Det här funkar ju inte...

Dagen efter Skandisloppet i helgen kände jag att en ny förkylning höll på att bryta ut. Två dagar senare är halsen som ett svidande sår och det blir till att ta bilen till och från dagis. Igen. Säsongen har sparkat igång för fullt och i kalendern står det lopp uppskrivna var och varannan helg. Men det går ju inte. Jag är inte i form, jag behöver en låååång upptrppningsperiod och förkylningsfri tid innan det känns värt att dra igång någon större tävlingskarusell för min del. Jag orkar inte ta mer besvikelse, frustration och stress över att inte få chans att träna.

Så jag skjuter på det. Skippar alla lopp som kräver något slags fix med barnvakt, resor eller annat. Tills jag är redo. I höst eller nästa år. Kan hända jag kör nått lopp om jag ändå är på plats, tex ska vi till Falun nästa helg utan barn och är jag fullt frisk då kan hända att jag startar. Ser det som bra träning. Annars får jag heja på Tomas den här säsongen. Och träna. Och komma igen.

Lite fler bilder från Uppsala så länge. Blev ju iaf ett lopp under våren =)

Foto: AJPJ

Skandisloppet - pearl izumi MTB

Efter en fantastiskt fin dag med familjen i Enköping där vi njöt av solen och värmen drog vi så iväg i morse mot ett betydligt mer kylslaget Uppsala. Barnen lämnade vi hos farmor och farfar, så idag skulle både jag och Tomas få stå på startlinjen. Ödmjuk inför den uteblivna formen ställde jag mig en bit bak i startfållan, men på nått konstigt sätt befann jag mig plötsligt nästan längs bak. Hur gick det till? Nåväl, hade ändå inte så mycket förhoppning om farten så tänkte att det blir nog bra. Men alltså, det är inte kul att trängas på cykeln. Full fart, tvärnit, oj där blev det kö och vi cyklar länge i knapp styrfart, och plötsligt en lucka, full kareta och jaga bättre position, och tvärstopp igen. Nä, det slipper man helst. Men efter några kilometer så reder det ut sig ändå, lyckas ta ryggen på några killar som jag kör rätt jämnt med. 

Som vanligt får jag kämpa för att inte tappa i de mest tekniska partierna, brukar alltid få några meter upp att jaga ikapp. Så också idag, men tycker ändå att jag relativt lätt lyckas täppa igen de luckor som uppstår. Vi kommer ifatt Ingrid och klungan växer. Bakåt har jag tydligen ingen koll för det visar sig senare att det låg fler tjejer i hasorna, men det var nog lika bra att jag inte visste om det. Då hade jag nog försökt köra hårdare och knäckt mig totalt! Vi rullade på i vår klunga, fick inte riktigt till någon klungkörning på transportsträckorna även om Ingrid försökte styra upp det. 

Inför varvningen började jag bli rejält trött, avsaknaden av långpass började göra sig påmind. Men ville heller inte släppa klungan och den potentiella draghjälp den skulle kunna ge. Så jag försökte hänga i. Och jag upplevde det som att tempot gick ner betydligt på vissa delar av andra varvet, och förutom några hårdkörningar för att täppa till luckor så började jag nästan känna att krafterna kom tillbaka. 

Vi var fyra tjejer i klungan och ungefär lika många killar, men hela sista milen var det vi tjejer som körde först. Hörde att grabbarna pratade om att inte störa vår fight, det var sjysst. Tempot fortsatte variera en hel del, märktes att alla började bli trötta nu. In mot varvet runt slottet som avslutades med Slottsbacken och sedan målgång drogs tempot upp rejält, och plötsligt var det bara att ge järnet. Fick ett bra flyt i fart och positionering inför sista backen, så med benen full med mjölksyra lyckades jag knipa andraplatsen i spurtfighten och sjätteplatsen totalt i loppet, ca 12 min efter segrarinnan Jennie Stenerhag som tycks oslagbar. 

Jag kan inte vara annat än nöjd. Med den sopiga vintersäsongen var det över förväntan. Blir dock under varje race påmind om mina svagheter i tekniska partier och inte minst kurvtagning, men där är nog tävling den bästa träningen. Banan var jättefin, betydligt mer stig och backar än jag trodde. 

Nu är det två veckor till Långa Lugnet, och om inget oförutsett inträffar står jag på startlinjen även då. Där får jag om inte annat bra kurvträning... 

Försöker hitta bättre position inför spurtbacken

Utflykt med farfar 

Skandisloppet i antågande

Tisdag, 5 dagar kvar tills Skandisloppet. Hostar mig fortfarande genom nätterna, men efter 1,5 veckas förkylning känns det ändå som det vänt nu. Känns osannolikt att jag inte skulle kunna köra på söndag. Hade tänk ha detta som en liten koll på var formen ligger och använda det till hur jag ska lägga upp träningen framöver, om fokus ska fortsätta ligga på distans och mängd och flytta fram den mer intensiva intervallbetonade träningen eller om jag skulle våga satsa redan mot loppen i början av sommaren. Nu blir söndagens race inget annat än ett förhoppningsvis bra långpass och kul grej. Vi har barnvakt så båda jag och Tomas får köra dessutom, alltid roligt att få starta i samma lopp. Även om man hejar på den andre som åskådare så är det inte riktigt samma sak som att dela den där härliga efter lopp-känslan som infinner sig efter målgång.

Den känslan - antar att det är det ruset som gör att man håller på såhär? Och inte nöjer sig med att trampa runt i skog och mark och bara njuter av naturen. Känslan av att ha kört skiten ur sig, det finns liksom ingen motsvarighet. Men det behövs någon yttre sporre för att göra det, kampen under en tävling eller blotta tanken på ett kommande race som får en att ge det där sista i träningen. Tror mer det är det som lockar än själva kampen om placeringarna. Att få ge det man har. Såklart kul om det räcker en bit upp i resultatlistan också ;-)

Idag blev det åtminstone 30 min lull-trampande på trainern under förmiddagen, fortfarande inte läge för någon större anstränging. Gissar att det blir 1-2 dagar halvvila till, så i bästa fall hinner jag cykla typ 2 pass innan start... toppen!

Inte ens någon idé att slå på fläkten idag, lätträknade watt

Formen som sprack innan den fanns

Började ju känna mig lite peppad, började kunna ana en gryende form. Watten tickade stadigt uppåt och det fanns ett flow, längtade ut till nästa pass redan innan jag avslutat det förra. Skogarna har tinat fram och det blev en hel del stigcykling också. Två veckor kvar till Skandisloppet, och även om jag inte hunnit få någon större mängd i benen började det kännas spännande att få stå på startlinjen. 

Men - så kommer den, förkylningen från helvetet. En vecka nu med halsont, rossel, snörvlade, huvudvärk och hosta. Blä. Jag orkar knappt bli arg och frustrerad. Mest bara ledsen. Vad kämpar man så hårt för när livet bara sparkar undan benen på en hela tiden? Ok, inte bli så dramatisk nu, det är bara en förkylning, inga liv står på spel. Men fan. Ändå. Måste få spy ur mig. Investerar ju rätt mycket i det här, både tid, pengar och känslor. Klart som fan det gör ont när det inte går vägen. När man liksom inte får chansen ens. Idiotiskt men jag har räknat, detta är förkylning nummer 14 sedan september. Jepp. Inte illa va? Kom sen inte och säg att det där med att ha varit sjuk och inte är i form bara är en bortförklaring. 

Jag vet, säsongen är lång, hösten bjuder på mycket. Några friska veckor efter det här och jag kommer vara hoppfull igen. Men just nu känns det jävligt segt. Jag är så trött på att vara sjuk!!!

Har åtminstone fått hänga med den här sjuklingen på dagarna. Två sjuklingar på cykelutflykt ❤️

Västernorrlandscupen #1

Idag blev det faktiskt, lite otippad, nummerlappsdebut för året. När det annonserades om Västernorrlandscup på FB tidigare i veckan blev vi sugna på en familjeutflykt till Härnösand och dom fina MTB-banorna på Vårdkasberget där, så i morse packade vi ungar, cyklar och fikaväskan och drog iväg. Eftersom Tomas är den som kommer köra race i Högbo nästa helg fick jag den äran att ställa mig på startlinjen idag tillsammans med ett tiotal andra cyklister, varav 4 tjejer. Dock ensam i min klass. 5 varv skulle köras på en 2,25 km lång bana som vi bekant med från DM förra året. Grymt bra bana för teknikträning med massa kurvtagningar, uppförskörningar och en del stenskrammel. Kurvor är ju min svaga sida så det var väl bara att ta tillfället i akt att öva.

Starten gick uppför en lång backe, så i min tävlingsiver fick jag känna på blodsmak i munnen och syra i benen med detsamma. Tänkte att detta kunde bli jobbiga varv. Men snart hittade jag rytmen och tempot, lade mig strax bakom juniortjejen Lia som var grymt startsnabb och kände in läget lite. Efter halva första varvet gick jag förbi och sen blev det solokörning kommande 4 varv. Skönt på sätt och vis att slippa ha någon i hasorna i de tekniska bitarna, blir så stressad av att känna att jag kanske bromsar upp någon. Men dåligt för viljan att verkligen pressa mig, utan någon att fajtas mot blir det svårt att få ut det där allra sista. Sen är jag lite för dålig på de svåraste partierna också för att fysiskt kunna maxa under en hel sån här bana.

Väl i mål som 3e cyklist och första dam fick Tomas som haft barnpassningen dra iväg på 5 varv, tävlandes mot klockan. Och det gjorde han bra, även om inte heller han fick till ett kanonlopp så hade han med den tiden landat först över mållinjen med ca 1 minuts marginal.

Ett bra pass fick vi bägge, helt kanon med den här typen av enkla arrangemang. En ordentlig genomkörarae och åtminstone för mig grymt bra teknikträning. Sen skadade det inte att vädret var på vår sida och bjöd på sol, så det var mysigt att hänga ute med barnen också.

 Kurvtagning - inte min starka sida

 Tomas gör det lite bättre...

 ...och en som håller på att lära sig!

Bekänner färg i långbacke

Ofta försöker jag klara av träningen i samband med hämtning och lämning, jag gillar känslan att vara "klar" när jag kommer hem med barnen. Ofta behöver jag plugga en stund på kvällen, eller bara pyssla runt och fixa för morgondagen.

Men ibland är det faktiskt skönt att dra iväg på ett pass på kvällen när Tomas kommer hem. Och ibland får jag inte ihop det under dagen, vissa pass funkar inte att köra i samband med dagisturen. Som idag, hade bestämt mig för att det var dags för långbacken upp till masten. Lång är den, det tar för mig runt 8-9 minuter att cykla uppför hela. Och tydligt blir det att det är en bit till toppformen, fick kämpa på rätt bra för att fixa 4 vändor idag, och då pressade jag inte ens så jättehårt. I höstas körde jag ofta 5-6 vändor, med ett helt annat tryck på pedalerna. 

Men, fan vad fint ändå att vara på väg igen, att sakta trampa åt rätt håll. Blir lätt stressad när jag tänker på dom första loppen som närmar sig alltför fort, redan om en månad är det dags för Skandisloppet i Uppsala. Får påminna mig om att jag inte kommer vara på topp, det är liksom inte meningen att jag ska vara det. Men en ska ändå orka köra race i 51km, det är inget man fiser ur sig när man inte är i form. 

 4 vändor fick räcka idag

20-minutare och litet kvitto att det går åt rätt håll

Jodå, det blev en sväng till Kliss igår. Eller nästan, vände strax innan stugan. Vart ju bara sten och skrammel tillslut, fel vägval fick jag bekräftat av modern väl hemma igen. Lite lamt pass för att en skulle känna sig tillfredsställd, så siktet fanns på 2x 20 min på trainern när ungarna somnat. Fast att få dem att somna inom rimlig tid när dom såklart sov i bilen på vägen hem från mormor och morfar, det är en omöjlig uppgift. Klockan hann bli både 21 och mer därtill innan dom sussade sött, och eftersom min egna  läggningstid därmed passerats (nej, jag är inget vidare kvällssällskap...) ifrågasatte jag både en och hundra gånger beslutet att dra på mig blöjbyxor och dra igång dom planerade 20-minutersintervallerna. Men jag visste att jag egentligen inte hade något val, skulle vara så sjukt missnöjd med mig själv om jag bangade. Så valde ut en podd i lurarna och drog igång. 

Och som vanligt är det sällan så vidrigt som man trodde när man väl sitter där. Hade väl kanske inte motivationen att ta ut mig så mycket jag hade kunnat, men snittade ändå 3,7watt/kg. Förvisso inte så värst imponerande i cykelkretsar, men det är bra mycket bättre än det tröskeltest jag gjorde i början av året, tror jag fick ihop 3,3 watt/kilo då på ungefär samma upplevda känsla av intensitet. 

Bara att fortsätta trampa på! 

Idag fick kidsen följa med på träningspasset, packade lite fika och tog sikte på en påskstängd förskola = lekplats. 28km med vagn på släp i maklig fart var alldeles lagom idag. I morgon blir det ett hatkärt återseende med långbacken upp till masten, det kan bli jobbigt.