Hemlängtan!

Så var min barnlösa vecka på väg mot sin ända, sitter i bilen på väg hem från brorsans bröllop. Fint var det, och festen var kalaskul. Jag lyckades rimma mig igenom ett tal och med den ännu större bragden att partaja till kl 03.00! Tyvärr visade inte kroppen hänsyn till den sena timmen utan vaknade som vanligt runt kl 06. Lite förargligt är det allt, 7 nätter utan barn och jag väl aldrig sovit så dåligt. Aja, en bra vecka har det varit ändå, fått ihop runt 12 timmar på hojen, ett löppas och ett intervallpass på crosstrainer. Och de tidiga morgontimmarna efter bröllopsfirandet tillbringades på gymmet så den lite eftersatta styrketräningen har fått sitt också. 

Min fina bror ❤️

Såhär uppklädd och snofsig fick jag vara

Men nu vill jag mest bara komma hem. Lite trött och sliten och med bilen full av brorsbarn, som visserligen är rätt festliga men långt ifrån lugna, känns vägen lång. Jag trodde inte jag skulle längta såhär mycket efter skitungarna, för att inte tala om Tomas som jag inte fått hänga med sen han for till alplandet för två veckor sen! 

Kommande veckor vill jag ägna åt mina favoritaktiviteter så mycket det bara går- hänga med barnen och cykla. Hoppas att få till några längre långpass nu inför Ragunda 100miles, skulle sitta fint med några pass på +4h. 

Stockholmsvecka!

Jag är i Stockholm och jobbar en vecka. Bor hos en kompis och har lånat hoj av en annan. Jobbar och cyklar hela dagarna, och äter massa god mat och går och lägger mig för sent. Lyxliv. Det är kul, har trampat runt på gamla stråk i Sickla och Hellas och igår blev det en sväng till Fornstigen på Lovön, och till min glädje märker jag att jag klarar av en massa partier som jag inte fixade för något år sedan. Och så sjukt mycket roligare det blir att cykla när man tar sig fram bättre! Visst får jag fortfarande hoppa av och dra cykeln när jag fegar ur på vissa ställen, men det händer inte så jäkla ofta nu.

Och vad mer är, jag börjar verkligen gilla cykel! Visst stack det till lite av längtan när jag körde backintervaller i Hammarbybacken med ett gäng löpare, det stack så pass mycket att jag blev tvungen att springa en gång med dem upp, men bortsett är jag rädd att jag börjat tänka på mig som en cyklist. Så här kommer en lista, Cykel v/s Löpning:

• Det är sjukt kul att cykla utför i skogen. Det är kul att springa utför också, men här vinner cykeln ändå överlägset
• Du blir inte sliten på samma sätt. Du kan köra dig fullständigt slut på hojen men ändå kunna gå normalt i trappor dagen efter
• Du kan bara ut och mysrulla ett pass. Eller köra tokhårt. Visst kan man mysjogga också men jag upplever att variationen av intensitet är större med hojen
• Du transporterar dig längre sträckor och kan göra det till vardags. Cykla till och från jobbet, varje dag, cykla till kompisar, cykla dit du ska helt enkelt
• Du utvecklas. Alltså du blir inte bara en starkare cyklist, du utvecklas också tekniskt. Det är en grym tillfredställelse att klara tekniska partier som man inte fixat innan
• Du känner dig cool på en cool cykel =)

Men, det finns helt klart en del negativa saker också. Här kommer den listan:

• Mer utrustning. Cykel inte minst. Som kan gå sönder, som behöver tvättas, som kräver underhåll. Och så behöver du skor, hjälm och kanske en cykelbyxa. Minst. Och det är dessutom värdelöst att gå med cykelskor, så ska du göra något annat än cykla på turen måste man ha med extraskor.
• Punka. Av ovan nämna orsak är det INTE kul att promenera hem med cykeln. Ta med extraslang. Men det är ändå inte kul att köra punka. Särskilt inte på lopp.
• Du tar dig inte fram överallt. Det kan bli för brant, för svårt, för mycket myr… vet inte hur många gånger jag funnit mig själv mitt på en myr med cykeln över huvudet.  
• Tid. Cykelpassen är generellt längre än löppass. Då ska vi inte snacka landsvägcykling. Tack och lov håller vi inte på med sånt
• Träna på resor. Har man inte turen att ha supershyssta cykelnördiga vänner dit man ska som man kan låna cykel av kan det vara svårt att träna på destinationen. Hyra är dyrt och krångligt. SJ borde verkligen skärpa till sig vad gäller transport av cykel!
• Trängsel på lopp. Det kan vara trångt att springa också, men det blir aldrig på samma sätt.
• Pengar. Ja, en cykel är dyrare än löparskor
• Vänner/sparringpartners. Alla jag känner springer. Typ ingen cyklar.

Så med det sagt fortsätter jag njuta av min jobb- och cykelvecka. Har förresten fått en startplats till ragunda100miles så all tid i sadeln känns värdefull just nu!

Gräsänka och träningsvila

Tomas drog till alpland i förrgår för att leka i bergen, hur mycket lek det nu blir att cykla 22 mil över 7000 höjdmeter på lördag? Ska bli skoj att följa, även om det hade vart rätt så mycket skojigare att vara på plats. Men då anmälningar gjordes och resor bokades levde jag ännu i tron på en löparsäsong med avslutning i Italien med ett skyrunningrace, så jag fick vackert bli gräsänka och hänga med kidsen. Inte illa det heller 😊 Men ser som sagt fram emot att följa loppet från hemmaplan, träningen har flutit på fint senaste veckorna även om de där allra längsta långpassen kanske saknas inför ett sånt +10-timmarslopp... Gå in på hans blogg för att läsa mer om det!

Min egen träning får stå lite på vänt några dagar. En kombination av lätt förkylning, själv med barnen och att jag helt enkelt inte är sugen! Vi har istället hängt på Norra Berget, sovit en natt hos mormor, hälsat på gammelfarmor Aina och badat på Dyket. 

Brorsan, kusin Tim, Sam, kusin Ida, Jag och Frida

Älskar nakenfisar på stranden

Jäkligt uppfriskande att inte tänka på träning på några dagar! 

I morrn blir det nog en cykeltur ändå med kidsen i vagn, tänkte cykla lite backe och med bägge ungar på släp lär det inte krävas mycket till backe för att det ska ta på fint. 

Percykelloppet

Racetajm idag igen! Lämnade kidsen hemma hos mamma och pappa igår kväll, poppade nostalgirock ensam i bilen hela vägen hem och såg fram emot en natt utan nappflaskor och en frukost utan grötkladd innan vi rullade mot Glada Hudik och Percykelloppet. Det var nästan lika skönt som jag föreställt mig, fantasi slår alltid verkligheten. Men vi njöt av lugnet och snart var cyklar med tillbehör packade och vi tog sikte mot regnmolnen. SMHI lovade att vi skulle bli dyngblöta, men i vanlig ordning håller de inte vad de lovar och regnet upphörde lagom till starten. 63k skulle avverkas och ryktet viskade om en teknisk enkel bana men med ett gäng höjdmetrar. Vilket visade sig stämma. Jag hade inte sett någon startlista innan så jag hade inte haft möjlighet att nät-stalka mina konkurrenter, men väl på plats såg åtminstone två tjejer tokproffsiga ut så jag fick mindrevärdeskomplex och backade några steg i startfållan. 

Men väl iväg var det bara att ösa, som vanligt är tempot ursinnigt i starten för att stanna av totalt i första uppförsbacken. Idag var det dock som sagt en tämligen lättkörd bana så det där totala stoppet uteblev, men fältet spred ändå ut sig rätt fort och jag lyckades komma med en klunga på 5 som sen samkörde nästan halva loppet. Passerade första tjej efter några km, hon hade fått jaga positioner efter en vurpa framför henne och gick helt stum i första backen. På såna här banor är det ovärderlig för mig att komma i en bra klunga, för att hålla högt tempo i lättåkta partier är inte min styrka såvida jag inte har bra ryggar att rulla på. Men jag gjorde mitt jobb jag med, gick upp och drog i uppförsbackarna där jag hade pigga ben idag.

 Första loppet i Sundsvallscyklisternas färger

Efter ca 35k kom en rejäl stigning och jag lämnade klungan bakom och lyckades plocka in två killar som låg lite framför, och så körde vi tre ett tag tills den ena släppte och vi två som var kvar hjälptes åt resten av loppet in i mål. Sista kilometern kom Tomas och mötte upp, han hade gått i mål ca en kvart innan på en strålande 6e plats. Det var såklart skitkul att få rulla över mållinjen som första tjej och det gav helt klart mersmak till fortsatt cyklande, även om höfteländet nu faktiskt tycks börja ge med sig lite. 

Efter prisutdelning och den klassiska afterrace-pastasalladen började det regna igen och vi åkte hem till våra goa skitungar och käkade pizza! En bra dag helt enkelt

Midsommar och tävlingsladdning

Tävlingsdags igen, på lördag går det 62k långa Percykelloppet av stapeln i Näsviken, Hudiksvall. Tror det är ett rätt lättcyklat lopp rent tekniskt, men det behöver ju inte bli lättsamt för det. Tvärtom nästan, är det lättåkt går det fort och att cykla fort är inte min styrka. Men jag har höga förväntningar, det är första loppet (förutom DM, men där var målet bara att klara banan..) sedan jag började cykla lite mer målinriktat och uppstyrd och jag hoppas få kvitto att det givit resultat!

Midsommarhelgen innehöll en hel del cykel den med, det var ju jag och Tomas dom styrde planeringen så mina stackars föräldrar fick hala fram hojarna dom med och haka på över backarna. Det började med att jag och Tomas med varsin unge i vagn cyklade den ca 25k långs sträckan hem till mamma och pappa och sov där. På fredagen, midsommarafton, utökades karavanen med ytterligare 4 cyklar och två vagnar med kusinerna i. Stopp för groddans och fika på Klingstagården , solen stekte och det var idylliskt värre. Sen fortsatte turen hem till Veda för fortsatt firande med härligt trötta cykelben efter att ha dragit runt på vagnen över "bergen" för inte är det direkt platt här i trakten. 

Midsommarfina tjejer med mormor/farmor

Kusin Tim och Matilda

Dagen efter blev det ett av de sällan förekommande löppassen. I söndags ett långpass på hojen, ca 2,5h med lite högre fart, och i går backkörning på Nolbykullen. Har fortfarande inte lyckats cykla upp på toppen, fast igår var det nära! Idag blir det utflykt med vagnarna igen, Svartviks herrgård är målet med sin lekpark och lunchbuffé. Tanken är att det ska in 30 sekunders intervaller på vägen, fast såhär på morgonkvisten känns benen lite trötta efter gårdagens backe... 

Förutom allt tränande fixas och donas det här på tomten, garaget håller på att ordas upp och igår lyckades Tomas slutföra fönsterbytarprojektet på gillestugan. Själv vallar jag mest barn och rycker lite ogräs här och där. Fattar inte hur blott två ungar kan kräva så mycket fokus! 

Det är liksom ingen idé att försöka hålla dem rena... 

Sovmorgon

Ligger inklämd mellan två snusande ungar som tycks ta sovmorgon- klockan är långt över sex! Smög just upp telefonen, morgonpigga mamman orkar inte låtsassova längre. Sam har inte ätit inatt! Första gången, flaskan är lika full nu som då vi lade oss. Givetvis kommer det ALLTID vara såhär nu, inget mer nattmatande och sovning till 7, minst. För är det något man vet med barn så är det att alla positiva förändringar är beständiga. 

Jag gissar att jag inte behöver skriva ut ironin... Men gött nu med nästan en hel natts sömn i alla fall!

Jag sprang igår, tyckte det passade sig med en svettig löprunda sådär dagen efter midsommar. Eller snarare ville jag vila röven från cykelsadeln. Hittade en riktigt fin löprunda i skogen här bakom huset, var ute i ca 40 min i rätt behagligt tempo och avslutade det hela med lite styrka uppe vid grustaget. Kändes oväntat ok att springa, händer ju typ en gång i månaden nu. Fast jag fick mer ont i höftjäveln på kvällen. Tyckte det börjat bli lite bättre. Hur lång tid ska det ta??? Borde jag gå tillbaka till sjukgymnasten för en stötvågsbehandling till? Eller är det bortkastade pengar? Även om cyklingen är buskul nu och jag tror nästan jag fortsätter "satsa" på det även om höften skärper till sig så vill jag ändå kunna sticka ut och kuta när andan faller på. Älskar ju att springa, och så jäkla praktiskt om man är iväg någonstans att slippa släpa/låna cykel för att få sjysst träning. Jag tror jag ringer sjukgymnasten idag. 

Klockan är nu 7:04 och barnen sover än. Skulle så hjärtans gärna smyga upp och påta på lite i köket på egen hand, få fixa frulle utan ett barn på bänken med hundra åsikter och ett hängandes i byxorna med minst lika många, om dock mindre verbalt uttryckta, åsikter. Men jag säkert som amen i kyrkan så vaknar den ena varpå hen väcker den andre om jag så mycket som tänker tanken att röra på mig, och istället för egentid blir det barndubbel. Så nä, jag ligger kvar.

MTB DM Västernorrland

Igår drog vi nytta av att ha flyttat närmare familjen, då vi fick chansen att lämna barnen hos mormor och kusinerna för att åka till Härnösand och DM i MTB som gick av stapeln på Vårdkasberget. Eller DM var det egentligen inte för oss då vi kör sportklasserna som inte har DM-status... Nåväl, ryktet gick att banan var riktigt krävande såväl fysiskt som tekniskt, så det var med viss farhåga jag cyklade iväg med Tomas på ett uppvärmningsvalen på den 6,5k långa banan. Och jävlar i min låda, farhågan var väl berättigad! Vad gäller det tekniska åtminstone, fysiken satt där den skulle efter all cykling senaste veckorna. Men var jag rädd innan blev det inte bättre av att provcykla banan, jag var nästan gråtfärdig och beredd att kasta in handduken efter 10 minuter. Och eftersom jag är som jag är tänkte jag dessutom att MTB minsann är ett jävulens påfund och att jag aldrig mer tänkte utsätta mig för något dylikt. Nä, löpning ska det vara, inga jävla cyklar och trängsel på apsvåra stigar. 

Så när starten gick stod jag ödmjukt längst bak, vägrar ha hetsiga cyklister i röven när jag redan var på maxad stressnivå. Men alltså- det händer något konstigt i cykling när fokus ändras från att ta sig fram till att cykla fort. Tidigare oöverstigliga hinder blir knappt märkbara när man istället söker efter partier där det går att cykla om den framförvarande. Banan som tidigare kändes som ett skämt blir galet rolig och har ett flow jag aldrig upplevt tidigare. Utmanande, javisst, men inte omöjlig. Klarade mina två varv utan ett endaste nedsteg vilket i sig var en stor mental vinst. Dessutom var benen samarbetsvilliga och jag passerade ett tiotal cyklister innan de 13k var avverkade och jag kunde njuta av endorfinboosten medan jag väntade in Tomas som gjorde ett riktigt fint lopp och tog hem segern i herrsportklassen. 

Om jag ska lägga ner cyklingen? Ehhhh, kanske inte ändå... Det är ju en himla fin sport det där 😉 

Torrt, soligt och en på alla vis fantastisk kväll!

Hur gick det förresten på Ekebyloppet som jag sprang förra veckan? Placeringsmässigt gick det ypperligt, en första plats blev det, men alltså 5k på nästan 22 minuter ska man egentligen inte vinna på... Aja, det var ett supertrevligt lopp och vi hade en riktigt fin dag jag och Lisa!

Innan start, Lisas tredje lopp ever och en 12e plats! 

Mer har hänt i veckan också, Frida gjorde löptävlingsdebut på Deltaterrängen, en slags terrängserie med tre deltävlingar på våren och fyra på hösten. Gratis start och det kryllar av folk, mest av den mindre sorten. Helt underbart. Mindre underbart att jag inte fick springa själv, men nu tänkte jag försöka få ordning på den här höften först.

 Storebror in action

Sambo in action

Frida in action 💜