Tävlingsminnen från 2018

Ska försöka mig på att sammanfatta cykelåret 2018. Det är väl sånt man ska göra såhär årets sista dag?

Jag tänker börja en kall helg i april, jag och Tomas lämnade barnen hos mormor och morfar för att bila till Umeå och en första träff med dom andra i vårt nya team- Team Hi5. Att köra för ett team kändes i sig oerhört pirrigt, skulle jag leva upp till förväntningarna? Men just denna träff såg jag bara fram emot. Vi skulle käka middag tillsammans på kvällen och dagen efter se cykelarenan i Obbola och cykla en sväng med teamet + flera från klubben. Cykla en sväng- just det. Jag kom från en period av låååååång sjukdom med halsont och hosta, och var inte riktigt beredd på 10 mil i norrländs aprilkyla, med nästan 30km/h som snitt. Satan vad jag kämpade för att inte tappa rullen! (Vilket jag ändå gjorde några gånger). När vi var tillbaka hos Patrik som så vänligt bjudit in oss att bo där var jag så trött och kall, och kall och trött, och ganska uppgiven och ynklig så jag ville mest bara gråta. Men en varm dusch, några mackor och en stor kopp kaffe senare kändes det bättre. Det skulle bli kul att lära känna det här härliga gänget bättre och tävla ihop! 

I bilen på väg hem från Umeå, helt slut efter vår 10-milatur- det kaffet var bland det godaste jag druckit

Första stora loppet var Billingeracet. Vi hade lånat pappas Minibuss och åkte hela familjen samt Viktor från laget ner till Skövde, där vi huserade hos min bror som också skulle cykla. Jag var äckligt nervös. Kändes lite som det var upp till bevis nu. Några dagar innan hade jag cyklat Ottarsloppet på nervägen, med mediokert resultat och ganska dålig känsla. Men det gick bra på Billingen! Växte in i loppet och när jag kunde dra ifrån min klunga inför sista backen och säkra fjärdeplatsen var jag så oerhört glad, och lättad. Jag kunde! Den kvällen går till en av årets bästa stunder. Bärs och grillmat tillsammans med mina bägge bröder, deras familjer, min egen familj och en av våra nya vänner i teamet njöt jag av att ha bevisat för mig själv att jag gjort åtminstone något rätt i vinter! 

Uppför sista backen på Billingen!

Nu tänker jag inte skriva om vartenda lopp, men jag vill plocka ut några stunder jag minns extra väl.

På Lida Loop, jag hade vilat en hel vecka pga förkylning och vi kom direkt från en bröllop. Ytters osäker på formen ställde jag mig på startlinjen i 32 graders värme. Från detta lopp minns jag min förvåning när jag kom ifatt SheRides-klungan och Fanny som legat ihop en bit framför mig från start. Tyckte inte jag cyklat så bra, men fick kraft av att se dem och när sedan jag och Ingrid fick en lucka under sista loopen var det ren tävlingsglädje! Jag tror att endorfinerna och insikten över att vi skulle ta 2a resp 3e platsen fick oss att hjälpas åt att flyga fram de sista kilometrarna! Korsade mållinjen som 2a dam och fattade inte hur det gått till.

Prisutdelningen på Lida, den här bilden är tävlingsglädje!

Sen vill jag skriva om Ränneslättsturen, detta dammiga helvete. Som jag slet, fick ingenting gratis från första till sista tramptag. Det var bara tungt. Men att jag inte gav upp (vilket jag bra gärna hade lust till flera gånger) utan kämpade på, påhejad av Tomas och barnen (utan dem HADE jag nog givit upp!), och att det otroligt nog räckte ända upp till en tredjeplats- det är jag väldigt stolt över. 

I mål på Ränneslättsturen. Så trött, så trött och så glad

Helgen efter var det Mörksuggejakten. Här hade jag nog årets bästa känsla genom ett lopp. Sådär när milen bara försvinner under en och det är kul att försöka cykla fort. En 4e plats blev det där.

Det är mina bästa tävlingsupplevelser 2018. Om jag utesluter Transalp, det är liksom ett kapitel för sig. Konstigt nog har jag inga jättestarka känslor med mig från Finnmarksturen, som jag ju gick och vann. Det var sån konstig dag. Det var bråkigt med barnen på morgonen som inte ville att vi skulle åka, och jag kände mig tom och dränerad på energi. Sen fick Emmy och Åsa punka vilket gav dem 10-15 min lagningstid. Jag cyklade bra, slog flera duktiga tjejer, men det kändes ändå oförtjänt. Och jag hade ingen jättebra dag på cykeln heller, fick slita rejält stora delar av banan. 

Efter Finnmarksturen var jag trött, både i kropp och knopp. Sjuk i flera veckor och inte det minsta långloppssugen. Cyklade mycket i skogen istället, körde några mindre XCO lopp och hade kul. 

Jag tänker ta med mig många bra tankar och känslor från detta år och in i nästa, känner mig faktiskt både äldre och klokare, på ett bra sätt! 

Gran Canaria, upp och ner i dubbel bemärkelse

Snart två veckor har vi varit på ön, två veckor som bjudit på både toppar och dalar. Dels rent bokstavligt talat, cyklingen här går upp upp upp - och ner ner ner. Och det tokgillar jag! Det är något särskilt med det där stretandet upp över bergen som aldrig tycks ta slut, för att till sist ändå göra det och så vänder det av nerför (vilket jag inte uppskattar lika mycket då höga höjder, branta bergssidor och hårnålskurvor skrämmer skiten ur mig varenda gång..) 

Långa uppförskörningar

Dock har jag inte riktigt vågat ta i ordentligt och jagat stravasegment med full insats ännu, då förkylningen som jag landade med nätt och jämnt släppt greppet. Och som ett brev på posten, lagom när jag kände att det var dags att steppa upp ansträngningen så körde jag ett pass som kändes förvånansvärt slitigt. Nog för att jag hade lite huvudvärk redan när jag drog iväg, men det har jag ibland pga bihålorna så jag tänkte inte mycket mer på det. Men jag blev besviken när strava efter passet visade 45km och drygt tusen höjdmeter när ansträngningen kändes som det dubbla! Och när sedan det helt fantastiska julbordet mest gjorde mig illamående och jag fick lämna hälften av det som låg på tallriken började jag förstå att det var något som inte stod rätt till. Mycket riktigt, dagen efter låg jag feberdäckad medan familjen jobbade hårt med att rädda strandsatt småfisk.

Fast tack och lov verkar det inte bli så långdraget, redan under eftermiddagen kunde jag hänga med barnen vid poolen medan Tomas tog en långklättring med imponerande tryck på pedalerna och till kvällen smakade maten någorlunda ätbar igen. 

Ligger i en solstol och kolla när barnen testar sina julklappar

Så idag hoppas jag kunna köra en sväng igen. Väntar in dagen lite innan jag bestämmer vad det blir, men börjar onekligen bli sugen att testa kapaciteten uppför backarna mot några av dom riktigt bra cyklisterna som satt sina stravaspår. 

Upp och ner har varit i andra bemärkelser också- att småbarnslivet skulle vara en idyll under solsemester är både sant och inte. Visst, vi slipper bråk om vantar och overall och lämningar och hämtningar på dagis, det är en fantastisk barnvänlig miljö och att få dela deras glädje av att bada i havsvågor för första gången är helt underbart. Men det finns också otroligt mycket lockelser för en 3- och en 5-åring i form av spel, plastiga leksaker i spännande automater, glass och skräpmat i mängder och det tjatas hål i huvudet på oss! Sen bråkar dom mycket med varandra när vi är så tätt ihop hela dagarna - en 5-årings krav på millimeterrättvisa och en 3,5-åring som ännu inte tagit sig igenom treårstrotsen, det är liksom inte en dans på rosor hela tiden. (Det kan ni tänka på nästa gång jag lägger ut en solskensbild på instagram 😉) 

Trots bråk och tjat och sjukdomar- det är fantastiskt att vara lediga tillsammans på en annan plats så här länge. När Frida igårkväll ville gå och se på havet i mörkret istället för att vara med på den ganska skräniga kvällsshowen dom har för barnen varje kväll. Fröken är på helt strålande humör och vi står högt upp på klipporna och ser ner på havets skummande brytningar, och hon pladdrar på om allt möjligt som rör sig i hennes huvud. Jag lyssnar och ler inombords, just då är det inte mycket som är fel!

Barnet och havet ❤️

En fin sjukvecka - faktiskt

Nu har det snart gått en vecka sedan vi satte oss på tåget i ett vinterkallt Sundsvall, med en brutalförkylning i kroppen. En såndär riktigt jobbig en, med halsont och igentäppta bihålor som gör att huvudet sprängs om man råkar fälla det mer än 10 grader från vertikalläge, och hosta genom både dagar och nätter. 

Men med nästan 7h lång väntan på Barcelonas aptrista flygplats hann jag samla ihop tankarna som fladdrat iväg i sjukångesten. Jag vet ju att jag ofta blir sjuk, jag har problem med bihålorna sedan 6 år tillbaka. Jag gör vad jag kan för att mildra det och mer kan jag inte göra. Och jag ska på semester med hela fina familjen, mannen som är den bästa i mitt liv och barnen som är det finaste jag har. För första gången få uppleva en sådan resa genom deras ögon, ta del av deras upplevelser. Hur fantastiskt är inte det? 

Vad gäller cyklingen plockade jag upp en tanke jag vävde fram i höstas när jag letade strategier för att minska min prestationsångest inför loppen. Och det är inte speciellt svårt. Egentligen. Jag gör bara mitt allra bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Inkluderat allt annat som händer i livet. Sen kommer det visa sig hur långt det räcker, jag kan inte påverka hur bra mina medtävlare är. 

Det är en tanke som får mig att vilja ge allt, samtidigt som den lugnar och avdramatiserar det hela. Det är bara en sport vi snackar om. Den är kul och viktig, men ändå bara sport.

Och vet ni, det har vart fantastiska dagar såhär långt. Trots hostiga nätter.