kvällstid efter att Tomas kommit hem från jobbet (då oftast kvalitétsträningen i form av olika intervaller) och under helgerna (långpass). Utöver löpningen blev det en del styrka på utegym medan Frida sov i vagnen och några spinningpass på kvällstid. Tyckte dock alltid det var besvärligare att ge mig iväg till gymmet för det var så tajt att hinna mellan två amningar. Vi försökte blanda amning med flaskmatning men under långa perioder av sitt första halvår vägrade tösen att ta flaskan, så det var inte mycket annat än att plocka fram brösten stup i kvarten. Eller i alla fall varannan - var tredje timme.

Under helgerna gjorde (och gör) vi ofta utflykter då vi åker till ett bra ställe för både löpning och filthäng. Sen turas vi om att vara med Frida och att springa, ibland avslutas det med fika eller lunch på filten eller på något café i närheten. Även om man inte kan träna tillsammans blir det ändå en gemensam aktivitet, och jag tycker det känns rätt viktigt att få till några sådana mellan varven.

En förutsättning för att få till det har varit att den av oss som jobbar kommer hem i hyfsad tid efter jobbet åtminstone några dagar i veckan. Eftersom vi bägge cyklar eller springer till och från jobbet har ofta den för tillfället arbetande parten ofta sin träning gjord då han/hon kliver in genom porten. Ibland har Tomas velat köra ett pass till men då har han gjort det senare på kvällen.

Typ så. För att sammanfatta:
- köp en bra löpvagn
- skaffa en unge som sover mycket i vagnen
- transportträna till och från jobb
- kom hem i tid efter jobbet
- gör "träningsutflykter" tillsammans på helgerna (då får man i alla fall umgås en stund i bilen ;-)

Backintervaller på cykel med stormage, funkar fint!

Mycket filtfika, här i Ursvik efter 15 km på extremen

Sover alltid så gott i vagnen, här på Farsta IP under ett intervallpass. 400ingar funkar fint, då kan man kolla till henne mellan varje varv och ibland gunga lite på vagnen.

Ett ganska tråkigt inlägg

En sån skön helg. Och den är inte ens slut! Nej, jag är inte helt frisk ännu och nej, jag har inte sprungit något. Men de senaste dagarna har ändå varit riktigt bra!

I torsdags kväll kom bror med familj på besök så Frida har haft sällskap av sin lite äldre kusin Ida några dagar. Och så himla mycket lättare det är att vara med henne när man är flera runt omkring och särskilt om det finns andra ungar med i bilden! Nu är ju vår tös ganska nöjd och glad för det mesta ändå, men det blir ändå ganska jobbigt att hänga med henne hela dagarna om man inte får bryta av med lite annat stimuli mellan varven. Jag har ju jobbet nu så jag upplever i och för sig inte det på samma sätt längre, men jag tror Tomas uppskattade att hänga med någon annan i samma sits.

Så i fredags fick jag fint besök på jobbet av storgrabbarna och småtjejerna. Vi käkade lunch i det gröna innan jag vinkade av dem och fortsatte på en tidig after work, för att sedan ansluta hemma i Hökis igen lagom till middagen serverades. Inte fel med en hemmaman ibland ;-)

Idag fick jag visa områdets stolthet för bror, soptippen Högdalstoppen i all sin blomsterprakt. Det är faktiskt grymt vackert där nu, åk dit och passa på att köra några tuffa backintervaller. På riktigt, gör det om ni läser det här. Det är dumt att låta bli. Efter det fyllde vi upp barnbassängen på terrassen och slängde i två skitiga ungar innan vi lämnade våra gäster och traskade bort på 1-årskalas i Gubbängen.

Äh vilket menlöst inlägg det här blir känner jag nu. Men det är rätt fint i alla fall, trots FFH (förkylningen från helvetet) Och jag tror jag är frisk snart. Jag känner det. Och satan vad jag ska springa då. Jag ska göra allt fel, jag ska träna igen förlorad tid så det ryker om det. Jag ska springa längre, oftare, och fortare än någonsin. Så det då.

Våra fina tjejer =) 

Remissen går vidare

I flera dagar nu har jag tänkt sätta mig ner och skriva ett inlägg. Men när väl skruttan har somnat och lugnet infinner sig så försvinner all skrivinspiration. Det blir att jag pysslar runt lite här hemma istället eller läser något skräp.

Men nu kände jag för att författa några rader. Var ju på röntgen av bihålorna förra veckan, men det gav inte så mycket mer att man kunde konstatera att det var svullet därinne. Troligtvis inte bakterier, vilket jag iof redan visste eftersom inte penicillinet hjälpte det minsta. Så nu är en remiss skickad till öron-näsa-hals så får vi se om dom förstår sig på det här...

Men i väntan på det måste jag börja leva igen. Det här funkar inte längre, vare sig för mig eller för min omgivning. Har funderat på vad jag kan göra, och idag när jag cyklade hem genom Nackareservatet kunde jag bara inte låta bli att svänga in på lite små knixiga stigar på vägen. Och det var såååå skoj! Och det funkar ju, bara jag tar det lite lugnt så kan jag trixa på och i alla fall få lite teknikträning på hojen. Jag har trots förkylningen cyklat till och från jobbet varje dag, tänker att en lugn cykeltur på 30 min är bättre än att trängas på en tunnelbana. För själen om inte annat. Och tar jag en liten omväg så kan jag cykla genom skogen hem. Och faktum är att det möjligen känns lite bättre i bihålorna idag också trots mer cykling. Tänk, tänk, tänk om det är på väg bort? Vågar inte riktigt hoppas men gör det ändå.

Helgen var förresten riktigt fin, vi for upp till Ljustorp i torsdags och flyttade in hos mamma och pappa några dagar tillsammans med bror och svägerska. Dom har också en liten tjej, Ida, som är drygt 3 månader äldre än vår tös. Sol, bad, god mat, gott prat och mycket barnfokus.

Kusiner =)

Nu snälla ni, håll tummarna att den här skiten är på väg bort.

Vad händer?

Ja inte händer det mycket. I morgon ska jag till Hötorget för att göra en röntgen av bihålorna. Tydligen kunde man se en massa på så vis. Undrar om jag har fina bihålor? Man vill ju gärna vara ett praktexemplar. Bäst i klassen liksom. Det är ju insidan som räknas sägs det.

Min insida så som talesättet är menat är dock inte så vacker att beskåda för tillfället. Den är rätt mörk. Kolsvart faktiskt. Sur,ledsen och bitter mest hela tiden. Allra mest hemma, som vanligt får de närmaste ta mesta skiten. Det är inte kul nu, mår inte tippelitopp om man säger så. 7 veckors förkylning, det finns ju inte!

Hoppas jag hinner få svar innan långhelgen, läkaren som skickar mig på röntgen sa att han skulle ringa så fort han fick svar. Vore liksom fint att komma igång med rätt behandling, om det finns någon sådan.

fortsättning följer...