Kamp mot tiden

Har haft en riktigt bra träningssommar. Vinterns sjukdomar har lyst med sin frånvaro och vecka har lagts på vecka fyllda med cykeltimmar och ett och annat kort löppass. Så det känns ju lagom typiskt men ändå inte så oväntat att ett förkylningsvirus har rymt från ungarnas snoriga näsor och infiltrerat hos mig. Haft en liiiiiten känning i två dagar och under dagens pass med MTB-gänget kände jag tydligt att det är nått skit i kroppen.

Så nu ligger jag och glor på hästhoppning i soffan (go Peder!) medan ungarna sover sig till en mycket sen kväll bredvid. Men jag är så trött, det är så tyst och lugnt och skönt när dom sover! Vill inte väcka dem... inte än. 

6 dagar till Bockstensturen. Kommer jag bli sjuk? Hinner jag bli frisk? Hur påverkar några sjukdagar nu prestationen på lördag? Inte så mycket tror jag. Träningen är gjord, de sista dagarna är mest finlir. 

Några dagars vila, lite huskurer för placebons skull och pluggfokus istället för cykeltänk så hoppas jag att jag står på startlinjen på lördag. Annars drar jag nog ner ändå och hejar på Tomas. 

Soffhäng... 

Tidspessimist - javisst

Så fort det går mellan toppar och dalar. All sjukdom och frustration över träning som aldrig kom igång i vintras känns långt bort när pass läggs till pass och formen sakta tickar uppåt. Sånt vågar man väl knappt skriva, men å andra sidan varför inte njuta när det går bra?

Inte så att det skett något revolutionerande, jag har inte gjort några enorma hopp framåt i cykelformen, men det liksom flyter på. Långpass, backpass, intervallpass och en del distans. Ligger på mellan 9-12 cyklade timmar per vecka ungefär och det får man nog vara nöjd med när man samtidigt jobbar och hänger med kidsen. Transportcykling, säger bara det.

Ett nytt mål i form av Bockstensturen dök ju upp lite abrupt i tävlingskalendern, och distansen på 10 mil gör mig skitskraj så jag har försökt få till några ordentliga långpass på runt 8-9 mil i alla fall. I går blev det ett sådant, skulle leda MTB-runda för en grupp glada stigcyklister i närområdet och tänkte få till ett ordentligt pass för egen del genom att först köra en runda på dryga 5 mil och sen fortsätta ca 3 mil med gruppen. Och planen var god, om jag inte på något ytterst tveksamt sätt kalkylerat totalt fel med tider och distanser, och ungefär mitt på min uppvärmningsrunda insåg jag att jag räknat en hel timme för lite på tidsåtgången! Sådana tillfällen kommer det väl till pass att vara en obotlig tidspessimist och således i förväg lagt på nästan 40 minuter på den tid man trodde det skulle ta. Alltså låg jag bara 20 minuter efter tidsplan. Ringde Tomas och bad honom meddela i FB-gruppen att jag skulle bli 10 minuter sen. Återstod då bara 10 minuter att köra in! Så istället för en distansrunda i maklig fart blev det 30 kilometer hårdkörning och en kamp mot minutrarna. HATAR att komma försent, särskilt pinsamt när det var jag som skulle hålla i hela kalaset. Tack och lov var både vinden och benen med mig och av bara farten plockade jag även hem ett långt Stravasegment jag varit sugen på länge. Det höll ändå inte riktigt, drygt 11 minuter för sent rullade jag upp till kyrkan där ett gäng taggade cyklister stod och väntade. Kändes nonchalant att plocka fram mackan jag hade i bakfickan så den fick ligga kvar och vi drog iväg direkt. I lite skonsammare tempo sen fick vi ca 30 kilometrar i trevlig terräng, gott sällskap och ihållande regn.

Summan av kardemumman blev ett rejält långt pass med betydligt högre tempo än planerat, men en riktigt go känsla av att kroppen var med på noterna. Och tack vare den lugnare sista delen kändes benen pigga hela vägen till hem till garaget, och både duschen och lunchen var bland det bästa på länge.

Nu är det arbetsvecka igen och även Tomas börjar jobba idag, så nu är det full fart igen med hämtningar och lämningar och inte så mycket tid att freestyla i träningsupplägget. På hemmafronten pysslar jag med blivande hönshuset, har skrapat och slipat så gott det går och fick god hjälp av barnen att fasadtvätta både hus och dem själva. Blir det bara väder så ska målningen göras och sen börjar det roliga med inredning och planering av hönsgården. Nästa sommar blir det kanske egna ägg till omeletten =) 

Härnön Runt

I söndags var det dags för race igen, tredje loppet på tre veckor! Denna gång var det ett mindre mer lokalt race, Härnön runt i Härnösand. Vi hade lyxat till det med barnvakt så både jag och Tomas skulle få köra de 35 kilometrarna medan bror och svägerska hängde med ungarna på en badplats i närheten.

Med blott 44 startande utgjorde loppet en kontrast mot förra helgens Engelbrektstur, dock en välkommen sådan. Underbart med såna här lite mindre tävlingar utan trängsel och hets. Och man behöver ju inte köra mindre slut på sig för det 😊. Men hade gärna sett lite fler tjejer på startlinjen, som vanligt... 

Starten gick och jag kom iväg hyfsat, började med några snabba kringelikrokar uppe på berget där starten gick innan det bar av utför ner mot civilisationen. Fick på riktigt bra flyt på ett längre hyfsat lättkört stigparti, drog ifrån klungan jag körde med för en stund. Egentligen gasade jag nog lite över min förmåga för dagen, men tänkte att jag skulle passa på att träna att köra fort på stig när jag hade chansen! Idag spelade det inte så stor roll om jag körde slut på mig för tidigt, loppet var tillräckligt kort för att jag antagligen skulle ta mig i mål i hyfsat skick ändå. När stigen blev större var snart klungan ifatt igen och det var välkommet med sällskap och draghjälp. 

Vi var 5 stycken som körde tillsammans, mestadels var det jag och klubbkamraterna Jörgen och sonen Jakob som hjälptes åt att sköta dragjobbet. En kille från ART var snabb på de snabba vägarna och då gick han upp och gjorde jobbet. Fina stigpartier och mycket grusväg, perfekt väder. Benen var inte tipptopp, istället för att gå upp och höja farten tog jag tillfällen att återhämta mig dom stunder tempot var lågt. Sista 5 kilometrarna låg vi alla och luskörde lite med vetskapen att målgången låg upp på berget, loppet avslutades således med en rejäl klättring. Jag hade inte speciellt stark tilltro till min klätterförmåga idag, men den räckte till en tempoökning sista biten in mot mål så jag fick rulla först över mållinjen i vår lilla grupp av cyklister. Vinst i damklassen men det säger inte mycket i brist på konkurrens. Tror jag var 5a totalt. Efter en målkorv och en kopp kaffe rullade vi i maklig fart den dryga milen bort till badplatsen, och bättre än alla segrar i världen var att få se Frida helt överlycklig med hackande tänder bemästra sin respekt för vatten där hon simmade runt med armpuffar utan att nå botten!