lördag 29 augusti 2015

Bakslag

I onsdags tog jag Sam i vagnen och drog ut på 5km-spåret här i Ursvik. Planen var att jogga rundan först och sen möta upp med ett gäng mammalediga kompisar och köra backträning. Och det gick fint, lite seg och det drog lite i ljumskarna men tycker alltid det känns lite avigt när jag springer eftersom jag inte är så van ännu, så tänkte inte så mycket mer på det. 

Träffade barnvagnsmaffian och vi började avverka vända efter vända i backen. Ställde vagnarna nedanför så jag kunde trycka på lite uppför backen. Hmm, lite väl ivrig kanske., kände inte mycket då, men på vägen hem drog det mer och mer i ljumskarna och när jag väl var hemma gjorde det riktigt ont från typ skrevet och nedåt. Symfysfogen fattade jag direkt. Fan. Den hade jag ju inte ens ont från under graviditetens foglossning, varför nu?? 

Nu har det gått några dagar, jag vilade helt torsdag och fredag och idag har jag vart ute med hojen 2h på järvafältet. Har inte ont nu, men känner mig lite trött på nått konstigt sätt i bäckenbotten efter dagens cykling. Funderar hur jag ska göra nu? Borde väl fortsätta löpvila antar jag, bara cykla ett tag. Men fan, jag längtar så efter löpningen, och det är så smidigt att kunna köra dagtid med barnvagnen. På måndag är det planerat ett nytt backpass med supermorsorna, jag vill ju så gärna vara med... Kanske om jag tar det superduperförsiktigt? Sånt här kan man ju inte yppa med mammahedern i behåll, men ibland överväger jag att sluta amma för att bli av med relaxinhormonet som troligtvis är boven i dramat, det liksom luckrar upp kroppen om jag fattat rätt. Men det kanske är lite väl drastiskt, även om han nu tar flaskan väldigt bra.. Ska fundera lite mer på det.. 

Men först blir det supportande på cykeltävling i Åkersberga i morgon då jag och kidsen ska heja på Tomas! Han har dock vart lite rosslig senaste dagarna så vet inte riktigt vad vi ska hoppas om tävlingsformen, men en kul utflykt blir det nog! 

Gott om mammalediga i Järvastaden och fler än jag som trivs i löparspåren 👍

lördag 22 augusti 2015

Småbarnsliv och motivation

Lite trötta dagar nu. För många nätter med för lite sömn och på det är Frida inte på sitt charmigaste humör just nu... Mycket gnäll, många utbrott, från vår sida krävs mycket lirkande och stoort tålamod. Ett tålamod som inte alltid finns där efter en alltför sömnlös natt, när då fel frukostmacka resulterar i skrik och tårar blir man smått knäpp själv.

Såna här perioder finns inte mycket energi över till träningsmotivation. Det är inte suget efter mjölksyra eller drömmar om segrar som får ut mig på cykelrundan. Men möjligheten till en timmes tid bara för mig själv efter en sådan dag, det vill man inte förspilla! 

Och lik förbannat, varenda gång hjälper det. Håglös och dödstrött rullar man iväg, upprymt och glad kommer man hem. Och redo att älska skitungarna några dagar till! 

måndag 17 augusti 2015

Trainer, gymkort och dubbla pass

Vår stortjej Frida håller alltså som bäst på att lära sig röja med de andra kidsen på dagis, vilket ger mig och Sam några timmar för oss själva på dagarna. När jag var hemma med Frida var löpvagnen min bästa vän, det var klockrent att köra löppassen med henne i vagnen. Nu är jag ju inte lika löpbar, har fortfarande lite känning i högra vristen och tar det väldigt piano. Då vare sig MTB eller rullskidor rimmar väl med barnvagn har jag fått hitta andra lösningar, och tack vare min cykelsatsande  sambo står det numer en trainer hemma i vardagsrummet! Funkar perfekt att köra medan parveln sover. Dessutom har jag skaffat gymkort på Puls o Träning som ligger typ 200m från vårt hus, och där man dessutom får ta med sig barnvagnen dagtid. Så cykel och crosstrainer får det bli tills löpningen kommer igång, inte världens roligaste men vad fan, det funkar. Alla som säger att dom bara tränar för att det är kul snackar goja, det är fasen inte kul att träna varenda gång. Inte ens majoriteten av gångerna om jag tänker efter.. Många positiva ord kan användas, men sällan "kul"... Nåja det var ett sidospår. Nackdelen med de här barnvänliga passen är att Sam helst ska sova när de bedrivs, vilket gör att längden är omöjlig att bestämma i förväg. Det kan bli en kvart, eller en timme. Fördelen är tillgängligheten, jag får helt enkelt klämma in ett extra pass när det passar för att få till mängden. 

Idag blev det iaf en kort löprunda innan lunch, 5km spåret i Ursvik med barnvagn. Växlade med lite gång för att inte fresta på vristen så mycket, och även om det var grymt nice att komma ut i skogen och faktiskt få springa lite så var det väl kanske inte så mycket "träning" . Så, medans Tomas nattar Frida och Sam slaggar i soffan tig jag tillfället och invigdevtrainern. 12* 1 min + 10 min uppvärmning och nercykling blev ett hyfsat fint pass. Men satan vad man svettas inomhus! Och satan igen vad nice med en folköl på balkongen
 efteråt! 

Uppställd trainer och nedställd bebis

Han är svår på bärsen, Ugglan

torsdag 13 augusti 2015

Skrotar planeringen!

Håller som bäst på med inskolning av stortjejen på förskolan, Ur och Skur är det som gäller och det känns ju fint! Det bästa är ju att hon får ränna runt i skogen med fikatermos men förhoppningsvis kommer vi slippa de värsta förkylningarna också som en bonus. Dagisstarten innebär också att jag snart får 6h om dagen att spendera ihop med Sam. Goda möjligheter för Chariot-löpning med andra ord, så nu är det bara att hoppas jag kan börja springa så smått igen! Nu när Tomas börjar jobba igen så vore det ju satans praktiskt om jag kunde träna på dagtid, då blir det i allafall liiite tid till att faktiskt umgås med varandra på kvällen också...

Idag blev det iaf en tur till Hagatoppen, 8 intervaller med hojen kändes fint att skriva in i dagboken. Fick med mig ett gäng äpplen hem också, kan tipsa om äppelträdet på höger sida ungefär mitt i backen ;-)

Fickorna på cykeltröjan är bra till mycket! Låter man bli att fylla dem med diverse energi och verktyg av olika slag får man tex plats med ett gäng äpplen 

 Jag kör på med mina distans- och backpass, känner ett nästan löjligt lugn över det upplägget som jag bestämt att köra under hösten. Så lugn att jag till och med raderat set tänkta veckoupplägget med mer specifik planering av passen. För första gången tycks det funka alldeles utmärkt att köra på känsla och vad som passar för dagen. Har försökt med det tidigare, mest för att få en mer avslappnad inställning till träning och en mer flexibel vardag, men varje gång har jag fått någon slags träningspanik då jag bara ligger vaken på nätterna och grubblar över hur jag ska träna kommande dag. Dessutom har jag knappt vågat vila alls, om det inte står vila på något schema. Men nu har jag "spontantränat" hela sommaren och det har funkat utmärkt! Enklare såklart när det handlar om uppbyggnadsträning och man inte behöver ta hänsyn till hårda intervallpass och sånt. 

Antagligen kommer suget efter ett mer strukturerat upplägg komma, men just nu är det vara skönt att ta det mer dag för dag. 

söndag 9 augusti 2015

Gräsänka och upplägg för hösten

Är ensam med bägge barn sen igår eftermiddag då Tomas packade hojen och drog till Ludvika för att köra Finnmarksturen. Med andra ord ingen träning för mig idag, men det passar fint med en slöardag i solen och bara vara med barnen. Eller, att vara med barnen kan nog aldrig bli "bara".. Tänk om jag fattat innan vad som krävs när man är med kidsen, då hade jag inte vart riktigt lika avis på alla föräldralediga kollegor. Fast ska inte klaga nu, stortjejen sover och lillgrabben ligger nöjd och pratar i soffan. 

Ingen träning idag alltså, men annars har blivit helt ok med den varan senaste tiden. Har diskuterat upplägg för hösten med Tomas som bollplank, och efter stor tveksamhet har jag accepterat att fokus ska ligga på uppbyggnad och ökad mängd istället för på fart och intensitet. Jag är ju livrädd att tappa farten totalt, jag är inte direkt född med den.. Men ska jag hålla i långa loppet finns nog ingen annan väg att gå, behöver bygga upp en stabil grund helt enkelt. Så träningen nu består av distanspass och backträning på cykel eller rullskidor. Vilar fortfarande vristen från löpning... Distanspassen är på dryga timmen, och faktum är att jag känner mig rätt mör efter runt 70-75 min halvslö fart på rullisar! Helt klart att det finns behov av uppbyggnad... Vad gäller fart så kommer jag lägga in lite fartinslag under några av distanspassen, men mer exklusiv kvalitetsträning än så får vänta till senare i vinter/vår. 

Igår ett distanspass på rullisarna

Idag hänger vi i parken

Även om jag tycker det är skitläskigt att lägga ner fartträning för en tid så måste jag ju erkänna att det samtidigt är skönt! Tror kanske att det inte bara är kroppen utan också  skallen som inte är riktigt redo för den intensiva träningen. Däremot känner jag mig jävligt peppad att mata kilometrar och backar i höst, nu kör vi! 

fredag 7 augusti 2015

Så glad att Sam tar flaskan!

Amning i all ära, visst är det mysigt när det funkar bra, det bästa för barnet, smidigt och praktiskt och bla bla.. Men säga vad man vill, det är inte kul att vara den enda som kan ge ungen mat, inte kul att kunna vara borta max 2h och då ändå ha dåligt samvete och oroa sig att ungen blir hungrig trots att man tankat honom proppfull innan man stack. Inte kul att försöka plocka upp ärtorna med bara gaffeln samtidigt som man ammar och inte kul att sitta bänkad i soffan stup i kvarten när man har en massa annat att pyssla med. Och framförallt är det inte kul att bli väckt varannan timme hela natten för att agera kossa.

Frida vägrade låta sig matas ur flaska. Sam älskar det. Han är ett riktigt matvrak och verkar tycka det är en himla praktisk pryl den där nappflaskan, fort och lätt går det och så blir man mätt och nöjd och glad! Men ingen är gladare än jag, den här gången kan jag njuta av att vara hemifrån någon timme, jag vet att grabben har det bra. 

Nu kan man väl ändå påstå att jag helammar, det är bara när jag är borta som Tomas och flaskan rycker in. Allt det där andra får jag leva med ett tag. Men samtidigt- en mätt och trött liten pojke som somnar på armen med mjölkrester runt munnen... Nä, helt hade jag inte velat vara utan det! 

Någon flaska i sikte?

lördag 1 augusti 2015

Sundsvall Classics

Igår blev det alltså debut i landsvägssammanhang! Med nya slimmade däck hade min fina cykel förvandlats till någon slags asfaltshybrid och jag var allt annat än redo att ta mig an de 101 kilometrarna runt Sundsvall med omnejd. En hel del höjdmeter skulle det visst vara också och blåsten var inte alltför vänlig. 

Sådana dagar är det tacksamt att ha två småbarn, inte hinner man fundera speciellt mycket på vad som väntar en förrän man står där på startlinjen, redo eller ej. Även om jag var enda i fältet utan racer rådde en familjär stämning i startfållan och jag tänkte att dom tar nog hand om mig, det här landsvägsfolket. 

Och så var vi iväg. Det värsta med att cykla landsväg är ju helt klart det här med klungkörning. Jag kan liksom inte reglerna, ett sportsligt spel där man ska vara sjysst och taktisk på samma gång.. Hamnade på rulle efter en äldre snubbe och funderade hur jag skulle göra nu. Förväntade han sig att jag skulle upp och dra? Skulle han då visa det eller ska initiativet komma från mig? Kändes ju himla sniket att bara ligga där och få snålskjuts, jag som är van att man gör sitt lopp på lika villkor och starkast vinner. Men riktigt så funkar det visst inte här. 

Nåja, efter ett tag kommer ett annat gäng och bränner förbi och jag tar rygg på dem istället, hoppas kunna se och lära av hur de framför mig i klungan gör innan det blir min tur att gå upp i täten. Men oj, något händer?? Farten liksom dör, det känns som vi står stilla. Jag vågar inte göra annat än anpassa mig men ser inte anledningen till varför vi plötsligt trampar fram i knapp styrfart. Tills någon framför mig beklagar sig över banans alla backar. Hmm, helt klart att dessa cyklister inte är så vana att pressa sig uppför berg, när det inte längre handlar om att ligga på rulle och reducera vind verkar motorn dö. Så kan vi ju inte ha det tänkte jag och trampade rätt lätt förbi en 10-15 
cyklister. Var väl ingen match tänkte jag lite kaxigt. Tills jag upptäckte att jag gjort ett uppenbart nybörjarfel. Nä, ensam är inte stark när vi snackar landsväg, vägen hann knappt plana ut innan klungan var ikapp och jag fick foga mig i ledet igen, lite mer ödmjuk än tidigare. Ok, ska man sticka från klungan gör man bäst i att komma ifatt en annan klunga inom kort. 

Andra taktikmissen kom snart, så småningom blev det ändå min tur att gå upp och dra klungan. Bäst att trampa på som fan tänkte jag så jag inte sänker farten för alla nu. Sagt och gjort, med ett jäkla tryck på pedalerna tar jag över täten. Jobbigt i motvinden men man vill ju göra ett bra jobb för gruppen! Hmm, undrar hur länge man bör ligga här innan man byter? Sneglar lite försiktigt bakåt, och konstaterar - jag är helt själv. Igen. Jaha, riktigt så mycket skulle jag visst inte trycka på. Bara att fortsätta streta i motvinden, och snart var såklart klungan ikapp igen. Inte så taktiskt. 

Loppet fortsatte, gick in och ut ur svackor men inte riktigt så djupa ändå som jag förväntat mig. Missbedömde sträckan, trodde det var över två mil kvar när jag frågade en GPS-försedd medtävlare som talade om att det återstod blott 12km, och plötsligt kändes det väldigt lätt igen! Rullade in mot Sundsvall och svängde av mot målområdet med viss kraft kvar i benen. På upploppet hejade Tomas, Frida och till min stora glädje även Sam! Lättnaden över att få lätta på mjölktrycket var nog större än över att passera målsnöret..

Vad tyckte jag då? Kul att testa, glad att jag klarade det men det blir knappast fler landsvägslopp för min del. På tok för mycket taktik och oskrivna cykellagar om hur man beter sig i klunga.