Dan innan dan

Så var det fredag igen. Inskolningsveckan för barnen lider mot sitt slut och idag ska vi prova lämna dom, hittills har jag eller Tomas varit med mer eller mindre hela tiden. Sam är jag inte ett dugg orolig för, han verkar helt obrydd och leker, äter och sover som vanligt. Frida däremot, vår lilla tänkare, är lite känsligare. Hon behöver mer tid att anpassa sig till nya saker, men när hon väl vant sig är det å andra sidan sällan några som helst problem med henne. 

Sam reder sig själv!

Men- barn på dagis - EGEN TID HEMMA!!!! Några timmar att ostörd få fixa, städa, pyssla, äta, se på Nyhetsmorgon, packa inför helgen, baka, dricka kaffe, tänka klart tankar. Wow. Lyx. 

Egen tid per se är inte alls samma sak längre, det sker nu och då av olika anledningar att man är iväg själv en halvdag eller mer, men att få vara ensam flera timmar i sträck hemma! Det har typ inte hänt sen vi flyttade... 

Tomas senaste hemmaprojekt - ny trall till balkongen

Fattas bara att någon av dem vaknar sjuk nu. 

Om allt går som det ska så hämtar vi dem kl 14 och åker direkt till mormor och morfar och hänger där någon timme, sen drar jag och Tomas själva till Hammarstrand. Ikväll är det preracemöte och pastauppladdning på hotellet. I morgon kl 6 går starten, och dryga 16 mil senare ska vi förhoppningsvis bägge två erkorsa mållinjen. Jag gissar på en tävlingstid på ca 9 timmar. Jag kommer tha jävligt ont i baken! Måtte nu bara allt runt omkring funka, inga dagisförkylningar under natten, inga punkteringar, inget annat 

cykelstrul... 

Uppladdningen har vart helt ok. Tappat strukturen lite senaste veckorna, mest cyklat halvlånga mellanmjölkspass och mycket med vagnen efter. Men på det stora hela tror jag förberedelserna vart rätt bra, hur väl man nu kan förbereda sig på ett så långt lopp. Vi får snart se!

Just det, löpningen i måndags! Det var sjukt jobbigt, så trött har jag inte varit på länge. Hade häng på en orienterartjej hela vägen så det vart aldrig tillfälle att slöa till. Trodde jag kunde ta henne i sista backen men var chanslös och fick nöja mig med en andraplats. Kul att kuta lite i allafall! 

 Spurt! 

Försök till Formtopp

6 dagar kvar till Ragunda. Igår kom PMet, banan går i 4 loopar och det är 5 vätske/matstationer. 160425 m och 2300 höjdmeter ska cyklas. Gissa om man börjat knarka SMHI-appen! Just nu tycker det bli växlande molnighet och ganska kraftiga vindbyar. Vinden brukar dock inte märkas av så mycket så länge man är i skogen. Så länge det inte regnar och svinkallt får man vara glad. 

Efter fredagens backe blev det ett kortare långpass i lördags på två timmar i rätt bra  fart. Igår vilade jag, förutom det snårigaste jäkla skogspromenaden nånsin med Frida i bärstolen. Projekt utforska skogen bakom huset kommer snart avslutas. Resultat: snår. Bortsätt från en plätt precis runt knuten som är lite urgallrad och förhoppningsvis blir till en fin grill- och kojskog med lite ambition. 

När vi väl kom ut ur snåret så rekade vi en lite kortare intervallslinga på stigarna borta vid grustaget, blir nog fin att träna lite mer ryckig tempokörning med tvära svängar, start och stopp på. Och en kul bana för ungarna så småningom! 

Cykelvila blev det i allafall och det får det bli idag med. Lite lagom lugn cykling resten av veckan med ett kortare tempo/intervallpass någon dag ska förhoppningsvis få igång både ben och sug inför loppet. Fast helvila blir det inte idag, ikväll kör den eminenta terrängserien Deltaterrängen igång igen och ikväll hade jag tänkt kuta. 5 km ska man väl kunna få ur benen även om löpträningen fortfarande lyser med sin frånvaro. Höften bråkar ännu och jag vill verkligen kunna springa som en del i cykelsatsningen framöver så jag fortsätter vackert ta det lugnt med den biten. Men inte ikväll, då blir det järnet! Kul att se hur det går att kuta med cykelben. Och kul att se om vi lyckas få Frida på startlinjen i knatteklassen. 

Cykelsvacka

Sen jag började satsa mer på cyklingen i början av sommaren har jag haft mer eller mindre en formlinje som gått uppåt. Det är fördelen med att satsa på nått nytt, man börjar förhållandevis långt ner på bra-skalan så det är lätt att skaffa positiva trender. De första veckorna. Sen kommer, om inte en kraschlandning så i allafall en formplatå, som på beställning. Jag tror jag är där nu. Det är segare att ta sig ut, flytet infinner sig inte riktigt, man gör sina pass och även om det inte är en direkt plåga så är det inte halleluja direkt. 

Idag var jag mer eller mindre tvungen att ta mig an intervallbacken, jag behövde verkligen det passet för att övervinna mina demoner eftersom jag vek ner mig sist jag gav mig an den backen. Till råga på allt stod regnet som spön i backen när jag gav mig av och jag fick lov att stänga av skallen en stund för att inte de negativa hjärntrollen skulle få härja fritt. Och det funkade, skapligt åtminstone . 6 vändor var målet, 5 blev resultatet. 7.30 var önskesnittet, landade på närmare 8 min. Det är ok. Jag pressade mig, benen svarade och jag fick ut det jag ville av passet. Jag kom hem och fick ställa mig i duschen, käka sill , dricka kaffe, baka i vedugnen och härja med ungarna. Utan de hårda passen hade jag inte uppskattat vardagen så mycket! 

Men den riktiga utmaningen ligger inte i att köra hårt trots att motivationen sviktar, utan att veta när signalerna faktiskt är ett tecken på att man borde vila. Ofta tycker jag det känns när man kör igång passet, om kroppen inte alls kommer igång trots att man trampat igång passet är det nog bäst att trampa hem igen ta nya tag en annan dag. 

Ingen konst att köra hårt när det går lätt! Det är när svackorna kommer det gäller att bita i... 

Familjeträning

Dagarna går, vips var det höst i luften och det närmar sig slutet för vår verklighetsflykt där vi bara går hemma och skrotar alla fyra! Nästa vecka skolas ungarna in på nya dagiset och veckan därpå är det dags för mig att köra igång nya plugget mot elkraftbranschen. Wohoo, tre år till i skolbänken! Tolkas frivilligt, vet inte ens själv om det är skrivet med ironi eller ej... Spännande i allafall (haha, där fick jag till det)

Men innan verkligheten greppar oss är det dags för Ragunda100miles. En och en halv vecka kvar nu och jag funderar vad jag givit mig in på. 16 mil, det är jävligt lång tid i sadeln! Jag kommer få så förbannat ont i röven. Körde ett 4-timmarspass i förrgår och var rätt nöjd med det, tills det slog mig att jag antagligen inte ens kommit halvvägs efter fyra timmar på loppet. Lopp förresten, känns ju konstigt att tävla en sån sträcka. Tror knappast man kommer kriga om startpositionerna... 

1,5 v kvar alltså, och jag har några pass jag vill få till innan loppet. Idag hade jag tänkt köra ett av dem, minst 6 backintervaller i vår sjuochenhalvminuters-backe (för mig, Tomas kör den nog på drygt 6 minuter..). Men solen sken och vi behövde nog komma iväg en stund tillsammans alla fyra, Frida har drivit oss till lätt vansinne med sitt humör ända sen hon piggnade på sig från sin mystiska sjukdom och då brukar miljöombyte vara en bra

 strategi. Så efter lunch kopplade vi varsin vagn på hojarna och drog iväg mot en badplats ca 40min halvhårt trampande bort. Ännu mer uppenbart att sommarn går mot sitt slut, vi var helt ensamma på stranden. Mysigt hade vi i allafall, den långa bryggan var populär att springa på och ungarna plaskade i vattnet trots att badtermometern visade på bara 18 grader. Så backintervallerna blev ogjorda men 2*40 min med vagn i blåsten tog på fint det med. Och det är rätt nice att slippa trampa själv ibland och istället köra ihop på det här sättet.

 Sam visar vart vattnet är

Den här gorumpan fyller förresten tre år idag! Firas bäst med cykelutflykt , bad och fika

Formen känns ok, lite sliten kanske fast jag tycker inte jag kört så himla hårt. Men det blir nog riktigt bra med några tuffa pass närmaste dagarna och sen rätt många dagar med lättare träning innan racet.

Hejdå Sollerön

Så var vår Dalatripp till ända, lämnar ett regntungt Mora och rullar norrut igen. Sköna dagar, förutom helgens cykellopp hann vi med ett besök till vänner, en cykeltur på Gesunda och en sväng in på akuten. Inget allvarligt men Frida har vart småfebrig och klagat på magont i en vecka nu, och då hon bara ville ligge och vila/sova kände vi att vi måste kolla upp det. Tre och en halv timme på akuten, ett stick i fingret, ett Aristocatsplåstet och en plastflodhäst, en massa väntan med djuplodande diskussioner med lillfröken om vad doktorer gör och vad som händer på sjukhus och sen hem igen med diagnosen "förkylning i magen". Antar att det heter något annat på fackspråk, men det var lätt för Frida att förstå att magen var förkyld. Kan tyckas drygt att sitta på sjukan med en treåring  så länge, men eftersom vi kunde lämna Sam hemma med farmor och farfar blev det som tre timmar kvalitétstid 

med Frida i ett väntrum fullt med böcker och leksaker, sämre kan man ha det! 

Inte helt pigg men fortfarande med fullständig kontroll över matens placering på tallriken!

Den obligatoriska utsikt-från-Gesunda-bilden

Gesunda levererade som vanligt. Tre gånger långsam klättring uppför, tre gånger galet rolig downhillkörning utför. Asbra träning för mig som inte kan svänga som folk, skulle behöva träna mer sånt. Bra för skallen också, jag blir alltid som lite mentalt "stukad" efter tuffa race när jag legat på min förmågas gränser både fysiskt och psykiskt. Man kan tycka att det borde härda, men jag blir istället ofta lite fegare efter en sådan uttömning. Så att i min egen takt få flyta ner utför med ett härligt flow var nog precis vad jag behövde. 

Nu har vi några sista veckor kvar av vår hemmatillvaro innan det drar igång igen med dagis, studier och jobb. Tre veckor som avslutas med Ragunda100miles, så ingen vila ännu! 

Tävlingen som dog efter 42 kilometer

Igår var det alltså dags för långloppsrace, vi lämnade barn med svärföräldrar och styrde mot Ludvika och Finnmarksturen. Vi är ju inte direkt bortskämda med MTB-tävlingar sedan vi flyttade till Sundsvall så man är lite extra laddad när chansen ges. Dessutom var det första större loppet sedan jag började min i någon mån mer "seriösa" cykelsatsning i början av sommaren, så nu var det både kul och nervöst att se hur långt det skulle räcka. 

Även denna gång fick vi tjejer starta 30 min innan grabbarna, ett nytt test för året och som jag varmt välkomnar. Dock kunde de 30 minutrarna försprång gärna få bli 45 eller tom 60 så skulle fler tjejer slippa bli omåkta och killarna skulle få betydligt färre att köra om. 

Starten gick, fick ingen superposition men det var rätt lång sträcka på breda asfaltsvägar innan det smalnade av så man han hitta rätt position i klungan ändå. Det bildades fort två klungor och till min både förvåning och glädje lyckades jag hänga med i andraklungan som bestod av, förutom mig, Nellie och Sandra. Jäklar vad starkt dom körde! Fick verkligen känna på klasskillnaden mellan elitåkarna och oss andra vanligt dödliga, försökte gå upp och hjälpa till att dra men det var inte mycket jag lyckades bidra med i det gänget. Lyckades i allafall hänga med dem och snart hade vår trio växt till fem då två av tjejerna från tätklungan släppt. Kvar i toppen var då två tjejer som låg två-tre minuter före vår klunga.

Efter 40k var vi 4 kvar, jag var trött men inte slut och jag började fantisera om en topp 6-placering totalt och med största sannolikhet en seger i sportklassen. I det läget vill man inte känna hur bakdäcket plötsligt börjar slira. En tiondels sekund av förnekelse innan man tvingas inse att jo, det är punka. Fan. Av med bakdäcket, ur ned slangen för att inse att pumpen hoppat ur fickan någonstans på vägen. Fan igen. Bara att traska tillbaka till den vätskekontroll som tack och lov inte var alltför långt bort, men likväl en promenad på ca 10 min. Innan jag fått fatt på en pump och lyckats få både slang och däck på plats har det gott och väl gått runt 15-20 minuter och killarna har börjat komma ifatt liksom flertalet tjejer som legat längre bak i fältet. Kom i allafall iväg igen och följande 26k gick utan fler missöden, om än med tappad gnista.

Slutade på 3h och 9 minuter, men både tid och placering kändes helt irrelevant nu. Men, jag är ändå sjukt nöjd med att lyckats hänga på superbrudarna fram till punkan och lite nöjd också att jag fick ordning på däckeländet tillslut och ändå kunde slutföra loppet. Ändå mer glad är jag över att Tomas gjorde ett skitbra lopp och fick kliva överst på prispallen i sportklassen med en tid som skulle räckt till bronspeng i H30! Vackert. 

Nästa år får vi nog se till att skaffa två tävlingslicenser till familjen. Frågan är bara vilken klass det blir, damelit eller damer 30?

 Tomas i topp

Foton: Jan Ruthström

Laddar för Ludvika!

Ju längre tid det går mellan inläggen desto segare att komma igång och skriva ett. Det blir ju så mycket att skriva om! Men så slog det mig att jag skriver ju precis vad jag vill, så jag hoppar en del och fokuserar på framtiden. Eller morgondagen rättare sagt. Vilket ju iof är framtiden. Nåväl, Finnmarksturen står det på agendan och redan i morse packade vi ihop oss och for till svärföräldrarna på Sollerön. I morgon njuter vi av lyxen med barnvakt och far själva till Ludvika under dagen för racet. Träningen är gjord, tycker jag har fått till en del bra nyckelpass och kontinuiteten har vart helt ok, ungefär så bra uppladdning man kan hoppas på som icke heltids cykelsatsande med ett småbarnslivet som ger och tar på energin. Jag är inte supertaggad, konstigt nog. Blir fortfarande så nervös inför cykellopp så jag vågar liksom inte gå runt och vara råpepp, lättare att vara lite cool om jag inbillar mig att jag inte bryr mig så mycket. Fast det gör jag ju. Som vanligt. 

67k, tror det är en hyfsad lätt bana med några mer rejäla stigningar. Som på långa lugnet startar vi tjejer 30 min innan grabbarna, och det gillar jag. Inte lika trångt, inte stopp i varenda mer teknisk passage och inte samma taktikkörning med en massa grabbklungor. Känns renare. Bäst vinner. 

Nu kom jag förresten på största anledningen till varför jag blir så nervös. Det är långt, det är hård körning och det är jävligt jobbigt. Det är svårt att pressa sig till det yttersta. Det är det jag gruvar mig för. Jag är egentligen en latmask. Tex, efter 4h i bilen idag kände Tomas något slags behov att röra på sig, att trampa lite eller åtminstone ta en promenad. Så icke jag. Nepp. Inte det minsta. Vilodag ju. Najs. 

I morrn blir det annat. Men det är då. Nu ska jag fortsätta slöa med en bok i soffan. Kommer kanske ett inlägg efter loppet! 

Från förra helgens triathlontävling i vackra Ljustorp, då var cyklingen blott 5k och gick galant