Sådana dagar är det tacksamt att ha två småbarn, inte hinner man fundera speciellt mycket på vad som väntar en förrän man står där på startlinjen, redo eller ej. Även om jag var enda i fältet utan racer rådde en familjär stämning i startfållan och jag tänkte att dom tar nog hand om mig, det här landsvägsfolket.
Och så var vi iväg. Det värsta med att cykla landsväg är ju helt klart det här med klungkörning. Jag kan liksom inte reglerna, ett sportsligt spel där man ska vara sjysst och taktisk på samma gång.. Hamnade på rulle efter en äldre snubbe och funderade hur jag skulle göra nu. Förväntade han sig att jag skulle upp och dra? Skulle han då visa det eller ska initiativet komma från mig? Kändes ju himla sniket att bara ligga där och få snålskjuts, jag som är van att man gör sitt lopp på lika villkor och starkast vinner. Men riktigt så funkar det visst inte här.
Nåja, efter ett tag kommer ett annat gäng och bränner förbi och jag tar rygg på dem istället, hoppas kunna se och lära av hur de framför mig i klungan gör innan det blir min tur att gå upp i täten. Men oj, något händer?? Farten liksom dör, det känns som vi står stilla. Jag vågar inte göra annat än anpassa mig men ser inte anledningen till varför vi plötsligt trampar fram i knapp styrfart. Tills någon framför mig beklagar sig över banans alla backar. Hmm, helt klart att dessa cyklister inte är så vana att pressa sig uppför berg, när det inte längre handlar om att ligga på rulle och reducera vind verkar motorn dö. Så kan vi ju inte ha det tänkte jag och trampade rätt lätt förbi en 10-15
cyklister. Var väl ingen match tänkte jag lite kaxigt. Tills jag upptäckte att jag gjort ett uppenbart nybörjarfel. Nä, ensam är inte stark när vi snackar landsväg, vägen hann knappt plana ut innan klungan var ikapp och jag fick foga mig i ledet igen, lite mer ödmjuk än tidigare. Ok, ska man sticka från klungan gör man bäst i att komma ifatt en annan klunga inom kort.
Andra taktikmissen kom snart, så småningom blev det ändå min tur att gå upp och dra klungan. Bäst att trampa på som fan tänkte jag så jag inte sänker farten för alla nu. Sagt och gjort, med ett jäkla tryck på pedalerna tar jag över täten. Jobbigt i motvinden men man vill ju göra ett bra jobb för gruppen! Hmm, undrar hur länge man bör ligga här innan man byter? Sneglar lite försiktigt bakåt, och konstaterar - jag är helt själv. Igen. Jaha, riktigt så mycket skulle jag visst inte trycka på. Bara att fortsätta streta i motvinden, och snart var såklart klungan ikapp igen. Inte så taktiskt.
Loppet fortsatte, gick in och ut ur svackor men inte riktigt så djupa ändå som jag förväntat mig. Missbedömde sträckan, trodde det var över två mil kvar när jag frågade en GPS-försedd medtävlare som talade om att det återstod blott 12km, och plötsligt kändes det väldigt lätt igen! Rullade in mot Sundsvall och svängde av mot målområdet med viss kraft kvar i benen. På upploppet hejade Tomas, Frida och till min stora glädje även Sam! Lättnaden över att få lätta på mjölktrycket var nog större än över att passera målsnöret..
Vad tyckte jag då? Kul att testa, glad att jag klarade det men det blir knappast fler landsvägslopp för min del. På tok för mycket taktik och oskrivna cykellagar om hur man beter sig i klunga.
