Fingerfood och lägesrapport

För att fortsätta på linjen barnmatsexperiment: Linskakorna var ingen hit, lite tråkiga i smaken och ganska smuliga. Men sen gjorde jag en kaka med havre och aprikos som blev desto bättre! Kokade torkade aprikoser i småbitar tills de var helt mjuka. Rörde i en tallrik havregrynsgröt i kastrullen och rörde ihop det tillsammans med ett ägg. Det ska bli som en tjock gröt av det, absolut inte rinnande utan ganska fast. Sen lade jag upp gröten på en plåt och in i ugnen på 180 grader i typ 40-45 minuter. Såhär blev resultatet:

En lägesrapport då. Fortfarande sjuk, halsont som vägrar ge vika. 4 dagar kvar till maran. Börjar misströsta att det ens blir en start. Försöker rycka upp mig emellanåt och göra det bästa av dagarna som återstår men har inte så stor lust med någonting. Dessutom har jag fått ont i ryggen (farligt att vila) så till och med promenader tar emot just nu...

Så för att göra nått skoj köpte jag en sax och klippte av mig håret. Såhär ser jag ut nu:

Dessutom är Frida lite snuvig och sover därför dåligt, vilket gör inte jag och Tomas får sova så mycket heller. Dålig sömn = dålig återhämtning. Ett tillfrisknande de närmaste dagarna känns osannolikt.

Rutiner för småbarn

Flera gånger har man fått höra att det är viktigt med rutiner för små barn, att de blir trygga och mår bra av det. Jag känner att jag vill ifrågasätta det lite, då vi hela tiden haft inställningen att inte ha så många rutiner av olika anledningar. En är att inte redan i babystadiet förstöra förmågan att faktiskt lyssna på sin kropp, att istället för att göra saker på bestämda tider låta kroppens behov styra mer. Varför ska vi lägga Frida klockan 19 om hon inte är trött då? Varför ska hon äta klockan 12 om hon inte är hungrig? Vi upplever dessutom att det blir enklare tex med läggningar om vi är lyhörda för hennes signaler istället för att kolla på klockan. En annan anledning är att få en mer flexibel vardag, mer för vår egen skull kanske. Om hon alltid måste tex badas för att sedan nattas i sin egen säng en viss tid så är det svårt att gå bort på middag en kväll. Om hon däremot är van att somna lite var som helst när hon blir trött så kan vi utan vidare lägga henne i en säng hemma hos vänner, eller som idag i en soffa på ett café till och med. Mycket smidigt! Och att det skulle skapa en trygghet att ha rutiner…. visst, det gör det kanske, men istället för att tryggheten ska finnas i fasta rutiner måste det vara bättre att ha tryggheten i sig själv? Att känna sig så trygg i tillvaron att man t ex kan somna var som helst?!  Och givetvis finns tryggheten i närvaron av föräldrarna också. Frida är nu drygt 8 månader och mitt i värsta anknytningsfasen, och det märks på henne att hon har full koll på mig och Tomas. Så länge hon känner att vi är i närheten är det lugnt. Jag skulle därför aldrig lämna henne i sömnen på en främmande plats, det skulle nog skapa en otrygghet hos henne.

Tryggt sovandes i en soffa på en café utanför Armémuséet vi besökte igår

Sen blir det ju en del ”rutiner” som skapas allt eftersom hennes biologiska klocka ställer in sig, tex vet vi att hon blir trött någon gång runt kl 9-10 på förmiddagen och mellan 19-20 på kvällen, men då är det hennes behov som har satt rutinerna och inte rutinerna som styrt behoven.

Visst, när hon ska börja förskolan och vi går tillbaka till våra respektive jobb så blir det oundvikligen en del krav på rutiner för att det ska funka. För att vi lever i ett samhälle som styrs efter klockslag. Det är antagligen ingen bra idé för ett litet barn att vara uppe till kl 22 om man ska upp kl 6 morgonen efter. Men det får vi ta ställning till då. Just nu njuter vi av möjligheten att vara så flexibla som möjligt!

Bristande förhoppningar och barnmatsexperiment

Nu har vi lämnat Roturoa och bilat ca 20 mil inåt landet till Okuhane, en mysig liten skidort vid foten av berget Ruapeu. Och jag fick cykla tillslut! Nästan frisk blev jag igår morse skjutsad till cykeluthyrningen, fick en hoj och en hjälm på skallen och sen dryga 3h i en gigantisk lekpark i form av cykeltracks i det oändliga. Jag har fått öva doserad kurvtagning så mycket att jag nästan kommit över mina traumatiska upplevelser från Franska alperna förra sommaren…

Cyklingen var grym men det bästa var ändå att jag kände mig förkylningsfri. Lite stick i halsen och kli i näsan är lätt att ignorera…. En förnekelse som skulle visa straffa sig.

Äntligen frisk satte vi igång att planera kommande dagar, en punkt är att springa Tongariro Alpine Crossing, en 19 km lång vandringsled som sägs vara Nya Zeelands vackraste endagarstur. Dock är ett nytt regnoväder på väg upp över landet så därför bestämde vi oss att jag skulle köra turen redan idag innan regnet kommer. Dessutom börjar det bli lite nära inpå maran också för att vänta längre med att köra ett så pass tufft pass (bara 6 dagar kvar nu!). Men, suck, efter en rätt jobbig natt är det ett faktum, jag är inte frisk. Halsont med besked och 5 steg tillbaka. Åhhhhhhh jag orkar inte! 

Och vad finns det att göra här? Jo, en satans massa cykel- och vandingsleder. Utöver det? Inte ett piss! 

Enda som är bra är att vi nu bor så vi kan laga egen mat igen, vilket vi inte kunde på förra stället. Ost och vin i all ära men man kan kanske inte bara leva på det. Så för att få tiden att gå så håller jag på att experimentera i köket med olika saker till Frida. Ni som hängt med här ett tag vet att vår lilla dam vägrar att bli matad med puré-mat, så vi försöker hitta olika saker som hon kan äta själv. Hittade den här hemsidan om Baby Led Weaning, så nu är det många matexperiment på gång! Igår gjorde jag plättar med sötpotatis och idag blev det lins- och ostkakor. Plättarna gick an, det var ingen större reaktion på dem men så har hon fått liknande saker förut också (typ pannkaka..). Linsgrejen står och svalnar just nu så det har vi inte testat ännu. Andra favoriter för tillfället är kokt ägg, apelsin, smörbönor och sötpotatis. Även avocado, babymajs och broccoli funkar. 

Jaha, vad händer nu då? Tja, förhoppningen är att bli frisk till i övermorgon (tisdag) och då komma igång att springa. Beroende på vädret hoppas jag få springa Tongariro Alpine Crossing på onsdag eller torsdag. 19 km och 750 höjdmeter i bergsmiljö två dagar innan en mara är kanske inte bästa formtoppningen, men jag kan bara inte åka härifrån utan att ha fått springa den. Det får bli som det blir, känns som uppladdningen för det där loppet redan har gått åt helvete ändå. Några dagars förkylning och vila är knappast till någon nackdel, men en och en halv vecka... nä, det är ingen höjdare. 

Så, det är fortsatt lätt deprimerande stämning i lägret. Tomas springer på och gör sitt bästa för att hålla mig på humör men det är dessvärre en rätt omöjlig uppgift är jag rädd. Tack och lov för vår lilla solstråle Frida som ändå lockar till skratt titt som tätt =) 

Underbara solstråle

Redwood forest, rätt häftig skog!

Spa, kaffe och sugrör

Jag får väl börja göra som andra och fota vad jag äter och dricker istället för svettiga selfies från bergstoppar.

 "Jag är inte bitter..."

idag lyxade jag ändå till det med ett spabesök efter lunch. Kom på att jag inte duschat på aslänge. När ska man duscha när man inte tränar? Frida badar typ 1-2 gånger i veckan, och luktar ändå ljuvligt. Men något säger mig att jag bör blöta ner mig oftare än så.. Nåja, nu är jag ren och urlakad som en disktrasa. Hoppas baciluskerna rök av fislukten, det ska ju visst vara helande det här vattnet. 

Sitter nu och dricker kaffe och väntar på att gå och möta upp Tomas och Frida för lite marknad och förhoppningsvis middag. Av ren reflex tog jag en bunt färgglada sugrör åt Frida att leka med när jag beställde kaffet, först efteråt kom jag på att hon inte är här ;-) så nu sitter jag här som ett pucko med 10 rosa sugrör och en kopp kaffe. 

En dålig dag

Jag har verkligen försökt att hålla humöret uppe de här satans förkylningsdagarna och istället njuta lite av att ta det lugnt. Men nu börjar det bli svårt. Oklart om det är endorfinabstinens eller åsynen av skogen utanför fönstret som ställer till det, men idag är jag inte på topp. Dagarna går ju, snart drar vi vidare och jag missar hela Rotorua som jag ändå lite särskilt sett fram emot hela resan! Ja, jag tycker synd om mig själv. Ocharmigt. Det som gör det ännu mer ocharmigt är att jag blir så avundsjuk på Tomas  =/  Inte så att jag missunnar honom upplevelserna, men jag påminns ju hela tiden om vad jag missar. Min lilla utflykt till affären känns rätt trist när han kommer hem efter 4 timmar cykling. Och förutom den egoistiskt avundsjuka känslan så är det tråkigt också att inte dela upplevelserna, vi kan liksom inte snacka MTB-tracks till middagen…

Han är förresten klok ibland min sambo. Jag beklagade mig (igen) över att allt känns så tråkigt när jag inte får träna, att jag blir lite orolig över att träningen är så viktig för mig. Jag vill ju att andra saker ska ha lika stor betydelse också. Men han vände på det och sa, vilken tur jag har som hittat något jag tycker så mycket om och som gör mig så glad, och som jag dessutom får göra nästan varje dag. Tja, det är ju ett roligare sätt att se på det =) Att vara ute och springa och cykla i skogen är viktigt för mig, jag behöver ju inte minska betydelsen av det för att ändå lyfta andra saker som betyder mycket.

Bla bla, äh fan, jag vill faktiskt bara att dagarna ska gå nu så jag blir frisk. Orkar inte heller hitta på en massa andra sjukvänliga aktiviteter, är inte ett dugg sugen att gå på typ museum och shopping tillåter vare sig ekonomin eller väskutrymmet. Känns nog lite att vi vart på resa länge nu också, jag är lite trött. Det är ju rätt sopigt att gå runt och vara sur när vi haft det så himla bra och fortfarande har mycket framför oss de sista två veckorna, men jag kan ju inte låtsas vara glad bara för att.

Jag har en dålig dag. Shit happens.  

Efter regn kommer.. mer regn

Vilket dygn! Börjar med värsta åskvädret i går kväll, om det regnar katter och hundar i Storbritannien så snackar vi kossor och får här. För varje åskknall gick dessutom larmet på grannens bil så det blev riktigt effektfullt! Precis sövda av smattret mot rutan blir vi väckta igen av våldsamma knackningar på dörren, det är ägaren av motellet som säger att vi måste hoppa in i bilen för det är någon damm som brustit och risk för översvämning. Ute är redan halva gårdsplanen under vatten! Snabba ryck, packa ihop det viktigaste, plocka upp en yrvaken unge och in i bilen. Jaha, nu då? Vi bestämmer oss för att köra en sväng så Frida får somna om, så vi cirkulerar runt lite i stan och inser att typ alla gator är avstängda pga översvämning. Åker en sväng utanför stan och sen tillbaka till Motellet och kollar läget. Nu har vattnet börja sjunka undan, risken att vi vaknar med blöta fötter anses så liten så vi bestämmer oss för krypa till kojs igen. Ligger och lyssnar till ovädret utanför ett bra tag innan sömnen tar över.

Inte alltför många timmar senare är det dags att kliva upp igen, Tomas ska ju springa halvmarathon och starten går redan kl 8. Vädret har lugnat sig, vi packar in oss i bilen igen och rullar de ca 7 km bort till startområdet. Här och där syns spår efter nattens oväder men inget som hindrar att ta oss fram och på plats ser det ut som förberedelserna är i full gång. Så gissa om vi blir besvikna när vi får höra att det är inställt! Va fan, Tomas skulle ju persa och jag och Frida har tränat hejaramsor hela veckan! Suck, inte mycket mer att göra än att åka hem igen. Bara 5 minuter senare öppnar sig himlen igen och nu, över en timme senare, forsar det fortfarande ner. Brandkåren åkte just förbi och jag gissar att inte alla gator är helt torra.. 

Ett spännande dygn med andra ord. 

Själv är jag sjuk. Vaknade natten till igår med tistlar i halsen. Har känt i över en vecka att något varit på gång och dessutom har Frida vart lite snuvig nyligen. Men jag vet inte, det gör faktiskt inte så mycket. Borde hinna bli helt frisk till maran som är om 2 veckor och den mesta träningen är redan gjord. Hinner jag bara köra några pass innan och känna att kroppen är med i matchen så känns det lugnt. Så jag tar det lugnt, läser bok, ser på film och myser med Frida. En liten promenad och kaffe på stan blir det nog senare också, måste ju hitta wi-fi och publicera det här inlägget! 

Tävlingspepp!

Känner att det är dags att börja peppa upp inför T42 Marathon som jag ska springa om drygt 2 veckor, den 3 maj går starten. En bergsmara som trots fler höjdmeter utför än uppför har en rätt utmanande banprofil. Förra året var damernas segertid en bit över 4 timmar, kommer inte ihåg exakt, och herrarnas var en bit under 3 timmar. Väldigt stor skillnad med andra ord! Antingen var det en grym grabb eller sopiga tjejer….

Vad har jag för mål?? Känns helt omöjligt att sätta ett tidsmål på en helt okänd bana, och placeringsmål är alltid lika svårt… det beror ju mer på vilka andra som startar än på min egna prestation. Så jag vet faktiskt inte om jag ens kommer att ha en konkret målsättning. Men helt klart att jag vill göra ett riktigt bra lopp. Jag har nästan haft en optimal uppladdning med de här månaderna på resande fot och med åtskilliga berg bestigna. Långpasset igår gav också rätt fint besked, 26 ganska kuperade kilometrar (typ Lidingöloppsterräng) i med ett snitt på 4.54/km blev facit och det är jag nöjd med. Lite formtoppning på det så! Enda problemet blir väl dock just det, att hålla nere lite på träningsmängden nu den sista tiden… vi ska bo på typ de bästa platserna för just det – löpning.

Några små orosmoln finns dock. Ett är vädret. Senaste veckan har det växlat mellan spöregn och hällregn och det ser inte såååå mycket bättre ut kommande vecka. Jag är lite klen när det kommer till kyla och över 4 timmar i bergen i regn och blåst är inget jag hoppas på… Det andra orosmolnet är sömnen. Var och varannan natt sover jag asdåligt, fortfarande blir jag väckt mellan 3-5 gånger av lillskruttan och alltför ofta har jag grymt svårt att somna om (den där natten hon sov över 8 timmar som jag skrev om tidigare var en engångsföreteelse… ).  Visst, det funkar att träna även efter några sådana nätter men blir det många i rad så är man liksom inte på topp. Men det är dumt att oror sig i förväg över sånt jag inte kan råda över och som dessutom inte alls behöver hända! Jag börjar bli grymt peppad på det här loppet och ser verkligen fram emot att ställa mig på startlinjen =)

Men först är det Tomas tur, i övermorgon springer han en halvmara utanför Whakatane dit anlände idag. Banan är platt, formen är god och ett pers ska jagas. Tyvärr verkar som sagt vädret inte vara på deltagarnas sida, förutom att regnat stått som spön i backen har det blåst typ storm hela dagen. Kan bara hoppas det lugnar sig tills på lördag. Banan går dessutom helt oskyddad längs med kusten så någon form av vindskydd är bara att drömma om.