Träningsfokus och cykelintervaller

Jag trodde att jag skulle tycka att träningen blev en skön kontrast mot mammalivet jag lever  all övrig tid på dagen (och natten...), att jag med glädje skulle fokusera på mig själv de där träningstimmarna som bjuds. Men alltså fan vad svårt det är, när hela dagarna kretsar kring barnen och man vänder och vrider ut och in på sig själv för att de ska ha det så bra som möjligt, att sedan bara släppa det och istället bli så egocentrisk som det krävs för att uppnå full träningsmotivation. Första 10 min har jag dåligt samvete för att jag lämnar dem över huvudtaget, följande 20 min går till att fundera över något barnrelaterat problem. Typ hur ska jag göra för att Frida inte ska balla ur totalt vid frukosten, kunde jag gjort på nått annat vis när hon vägrade gå från grushögen, får hon för lite egentid med oss, får Sam för lite egentid med oss, varför måste dom servera juice till mellis på dagis, borde prata med dem om det... Varför vaknar hon så ofta på natten, vad behöver jag ta med dagis i morgon, osv osv. Sen, i bästa fall, har endorfinnivåerna stigit så till den grad att allt som nyss kändes hopplöst nu ter sig som piss i havet. I takt med stigande puls blir jag mer närvarande och plötsligt verkar det viktigt igen att nästa intervall genomförs så bra som möjligt. Men alltså det tar minst en halvtimme att ställa om från mammafokus till träningsfokus.

Det bästa är nästan när jag har med barnen, löp/cykelvägen är hur grym som helst. Då slipper jag de första 10 minuterna av dåligt samvete utan istället ser jag att ungen lugnt ligger och spanar i vagnen eller sover. Som idag, efter att ha lämnat Frida på dagis tog jag Sam i vagnen och körde ett riktigt bra pass med backintervaller på hojen. Sam sov hela tiden och under ett sånt pass blir vagnen bara ett grymt träningsredskap, ekipaget väger sina kilo...

Grym intervallbacke! 

Tungt ekipage..

Uppladdning!

10 vändor i backen upp mot Ulriksdals Värdshus, sen är man rätt mör i benen. I morgon blir det löpning igen med vagnen, man får passa på att köra så mycket som möjligt dagtid nu när det är så grymma höstdagar ute.

Upptrappning och cykelsupporter

Sitter i bilen på väg till MTB- lopp i Knivsta med en laddad hejaklack bestående av jag själv, Frida och Sam. Få se om lyckas med bedriften att se något av loppet idag eller om myrstackarna i skogen lockar mer... Det kan man säga att en tvååring som supporter är inte att lite på alla gånger. Men vi ska göra vårt bästa att fånga pappa på lite foton! 

För egen del startade dagen med ett rullskidpass på dryga timmen, några vändor i backe och en sväng runt sjöarna. Känner fortfarande av svullnaden i bihålorna efter operationen och jag fräser ut enorma snorklumpar, men nu sen några dagar tillbaka börjar det funka att träna lite hårdare igen. I fredags sprang jag hela 7 km, typ uppvärmning för många men en framgång för mig! 

Hoppas det ska funka nu att trappa upp löpningen. Så himla mycket smidigare då jag kan träna på dagtid med Sam i vagnen än att åka rullskidor och cykla på kvällarna. Den 14 november ska jag tävla förresten! 5km, snöfemman i Lill-Jans. Mål?? Tja vad sägs om sub 23? Kan nog inte vänta mig mer än så... Men kul ska det bli, vi blir förhoppningsvis ett helt gäng mammalediga från Järvastan som ska springa, jag som alltid föredragit att träna i min ensamhet tycker det är superkul med våra gemensamma backintervaller med ungarna i vagnar. Tror jag ska skita helt i att klocka några löptider innan loppet, det får bli en överraskning. Nu ska jag läsa karta så vi hittar till cykelstarten! 

Nu börjar resan tillbaka!

Sen operationen förra torsdagen har jag inte varit det minsta sugen att träna. Först rann blod och var ur snoken så jag hade fullt upp att byta bomullstussar, sen kom huvudvärken från helvetet och gjorde livet lite småjobbigt 3-4 dagar. Efter det har allt stadigt gått åt rätt håll men känslan har vart att det är läge att ta det lugnt. Som att all energi gått till återhämtning och läkning. 

Men ikväll blev det ett första pass nere på gymmet. Var nästan på väg att kliva upp på den utomordentligt urtrista crosstrainern när jag kom på - varför inte ta löpbandet istället? Nu är det ju intensiteten jag ska hålla nere, inte foten eller bäckenet jag ska ta hänsyn till. De hoppas jag är bra nu efter all löpvila. Och satan vad gott det var att bara få jogga i 5.50-fart i 20 minuter! Vilken balsam för själen. Och när jag stod där och trippade fram på bandet kände jag att nu jävlar börjar vägen tillbaka på riktigt! På dagen har det gått 3 månader sen Sam föddes och kroppen känns helt redo för att trappa upp löpningen. Operationen är gjord och snart ska förhoppningsvis resultatet från den börja på att visa sig. 

En lite diffus plan är att bara köra rätt lugnt och på känsla 2-3 veckor, men sen en stadig upptrappning av framförallt mängden. Förhoppningarna är såklart att löpningen ska kunna stå för huvuddelen av träningen så jag kan köra en del av passen med Sam i vagnen. Annars blir det svårt att få ihop pusslet, just nu är Frida i en rätt påfrestande mammaperiod då bara jag får lägga henne och det sker dessutom allt senare, sällan sover hon innan klockan åtta. Och med 3-4 matningar + några Fridautbrott varje natt är jag inte sugen på några sena kvällspass för tillfället... 

Nu kör vi, nu börjar resan tillbaka på riktigt! 

Operation!

Så var det gjort, operation check! Ca 1 timme tog det och vaknade upp ur narkosen som efter en lång, ostörd sömn med vackra drömmar. Det här var ju toppen, tänkte jag. Inte hade jag ont heller. Låg och slappade en stund i en fåtölj, sen knatade jag ner på Fältöversten och uträttade lite ärenden innan jag landade på Thelins med en kopp kaffe, en macka och en bok. Fick ju ändå inte amma på en tid efter narkosen så varför inte passa på att ta det lite lugnt? Hemma med barnen fanns både Tomas och farmor så dom hade det nog väldigt bra. Och nog var det bra att jag tog de där timmarna och vilade, för jävlar vad jobbigt det blev när bedövningen släppte! Kommande natt var inte rolig, blödde igenom förbandet hela tiden och ont som in i helvete. 

Något bättre kommande dag, men sen kom huvudvärken. Fy, nu kan jag föreställa mig hur det måste vara att ha riktig migrän. För att inte tala om migrän med två småbarn hemma... Nu har det gått några dar till, fortfarande håller huvudvärken i sig men nu börjar jag ana ljuset i tunneln. 

Hoppas det här blir vändningen nu. Att jag under nästa vecka kan få börja springa lite, och sen bara trappa upp utan en massa bakslag. Så enkelt livet skulle bli om jag bara fick springa! Stoppa Sam i vagnen och dra av en repa på dagtid istället för att harva runt med rullskidor på kvällarna och tajma gymträning med barnläggning. Åh vad jag hoppas!! 

Nyopererad! 

Operation!

I morgon är det dags. Efter nästan 1,5 års problem med bihålorna ska vi nu se vad en operation kan göra. Har iof inte haft någon infektion nu på länge, men likväl täppthet och förkylningskänsla som dessutom åter blivit mer påtaglig senaste veckorna. 

Förutom det, var ute med mammorna och sprang backe med barnvagnen idag. Kändes hyfsat ok men lik förbannat ligger jag nu med lite värk från symfysfogen.. Kanske lägligt med operation, blir minst en vecka vila efteråt. Så får resten av kroppen lite tid också. 

Hörs på andra sidan! 

Träningshelgen som regnade bort

Någon gång i somras bestämde vi ihop med vår kompis Mattias att vi skulle köra en Träningshelg i Hallsberg hos hans föräldrar nu i höst. Vi tajmade in släktens årliga svampplockarhelg och räknade på så vis få maten utomordentligt serverad av föräldrar, systrar och mostrar. Vi blev inte ett dugg besviken på den fronten, men kan nu i bilen på väg hem sig konstatera att så himla mycket till träning blev det inte. 

Anlände fredag em till detta slott till boende, helt galet när man precis suktat efter radhus i 7 miljonersklassen. Installerade oss i "vår" stuga och sen drog Tomas iväg med cykeln innan mörkret började påminna om den antågande hösten. Under tiden hann Mattias med dotter komma fram och när Tomas duschat av sig drog vi iväg till löparspåren. 4,9km superfin terränglöpning blev det, första passet sedan jag fick ont i bäckenfogarna. Det gick rätt bra, hade inte ont under passet och det kändes ok även dagen efter. Dock kände jag av vristen lite, lite grann.. Kan ju inte vara helt bra! Blev en toksen middag med sjukt goda kräftor från Varberg någonstans. Och för en gångs skull fick vi sitta lugnt och njuta av maten då vår illbatting till dotter redan sov sött! 

Så långt allt väl! Sen under natten får Tomas någon slags släng av influensa, svettig, lätt febrig och huvudvärk. Ingen mer träning för hans del. Själv avverkar jag ett hyfsat cykelpass runt på grusvägarna innan regnet från helvetet brakar loss. Klämmer ändå av typ 30 min löpning innan maten, med gårdagens middag i färskt minne vill man göra lite plats för kvällens gästabud! Efter maten blir det lite MTB på tv och sen tidig kväll. Vad vi sen inte vet är att medan vi sussar i vår stuga ägnar resten av sällskapet sig åt att rädda källaren från översvämning så gott det nu går under ett skyfall som slutligen resulterar i över 100mm nederbörd! Dagen efter är Mattias så mör i ryggen efter allt vattenskyfflande så dagens planerade rullskidor och cykelpass blir till lek med barnen och soffmys. Tomas är fortfarande lätt febrig och själv lyckas jag åstadkomma ett på sin höjd halvhjärtat cykelpass i regnrusk med stelfrusna fingrar. 

Nä, mycket till Träningshelg blev det inte, men god mat och gott sällskap är inte så fel det heller. Nu drar det ihop sig för operation av bihålorna, på torsdag är det äntligen dags. Tanken är att träna så mycket jag kan fram tills dess för sen blir det lugnt 1-2 veckor. Men motivation lyser med sin frånvaro, barnen tycks ha lagt beslag på all tankeverksamhet för tillfället.  Och inte har jag lyckats ta några bilder från helgen heller, så det får allt bli ett bildlöst inlägg. Ska bättra mig med fotandet, men jag har så sällan telefon på mig! 

Bakslag

I onsdags tog jag Sam i vagnen och drog ut på 5km-spåret här i Ursvik. Planen var att jogga rundan först och sen möta upp med ett gäng mammalediga kompisar och köra backträning. Och det gick fint, lite seg och det drog lite i ljumskarna men tycker alltid det känns lite avigt när jag springer eftersom jag inte är så van ännu, så tänkte inte så mycket mer på det. 

Träffade barnvagnsmaffian och vi började avverka vända efter vända i backen. Ställde vagnarna nedanför så jag kunde trycka på lite uppför backen. Hmm, lite väl ivrig kanske., kände inte mycket då, men på vägen hem drog det mer och mer i ljumskarna och när jag väl var hemma gjorde det riktigt ont från typ skrevet och nedåt. Symfysfogen fattade jag direkt. Fan. Den hade jag ju inte ens ont från under graviditetens foglossning, varför nu?? 

Nu har det gått några dagar, jag vilade helt torsdag och fredag och idag har jag vart ute med hojen 2h på järvafältet. Har inte ont nu, men känner mig lite trött på nått konstigt sätt i bäckenbotten efter dagens cykling. Funderar hur jag ska göra nu? Borde väl fortsätta löpvila antar jag, bara cykla ett tag. Men fan, jag längtar så efter löpningen, och det är så smidigt att kunna köra dagtid med barnvagnen. På måndag är det planerat ett nytt backpass med supermorsorna, jag vill ju så gärna vara med... Kanske om jag tar det superduperförsiktigt? Sånt här kan man ju inte yppa med mammahedern i behåll, men ibland överväger jag att sluta amma för att bli av med relaxinhormonet som troligtvis är boven i dramat, det liksom luckrar upp kroppen om jag fattat rätt. Men det kanske är lite väl drastiskt, även om han nu tar flaskan väldigt bra.. Ska fundera lite mer på det.. 

Men först blir det supportande på cykeltävling i Åkersberga i morgon då jag och kidsen ska heja på Tomas! Han har dock vart lite rosslig senaste dagarna så vet inte riktigt vad vi ska hoppas om tävlingsformen, men en kul utflykt blir det nog! 

Gott om mammalediga i Järvastaden och fler än jag som trivs i löparspåren 👍