Kastade in handduken...

Jahapp. Det blev inget lopp. Efter att ha tagit vilopuls en massa gånger som varje gång visat på typ 10 slag över normalt och efter att ha känt efter en gång till så insåg att jag att jag är för sjuk för att springa en mara. Det hade inte blivit bra. Så jag kastade in handuken i sista stund. Och tyckte såååååå synd om mig själv. Det gör jag fortfarande.

Det känns inte motiverat att bli så himla besviken. Det är bara ett lopp! Men åh, det är så mycket som kommer med. Ni vet, man hade sett fram emot den där sköna känslan efteråt.. maten, poolen, bärsen, att flyga hemåt med trötta ben, att glida runt i Singapore och bara njuta av postloppkänslan… Åter igen, tack och lov för en förstående sambo såna här gånger. Han förstår faktiskt (mer än jag själv) att man blir sådär omotiverat besviken när sånt här händer. Och som han sa i morse när jag fick ett utbrott och slängde kuddar i väggen (inte datorn i alla fall den här gången): Man måste få grotta ner sig i självömkan, sen när man ledsnar på det så ser man framåt och inser att det kommer fler lopp och fina löprundor. Det är sant. Och snart har jag grottat klart.

Det blev i alla fall den där vandringen som plåster på såren. Det var fint, jättefint. Men nu hinner jag inte skriva mer om det för vi ska på en liten promenad med Fridolin!

Tävla?

Tävlingsmorgon. Jag sitter med en kopp te och funderar fortfarande över om jag ska springa. Gårdagens sjukdomscheck i form av 40 min löpning med 5 lite pulshöjande intervaller resulterade i mer sjukdom. Jag borde nog inte springa. Men jag vill så gärna. Om 1,5h går bussen till start. Suck 

Äh vi kör!

Starta eller inte starta? Det är den frågan som konstant cirkulerat i huvudet senaste tiden. Igår efter att ha cyklat i promenadtakt drygt två timmar kände jag mig försiktigt positiv men i morse satt tistlarna i halsen envist kvar och optimismen byttes mot självömkan och starten kändes åter långt borta.

Idag hade vi i alla fall planerat lite utflykt, Tomas skulle springa en bit av Tongariro Alpine Crossing (jepp, den leden jag sa att jag absolut skulle springa innan vi for härifrån – och nej, det verkar inte bli så…) och jag kände att om jag stannar hemma blir jag bara på dåligt humör. Så jag och Frida åkte med och hoppade av i den lilla byn som är huvudorten för lördagens lopp, National Park Village, där vi tillbringade förmiddagen med att dricka kaffe, promenera och njuta av solen. Tomas anslöt till lunchtid och efter ytterliggare en kopp kaffe och en muffins drog jag på mig tightsen och stack iväg på en mycket långsam joggtur. Alltså, det känns inte bra att springa när man inte rört en fena på två veckor. Känns snarare som jag legat i koma i två år- kroppen är urseg, musklerna stela och lederna gnisslar. Förkylningen kändes varken bättre eller sämre av den lilla turen. Konstant lite småont i halsen. 

Men, allt gnäll till trots – jag kommer antagligen stå på startlinjen på lördag. Med den uppladdningen som nu blev vore det kanske klokt att bara ska ha som mål att genomföra loppet. Men det kommer jag inte att ha. Enda anledningen till att över huvud taget ställa upp med en bortblåst formtoppning och kvarvarande förkylning i kroppen är att jag älskar att tävla. Nervositeten, förväntningarna, stämningen före och under loppet, känslan efteråt… Men om jag tänker att jag bara ska genomföra loppet går jag miste om hela tävlingskänslan, och då kan jag ju lika gärna skita i det! Så om/när jag står där på lördag morgon är det med ambitionen att prestera. Sen kanske förväntningarna inte är så höga som jag önskat och om jag klappar ihop kommer jag inte bli alltför besviken, men jag kommer gå in för att tävla om placeringarna!

Med de här två pajasarna i teamet kan det väl inte gå dåligt??

Så var det sagt. Efter lunch åkte vi förbi rummet där vi bor för att fylla på kaffetermosen innan vi fortsatte upp mot berget för en fin liten vandring med Frida i bärryggsäcken. Dagen var helt ljuvlig, det går mot höst här och uppe bland bergen där vi är nu blir det extra tydligt. Närmare nollgradigt på natten men åh vad solen värmer skönt såna dagar!

Klart för avfärd

Fikastund!

I morgon (fredag) drar vi vidare till sista(!) boendet innan hemfärden. Lite vemodigt är det allt… 

Hej då....

3 dagar kvar...

Dags att bryta misären och kliva ur martyrträsket. Tänkte att en cykeltur i sakta mak skulle göra gott även i för en satans förkylning. Så jag drog på mig tightsen och småjoggade iväg till en cykeluthyrning i morgonsolen. Det var sååå skönt! Tog det ju aslugnt men det kändes ändå bättre än jag vågade hoppas i halsen. Så kanske, kanske... 3 dagar kvar, hinner jag bli frisk? 

Från dagens cykeltur, inget fel på miljön i allafall! 

Liiite mer hoppfull! 

Fingerfood och lägesrapport

För att fortsätta på linjen barnmatsexperiment: Linskakorna var ingen hit, lite tråkiga i smaken och ganska smuliga. Men sen gjorde jag en kaka med havre och aprikos som blev desto bättre! Kokade torkade aprikoser i småbitar tills de var helt mjuka. Rörde i en tallrik havregrynsgröt i kastrullen och rörde ihop det tillsammans med ett ägg. Det ska bli som en tjock gröt av det, absolut inte rinnande utan ganska fast. Sen lade jag upp gröten på en plåt och in i ugnen på 180 grader i typ 40-45 minuter. Såhär blev resultatet:

En lägesrapport då. Fortfarande sjuk, halsont som vägrar ge vika. 4 dagar kvar till maran. Börjar misströsta att det ens blir en start. Försöker rycka upp mig emellanåt och göra det bästa av dagarna som återstår men har inte så stor lust med någonting. Dessutom har jag fått ont i ryggen (farligt att vila) så till och med promenader tar emot just nu...

Så för att göra nått skoj köpte jag en sax och klippte av mig håret. Såhär ser jag ut nu:

Dessutom är Frida lite snuvig och sover därför dåligt, vilket gör inte jag och Tomas får sova så mycket heller. Dålig sömn = dålig återhämtning. Ett tillfrisknande de närmaste dagarna känns osannolikt.

Rutiner för småbarn

Flera gånger har man fått höra att det är viktigt med rutiner för små barn, att de blir trygga och mår bra av det. Jag känner att jag vill ifrågasätta det lite, då vi hela tiden haft inställningen att inte ha så många rutiner av olika anledningar. En är att inte redan i babystadiet förstöra förmågan att faktiskt lyssna på sin kropp, att istället för att göra saker på bestämda tider låta kroppens behov styra mer. Varför ska vi lägga Frida klockan 19 om hon inte är trött då? Varför ska hon äta klockan 12 om hon inte är hungrig? Vi upplever dessutom att det blir enklare tex med läggningar om vi är lyhörda för hennes signaler istället för att kolla på klockan. En annan anledning är att få en mer flexibel vardag, mer för vår egen skull kanske. Om hon alltid måste tex badas för att sedan nattas i sin egen säng en viss tid så är det svårt att gå bort på middag en kväll. Om hon däremot är van att somna lite var som helst när hon blir trött så kan vi utan vidare lägga henne i en säng hemma hos vänner, eller som idag i en soffa på ett café till och med. Mycket smidigt! Och att det skulle skapa en trygghet att ha rutiner…. visst, det gör det kanske, men istället för att tryggheten ska finnas i fasta rutiner måste det vara bättre att ha tryggheten i sig själv? Att känna sig så trygg i tillvaron att man t ex kan somna var som helst?!  Och givetvis finns tryggheten i närvaron av föräldrarna också. Frida är nu drygt 8 månader och mitt i värsta anknytningsfasen, och det märks på henne att hon har full koll på mig och Tomas. Så länge hon känner att vi är i närheten är det lugnt. Jag skulle därför aldrig lämna henne i sömnen på en främmande plats, det skulle nog skapa en otrygghet hos henne.

Tryggt sovandes i en soffa på en café utanför Armémuséet vi besökte igår

Sen blir det ju en del ”rutiner” som skapas allt eftersom hennes biologiska klocka ställer in sig, tex vet vi att hon blir trött någon gång runt kl 9-10 på förmiddagen och mellan 19-20 på kvällen, men då är det hennes behov som har satt rutinerna och inte rutinerna som styrt behoven.

Visst, när hon ska börja förskolan och vi går tillbaka till våra respektive jobb så blir det oundvikligen en del krav på rutiner för att det ska funka. För att vi lever i ett samhälle som styrs efter klockslag. Det är antagligen ingen bra idé för ett litet barn att vara uppe till kl 22 om man ska upp kl 6 morgonen efter. Men det får vi ta ställning till då. Just nu njuter vi av möjligheten att vara så flexibla som möjligt!

Bristande förhoppningar och barnmatsexperiment

Nu har vi lämnat Roturoa och bilat ca 20 mil inåt landet till Okuhane, en mysig liten skidort vid foten av berget Ruapeu. Och jag fick cykla tillslut! Nästan frisk blev jag igår morse skjutsad till cykeluthyrningen, fick en hoj och en hjälm på skallen och sen dryga 3h i en gigantisk lekpark i form av cykeltracks i det oändliga. Jag har fått öva doserad kurvtagning så mycket att jag nästan kommit över mina traumatiska upplevelser från Franska alperna förra sommaren…

Cyklingen var grym men det bästa var ändå att jag kände mig förkylningsfri. Lite stick i halsen och kli i näsan är lätt att ignorera…. En förnekelse som skulle visa straffa sig.

Äntligen frisk satte vi igång att planera kommande dagar, en punkt är att springa Tongariro Alpine Crossing, en 19 km lång vandringsled som sägs vara Nya Zeelands vackraste endagarstur. Dock är ett nytt regnoväder på väg upp över landet så därför bestämde vi oss att jag skulle köra turen redan idag innan regnet kommer. Dessutom börjar det bli lite nära inpå maran också för att vänta längre med att köra ett så pass tufft pass (bara 6 dagar kvar nu!). Men, suck, efter en rätt jobbig natt är det ett faktum, jag är inte frisk. Halsont med besked och 5 steg tillbaka. Åhhhhhhh jag orkar inte! 

Och vad finns det att göra här? Jo, en satans massa cykel- och vandingsleder. Utöver det? Inte ett piss! 

Enda som är bra är att vi nu bor så vi kan laga egen mat igen, vilket vi inte kunde på förra stället. Ost och vin i all ära men man kan kanske inte bara leva på det. Så för att få tiden att gå så håller jag på att experimentera i köket med olika saker till Frida. Ni som hängt med här ett tag vet att vår lilla dam vägrar att bli matad med puré-mat, så vi försöker hitta olika saker som hon kan äta själv. Hittade den här hemsidan om Baby Led Weaning, så nu är det många matexperiment på gång! Igår gjorde jag plättar med sötpotatis och idag blev det lins- och ostkakor. Plättarna gick an, det var ingen större reaktion på dem men så har hon fått liknande saker förut också (typ pannkaka..). Linsgrejen står och svalnar just nu så det har vi inte testat ännu. Andra favoriter för tillfället är kokt ägg, apelsin, smörbönor och sötpotatis. Även avocado, babymajs och broccoli funkar. 

Jaha, vad händer nu då? Tja, förhoppningen är att bli frisk till i övermorgon (tisdag) och då komma igång att springa. Beroende på vädret hoppas jag få springa Tongariro Alpine Crossing på onsdag eller torsdag. 19 km och 750 höjdmeter i bergsmiljö två dagar innan en mara är kanske inte bästa formtoppningen, men jag kan bara inte åka härifrån utan att ha fått springa den. Det får bli som det blir, känns som uppladdningen för det där loppet redan har gått åt helvete ändå. Några dagars förkylning och vila är knappast till någon nackdel, men en och en halv vecka... nä, det är ingen höjdare. 

Så, det är fortsatt lätt deprimerande stämning i lägret. Tomas springer på och gör sitt bästa för att hålla mig på humör men det är dessvärre en rätt omöjlig uppgift är jag rädd. Tack och lov för vår lilla solstråle Frida som ändå lockar till skratt titt som tätt =) 

Underbara solstråle

Redwood forest, rätt häftig skog!