Armémuseum, ortostatisk pulstest och fortsatta funderingar

Det går så sakteligen framåt, nu börjar det snart bli svårt att säga vad som är dagismonsterförkylning och vad som är förkylningen från helvetet. Men jag tror att en hel del av snoret och definitivt hostan hör till den förstnämnda. Tänk om immunförsvaret kunde sopa med sig all sjukdom nu när det fick väckas igång på riktigt? Önskedrömma kan man ju alltid.

Jag gjorde om det ortostatiska pulstestet nu ikväll och det ser bättre ut. Kan ju tänkas att det var så himla kasst förra gången för att jag precis insjuknad i dagisförkylningen? Nu var pulsen 56 i liggande och 68 när jag ställt mig upp, alltså inom gränsen för "normalt". Jag kan inte låta bli att fortsätta spekulera över vad det är för skit jag har... jag kan ju förstå överträningshypotesen, den är trolig på många vis, men jag kommer inte ifrån att jag undrar om det är något annat knas. Det känns som att vid överträning är man visserligen infektionskänslig, men mer i form av att man lätt åker på olika förkylningar. Jag har ju haft samma konstanta besvär sedan jag blev sjuk. Och det som inte heller stämmer är tröttheten som många som drabbats av överträning beskriver, jag har inte varit speciellt trött. Jag har inte heller haft yrsel eller drabbats av illamående eller att pulsen rusar onormalt vid fysisk aktivitet... jag har "bara" haft dessa sega satans förkylningssymtom.

Var ju på MR av hypofysen i torsdags. Ibland tänker jag att vore skönt om dom såg en tumör eller nått, då vet jag i alla fall. Fast varför den skulle göra mig förkyld, det verkar förstås konstigt.

Nåja, här händer det trevligheter i helgen i allafall =) Vi har besök av Fridas kusin Leo 12 år som är själv på Stockholmsbesök för första gången, så idag blev det Armémuseum och sen bio för Leo och Tomas medan jag och Frida åkte hem och byggde Duplo. Eller Frida monterar mest ner, det är jag som bygger upp. I morgon blir det stadsfika och spelshopping innan jag drar vidare på lägenhetsvisning. Förhoppningsvis blir det bostadsbusiness snart!

Frida morsar på några gamla soldater

Hade tänkt skriva ett dagisinlägg. Frida har ju varit på dagis nu på egen hand i nästan en hel vecka, och oj vad mycket jag funderingar jag haft om detta under veckan. Men som så ofta löser sig saker med tiden och det känns inte som riktigt lika relevanta tankar nu som tidigare i veckan. Jag får se om det skrivs något om det framöver.

Hemma!

Nog för att jag haft det väldans soft uppe i Umeå där tillbringat större delen av tiden i soffan tillsammans med kusinvitamin. Det kan man kalla kvalitétsvila, riktigt mosa ner sig framför TV.n och dumkolla på en massa program som Idol, Vem vet mest, Halv 8 hos mig, En plats på landet, Projekt Runway, Malou och Nyhetsmorgon. Det ni, nu snackar vi finkultur! Idag kunde jag tack och lov pallra mig ur soffan och var med på varenda föreläsning och gruppövning, känns ju annars lite fånigt att åka ändå till Umeå och för att ligga i soffan, hur skön den än må vara..

Nu är jag i allafall hemma igen, fick bli flyget och det var precis att jag hann hem och pussa lite på Frida innan hon tackade för sig och ville sova. Åh min älskade lilla skrutt, 4 dagar är jättelång tid att vara borta från henne! I morgon får vi i allafall en lugn morgonstund innan hon lämnas på dagis några timmar, och under den tiden ska jag in till Sabbatsberg och göra en MR av hypofysen. Känns väldigt onödigt, men det är en del av utredningen av de lite låga sköldkörtelvärdena så det är väl lika bra att göra det. Nästa vecka ska jag träffa en Endokrinolog också, vet inte riktigt vad han ska göra.. antagligen granska värdena och klura på om det kan vara nått som man ska göra något åt? 

Nåja, medan fortsatt utredning pågår fokuserar jag på min hypotes om överträning/utmattningssyndrom => pajjat immunförsvar => låååååååååååång tid innan jag blir frisk. 

Det är okej. Just nu i allafall, kommer säkert att pendla flera gånger till. Men det känns som en del insikter trillat ner senaste tiden. Jag känner mig inte lika bitter, och jag är inte lika rädd att bli en pösmunk. Jag inser att jag troligtvis kommer att bli en pösmunk, i alla fall med mina mått mätt. Men det får väl vara så då. Några månader som pösmunk är väl inte hela världen? kanske?

Hälsostatus: Dagisförkylningen något bättre, feberfri men äcklig tjock gul snuva, huvudvärk och rosselhosta. "Vanliga" förkylningen då? Ingen aning, den döljs av den andra men den ligger nog där under och frodas i skuggan av sin kompis...

Pulsrekord!

Efter att ha legat feberdäckad 2h i soffan mätte jag pulsen till fantastiska 75 slag/min. Är det det hör man menar ned dagisförkylning? Hur länge hann jag vara där,  5 timmar typ? Heja immunförsvaret!

Kul det ska bli att gå på föreläsningar i morgon...  

Magister, tågresor och mental rehabilitering

Morgonpuls 64 - Status förkyld. Undrar just hur min redan sänkta kropp hanterar en förkylning nu?

Godmorgon!

Sitter på ett tåg mot Sundsvall där jag ska hänga hos bror några timmar innan jag tuffar vidare mot Umeå för att påbörja lite plugg, tanken är att jag ska ta en magister i Arbetsliv och hälsa. Vet inte om jag skrivit om det, men kommande år har ett lite annat upplägg än tidigare (ja, förutom att hela livet är upp och ner). Den här magistern går på distans men med några dagar i Umeå varje månad, så det blir en hel del resande. Har faktiskt unnat mig lyxen att bara jobba 50% medan jag läser, så förutom att jag faktiskt kommer ha tid för studierna så finns det betydligt mer flexibilitet i vardagen nu när vi ska börja med hämtningar och lämningar på dagis. Tanken är att jag ska jobba 50%, vara tjänstledig för studier 25% och föräldraledig 25% så Frida inte behöver gå så långa dagar första året.

Det känns faktiskt bra ganska kul. Och det kunde knappast komma lägligare med lite annat att fokusera på, jag får väl köra huvudet i böckerna och sluta tänka på träning. Jag vet inte varför jag har så starkt behov av att hela tiden drivas av någonting. Jag borde ju kunna ta den här perioden av vila och rehabilitering med ro och försöka njuta av att för en gångs skull ha hyfsat gott om tid. Läsa böcker, träffa vänner, gå ut och strosa, baka bröd och sånt jag tycker om. Se den här tiden som ett andningsrum, en möjlighet som kanske inte kommer igen på många många år. Ladda batterier, det är ju det jag måste för att bli frisk. Men istället söker jag som besatt efter andra saker att inspireras av, att fokusera på och distrahera mig med. Det kanske är fel? Det är kanske precis tvärtom jag ska göra. Bara sitta och dumglo in i ett träd så ofta jag får chansen. Ni vet, typ "hitta mig själv..." och sånt flum.

Hmm. Jag tror tankarna är inne på rätt spår. Det här är saker som jag tänker här och nu medan jag skriver, inget genomtänkt jag klurat på länge. Måste låta det smälta in lite tror jag och gå tillbaka och smaka på känslan några gånger till innan jag tappar bort den.

Tänkte ta en selfie här när jag sitter på tåget, men jag ser så förjäkla risig ut så jag skiter i det.

Nu ska jag hälla upp en kopp kaffe och läsa ett dokument om överträning som jag fått av Göran Kenttä som forskar i ämnet på GIH. Och njuta av utsikten från tågfönster. Åh vad jag gillar att åka tåg =)

Överträning - vägen tillbaka

Jaha. Övertränad alltså. Kan det vara så? Svårt att veta, typ omöjligt att säga med säkerhet.. men visst finns det mycket som tyder på det. Jag har i alla fall bestämt mig för att gå på den linjen och lägga upp en strategi efter det. 

Överträning är hur diffust som helst, det finns en massa olika symtom och exakt hur det tar sig uttryck är väldigt individuellt. De mest klassiska symtomen är trötthet, försämrad prestation, höjd vilopuls, yrsel, nedstämdhet, omotiverad till träning, sömnsvårigheter, sänkt immunförsvar och återkommande infektioner. Probleme kommer smygande och det är alltför lätt att bortse från de första symtomen. Ofta tolkar man de sämre prestationerna som att man borde träna mer vilket som ni förstår blir helt pannkaka. I mitt fall tänkte jag faktiskt inte riktigt så, jag kände mig lite sliten och småsjuk så jag lade in några fler vilodagar innan den stora förkylningen bröt ut, men det var antagligen för sent och inte i så stor utsträckning jag behövt vila. Jag höll ju på att ladda inför en terrängmara för tusan! Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om vad jag tror är mina orsaker till att jag hamnat där jag hamnat. 

Jag har tänkt att jag ska börja ha bättre koll på pulsen, både vilopuls och den ortostatiska som nog egentligen säger mer om kroppens tillstånd. Här finns en förklaring tagen från den mycket tillförlitliga källan Aftonbladet: 

 "Ett ortostatiskt pulstest gör du så här:

- Börja med att kontrollera din vilopuls medan du fortfarande ligger kvar i sängen på morgonen och precis har vaknat. Låt oss säga att den här 65

slag/minut.

- Res dig sedan upp till stående och tag pulsen igen.

Om pulsen stiger med mer än 15-20 slag när du gör detta test, så är det ett tecken på att du håller på att bli sjuk eller förkyld, eller att din kropp ännu inte hunnit återhämta sig helt från tidigare träningspass."

Min vilopuls när jag var i gammal god form låg på 42-43. I morse när jag tog den var den 58, och nu ikväll när jag gjorde det ortostatiska pulstestet så var den liggande pulsen 50 (konstigt att den var såpass mycket lägre än morgonpulsen?) och den stående 74. Pulsen steg således med 24 slag vilket är rätt anmärkningsvärt och styrker antagandet om överträning. Dock är jag förkyld just nu, alltså inte den "kroniska" utan en annan helt vanlig dagisförkylning, så jag vet inte hur tillförlitliga pulstesterna är. Men det ingår i alla fall i min plan att göra de här testerna varje vecka som lite lägeskoll. 

Rehabupplägg då? Jag tänker att jag får utgå från hur kroppen reagerat på olika aktivitet nu under sommaren, och då är det är det lagom lugn transportcykling som ändå funkat bra. Mer intensiv träning gör mig sämre och löpning gör mig sämre även om den är aldrig så lågintensiv. Styrketräning har jag kört i form av några armhävningar och enbensböj nästan dagligen, det är så sjukt låg dos så det kan inte göra någon skada väl? Ibland har jag kört lite på något av utegymmen här och det har också känts ok. 

Så planen är denna:

september - endast lätt transportcykling max 45 min i sträck, Pyttelite styrka, 2 x 15 armhävningar och 2 x 8 enbensböj/dag

oktober-november - Utöver transportcyklingen lätt jogg max 30 min max 4 ggr/vecka. Fortsatt styrka som tidigare

Efter november får jag se hur det känns och göra en ny plan utifrån det. Det svåra kommer att bli att hålla mig till planen om det börjar kännas bättre. Det är så lätt att köra på lite mer så fort det känns någorlunda okej... Det här är ändå det konkreta och ganska enkla biten, hur jag ska tackla det mentala vet jag inte. Jag tänker att jag kommer bli bra igen, jag tror verkligen det, men vägen dit känns inte kul. Jag försöker se det som en utmaning att klara av det här, men jag saknar så oerhört mycket att träna. Jag saknar att ha ett mål att kämpa mot, jag saknar att kroppen ska funka och svara som den brukar! Jag blir fortfarande ofta avundsjuk när jag ser andra springa och jag hatar att bli påmind om vad jag går miste om hela tiden, helst skulle jag isolera mig helt från träningsvärlden närmaste halvåret men det går ju liksom inte. Och det borde inte behövas, jag borde kunna tackla det här bättre, kunna glädjas åt andras framgångar och inte minst kunna stötta mina nära och kära. Men fan, jag är nog inte så stor som människa.. Men jag försöker... =/ 

Det jag skulle behöva är något annat lika starkt intresse. Jag har andra intressen, men de blir som ändå obetydliga i sammanhanget. Saker jag i vanliga fall gläds åt känns inte alls lika roliga. Det enda jag kan komma på som jag skulle kunna gå igång på är att ta upp min ridning som legat i koma några år, men det är en så sjukt opraktisk grej att hålla på med. Särskilt i Stockholm där en ridlektion kostar apmycket, och med småbarn känns det inte lockande att börja lägga en massa timmar i en manege igen. Blä, trots allt som är så himla bra i mitt liv så känns det rätt meningslöst med det mesta just nu. 

Bloggen får väl ta en liten annan form ett tag framöver, den kommer att kretsa mer kring min väg tillbaka från botten till toppen. Med tanke på mitt variationsrika upplägg vet jag inte om det bli så mycket kul skrivet. 

Har ni erfarenheter eller synpunkter kring överträning blir jag superglad om ni hör av er! 

Bydalen!

Så sitter man i bilen igen och knappar, på väg söderut denna gång. Snart framme på Sollerön där det blir några timmars rast innan vi fortsätter till Stockholm ikväll när Frida somnat. 

Vi har haft det väldigt fint trots ostabilt väder där jordens störtskurar duggat tätt (hehe). Tomas brände ju av en sisådär 5 mil över fjället i lördags när Fjällmaraton Bydalen gick av stapeln, viljet gjordes med bravur med en 11e plats som resultat. Jag och Frida och storebror Danne, svägerska Matilda och Fridas kusin Ida traskade någon kilometer upp mot fjället där löparna passerade för att slå supporterläger. Bägge tjejerna börjar bli riktiga små skogstroll som går/kryper rakt ut i blåbärsrisen för att leta bär det första dom gör när man befriar dem ur bärryggsäckarna. Det är vår tjej det, hon har inte lärt sig äta med sked än men hon kan plocka föda ur naturen på egen hand :-) + lite mossa och jord gör måltiden komplett.

Resterande dagar följde samma mönster-  små utflykter ut i skogen med smörgåsfika och kaffetermos. Man inser hur bra det är för de här små kottarna att vara ute i naturen, det är liksom enkelt och kul att hänga med dem i den miljön. Nog för att det är en hel del att hålla ordning på med småvantar, mössor, ombyten och blöjor och visst hade det underlättat om Frida kunde gå själv istället för att krypa fram, men det går ändå förvånansvärt smidigt att göra såna här skogsutflykter. Hon älskar att krypa runt bland kottar och stenar och framförallt att vi är tillsammans allihopa :-)

Blåbärsmonstret

Matilda och Ida väntar in löpare

Hela gänget! 

Det är kul också med Frida och Ida, det skiljer blott 3 månader mellan dem och även om Ida känns ganska mycket äldre ännu så verkar dom ha stort utbyte av varandra. Det känns fantastiskt bra i hjärtat när man ligger kvar under täcket och lyssnar till Idas morgonjoller och hör hur hon ropar efter Frida från sovloftet :-) 

En sångbok är ett bra tips att ta med på semester

Hälsoläget finns inte så mycket nytt att rapportera från. Jag är mitt i en kort intensiv kortisonkur men största effekten såhär långt är att jag är kissnödig för jämnan. Känns inte som att något biter på mitt hälsotillstånd. Jag har såklart fortsatt fundera en hel del på det här med överträning och framförallt på framtida strategi för att ta mig tillbaka. Men nu är vi i Mora och ska stanna för lunch, så mer om det sen! 

Flyttstädning, semester, läkare igen och tankar om överträning

Sitter i bilen på väg till Sollerön och knappar på mobilen. Frida sover gott i sin stol och Tomas sitter bakom ratten och lyssnar på börspodden. Ute börjar det bli riktigt mörkt och efter några hektiska dagar börjar ett efterlängtat lugn att infinna sig. Vi har städat och plockat och fixat hemma, lägenheten glänser som aldrig förr. Och tro mig, när Tomas gått fram med putstrasan så kan man spegla sig i trappräcket om man så vill! Varför detta fejjande? Jo, det ska fotas inför försäljning. Eller det är vad vi hoppas på i allafall, vi ska bara vinna en budgivning först. Återkommer om detta ;-) 

Förutom lägenhetsfix och babyhäng har jag hunnit träffa två läkare i veckan. Jag har också fått en del kloka ord av erfarna personer som bryr sig. Jag har fått tips på andras blogginlägg och skrivna artiklar, jag har gått tillbaka i min egen träning - nej, mitt egna liv- och funderat. 

Läkarna har varit bra. De har förstått mitt problem och verkligen ansträngt sig att tänka brett vad dessa beror på. Att slemhinnorna är svullna och inflammerade ser de tydligt, men de kan inte förklara varför. Det är bra luftflöden, bihålorna ser bra ut, alla värden förutom det lite låga sköldkörtelvärdet ser bra ut. Inga allergier, inga bakterier, ingen svamp. Jag sköter nässlöljningarna och kortisonsprayandet som jag ska. Det enda hon som jag träffade idag kom på som skulle kunna hjälpa var en kortisonkur som jag ska börja i morgon. Operation blev det aldrig riktigt tal om för det finns liksom inget att operera... Möjligen en sned nässkiljevägg men det skulle knappast göra mig frisk eftersom det ändå är bra luftflöden. Att jag varit sjuk i 15 veckor kunde hon inte förklara. 

Så efter råd från min omgivning har jag tänkt tillbaka på det senaste två åren. Först graviditeten, där jag körde hela vägen in i kaklet träningmässigt. Det tror jag iof inte var fel. Tvärtom, det kändes fint och så långt var jag fortfarande på rätt köl. Men, en graviditet är ändå en påfrestning på kroppen. Några extra droppar i bägaren. Sen, förlossning på rekordtid (en massa droppar till i bägaren) och nu började min felnavigering. Jag ville visa alla, mig själv också, att det gick att komma igen på kort tid. Och mycket riktigt, två månader senare vann jag Haninge Trail 16 km och slog dessutom min tid från året innan. Jag var grymt nöjd och stolt att jag fixat det. Men hur såg insatsen ut? Även om träningen inför loppet känts ok så är det klart att det var tufft för kroppen att komma i löpform och samtidigt återhämta sig från en graviditet och förlossning. Löpformen kom, men återhämtningen uteblev. Bägaren började fyllas. Jag tror att den mentala stressen slet mer än den fysiska, den ständiga kampen att få till träningen mellan två amningar, oron att hon skulle bli hungrig medan jag var ute. Ett litet gnagande dåligt samvete varje gång jag gick iväg ensam. Satidigt var de där träningstillfällerna mina andningsrum, min ensamtid och min avkoppling. Ja ni förstår, det är väldigt dubbelt och inte så enkelt att få klarhet i! Men låt mig fortsätta. Jag hade anmält mig till två marathon lopp den våren och började känna mig pressad att få upp längden på löppassen. Samtidigt vägrade Frida låta sug matas med flaska och hon ville fortfarande ära typ varannan timme, så det var svårt för mig att vara ute längre än så. Och ständigt dåligt samvete. Efter ett längre pass blev det ofta amning så fort jag kom innanför dörren, en dusch och nedvarvning låg långt ner på listan. Stress och oro ständigt varvat med glädje och kärlek. Känslor x 1000. Lägg till att jag sov i tvåtimmarscykler varje natt, (om jag hade turen att somna om mellan varje amning). Bägaren är nu full. Sen hoppade vi på flyget och for till andra sidan jorden. Vinter blev sommar och jag blev förkyld och fick diarré på det. Men det gick ju inte an, vi for ju till Nya Zeeland för att springa i all underbar natur! Och det sprangs, och naturen var precis sådär underbar som vi hört talas om. Men hur vackert det än må vara så sliter hård träning på en redan sliten kropp, och när nätterna fortsätter spöka så uteblir den så viktiga återhämtningen. Det börjar rinna över kanten. Ganska snart började kvalitétspassen kännas jobbiga, jag fick slita hårt för att hålla den fart jag vanligtvis inte har så stora problem med. Fortfarande gick de bra på de "lugnare" bergslöpningarna, när jag tuggade på ett lugnare tempo. Sen började jag känna mig "typ" förkyld igen. Bara diffusa symtom, mest en känsla att något var fel. Särskilt minna jag passet med tusingar på bana i Wellington i spöregnet. Satan vad jag slet, och satan vad kasst det kändes! Tiderna var nog ok men sämre än vad jag hoppats på och jag var ganska besviken efter det passet. Sen började jag lägga in fler vilodagar, kände att allt inte var tip top. Men fortfarande lite stressad över att jag inte fått tillräckligt riktigt långa pass inför den stundande Maran. Nu ville jag både vila mer och träna mer, en svår kombination. Blev någon slags otillräcklig kompromiss, här minns jag ännu ett kvalitetspass med 3x 2000 m där känslan aldrig kom och jag fick åter igen slita som ett djur för att ens komma ner mot respektabla tider. Jag skulle säga att det nu rann ganska friskt över kanten på bägaren. Någon dag senare kom förkylningen. Och nu, 15 veckor senare, sitter jag här med samma eländiga sjuka. Och 3 olika läkare som inte kan förklara varför. 

Jag vet inte om det är så, jag tvivlar egentligen själv, men tankarna börjar kretsa kring överträning. Om man inte bara ser till mängden träning, om man också väger in graviditet, förlossning, stress, amning och utebliven nattsömn så kanske.. Men ändå, jag tycker ju det finns så många som kör så mycket hårdare. Jag vill inte erkänna för mig själv att jag kanske inte pallade ändå. Framförallt vill jag inte sitta i överträningsträsket, jag vet hur lång tid det tar att kravla sig upp. Om man ens lyckas. 

Det blev ett långt inlägg. Jag har fått sätta ord på tankar, nu måste jag låta dem sjunka in lite mer hos mig själv också. Och fundera över nästa steg. Hur ska jag tackla det?

Och, förhoppningsvis, ska jag lyckas sova några timmar innan vi i morgon drar vidare till Höglekardalen! 

Sov så gott