Gran Canaria, upp och ner i dubbel bemärkelse

Snart två veckor har vi varit på ön, två veckor som bjudit på både toppar och dalar. Dels rent bokstavligt talat, cyklingen här går upp upp upp - och ner ner ner. Och det tokgillar jag! Det är något särskilt med det där stretandet upp över bergen som aldrig tycks ta slut, för att till sist ändå göra det och så vänder det av nerför (vilket jag inte uppskattar lika mycket då höga höjder, branta bergssidor och hårnålskurvor skrämmer skiten ur mig varenda gång..) 

Långa uppförskörningar

Dock har jag inte riktigt vågat ta i ordentligt och jagat stravasegment med full insats ännu, då förkylningen som jag landade med nätt och jämnt släppt greppet. Och som ett brev på posten, lagom när jag kände att det var dags att steppa upp ansträngningen så körde jag ett pass som kändes förvånansvärt slitigt. Nog för att jag hade lite huvudvärk redan när jag drog iväg, men det har jag ibland pga bihålorna så jag tänkte inte mycket mer på det. Men jag blev besviken när strava efter passet visade 45km och drygt tusen höjdmeter när ansträngningen kändes som det dubbla! Och när sedan det helt fantastiska julbordet mest gjorde mig illamående och jag fick lämna hälften av det som låg på tallriken började jag förstå att det var något som inte stod rätt till. Mycket riktigt, dagen efter låg jag feberdäckad medan familjen jobbade hårt med att rädda strandsatt småfisk.

Fast tack och lov verkar det inte bli så långdraget, redan under eftermiddagen kunde jag hänga med barnen vid poolen medan Tomas tog en långklättring med imponerande tryck på pedalerna och till kvällen smakade maten någorlunda ätbar igen. 

Ligger i en solstol och kolla när barnen testar sina julklappar

Så idag hoppas jag kunna köra en sväng igen. Väntar in dagen lite innan jag bestämmer vad det blir, men börjar onekligen bli sugen att testa kapaciteten uppför backarna mot några av dom riktigt bra cyklisterna som satt sina stravaspår. 

Upp och ner har varit i andra bemärkelser också- att småbarnslivet skulle vara en idyll under solsemester är både sant och inte. Visst, vi slipper bråk om vantar och overall och lämningar och hämtningar på dagis, det är en fantastisk barnvänlig miljö och att få dela deras glädje av att bada i havsvågor för första gången är helt underbart. Men det finns också otroligt mycket lockelser för en 3- och en 5-åring i form av spel, plastiga leksaker i spännande automater, glass och skräpmat i mängder och det tjatas hål i huvudet på oss! Sen bråkar dom mycket med varandra när vi är så tätt ihop hela dagarna - en 5-årings krav på millimeterrättvisa och en 3,5-åring som ännu inte tagit sig igenom treårstrotsen, det är liksom inte en dans på rosor hela tiden. (Det kan ni tänka på nästa gång jag lägger ut en solskensbild på instagram 😉) 

Trots bråk och tjat och sjukdomar- det är fantastiskt att vara lediga tillsammans på en annan plats så här länge. När Frida igårkväll ville gå och se på havet i mörkret istället för att vara med på den ganska skräniga kvällsshowen dom har för barnen varje kväll. Fröken är på helt strålande humör och vi står högt upp på klipporna och ser ner på havets skummande brytningar, och hon pladdrar på om allt möjligt som rör sig i hennes huvud. Jag lyssnar och ler inombords, just då är det inte mycket som är fel!

Barnet och havet ❤️