Semester, ett litet lopp i Särna och ett stort sådant i Norberg

Vi är i Järvsö just nu, har vart på semester i en hel vecka redan. Började med 5 dagar i stugan på Sollerön och hann med flera grymt fina turer på cykel både runt och på Gesundaberget. Jag njuter enormt av de få tillfällen vi ha möjlighet att cykla tillsammans, tack till farmor och farfar för barnvaktande! 

Ett lopp har vi fått in också, Fäboloppet i Särna. 65 km på mestadels grusvägar och hyfsat ordentlig kupering. Ett lopp av lite mindre karaktär, 73 startande och en härlig stämning på fäbodvallen mitt i skogen som agerade tävlingsområde. 

Fleming som brottats med tävlingsångest ända sedan misslyckandet i Långa Lugnet var detta perfekt. Ingen extrem öppning i jätteklunga där alla jagar positioner och pulsen tvingas från noll till max i första tramptagen. Nej, här blev det lite lugnare och fältet glesades ut ganska snart och jag hittade mitt tempo efter någon kilometer. Kände mig rätt stark och då jag direkt insåg att jag inte skulle behöva kriga för en seger i damklassen började jag köra offensivt och gick upp och drog större delen av loppet. Bättre att få en rejäl genomkörare än att lägga sig på någons däck och feghålla på krafterna! 

Och det gick rätt bra, inte helt nöjd med hur jag tog de korta mer tekniska partierna men när det gällde att mata skogsväg på sugande sandbotten höll krafterna ihop ända in i mål och det blev nytt banrekord med dryga halvtimmen. Startlistan över damklassen har varit rätt kort alla tre år loppet körts dock så ett banrekord säger inte så mycket. Men en trevlig dag och en positiv tävlingsupplevelse var i alla fall välbehövligt! Tomas vann herrklassen också, även där blev det nytt banrekord så det blev dubbel familjevinst och gott betyg för våra nya Rocky Mountain-hojar.

Idag väntar annan typ av cykling, en halvdag downhill i Järvsö Bikepark står på dagsprogrammet. Det blir bra för mig att öva kurvtagning inför söndag då Engelbrektsturen går av stapeln. Med gemensam start med killarna kan jag utan tvivel börja förbereda mig på hetskörning igen.. målet är att behålla en go tävlingskänsla och hålla nere på mina egna prestationskrav. Herregud, det spelar ju liksom ingen större roll, jag kör ju inte ens elitklass. Nä, på söndag ska jag ha kul och köra hårt efter egen förmåga! 

Solo med barnen

Är på solokvist med kidsen hela helgen, Tomas drog till Polen för att shotta vodka och fira bröllop. Lite trist att inte vara med (syftar då INTE på vodkan, jag må vara svag för alkoholhaltiga drycker men snapsar har jag aldrig förstått mig på..) men jag var inte jättesugen att ta ledigt från jobb och fixa med barnvakt så så fick det bli. 

Har ju vart lite småkrasslig i veckan så det passar rätt bra med en lite lugnare helg också. I morse drog vi upp till grustaget, barnen med varsin balanscykel. Frida är livrädd och vi ska plocka bort stödhjulen på trampcykeln så nu vägrar hon helt att cykla på den. Våran försiktiga lillskrutt, aldrig göra något hon inte har full kontroll över... tänk om Sam hade bara ett uns av den egenskapen, så mycket lugnare vi skulle ha det! Nåväl, till skogs kom vi och kul var det. Sam körde för första gången en  lite längre sträcka utför och jag har inte alls fattat att han fixar balansen så bra! Bästa var ändå att han tyckte det var så kul, en himla massa gånger upp och ner blev det. Frida lessnade snart och började samla kottar istället. 

Hänger med dessa hela helgen! 

Sen blev det dags för mig att trampa lite också, barnkalasdags och med lite omvägar fick jag ett någorlunda pass med vagnen på släp. Fortfarande inte helt hundra kry dock, nått skit som inte vill ge sig. 

Nu har jag iaf bestämt mig helt för att köra i Norberg om tre veckor. Måste se till att få in några ordentliga långpass innan, men förhoppningsvis ska det gå lättare att få till nu när Tomas går på semester och man inte behöver passa dagistider. 

I morgon blir det cykel igen, till stranden denna gång. Vad skulle vi göra utan cykelvagnen? Hur klarar sig folk utan? 

Lite DH och Engelbrekt gör nog susen

Här cyklas det på, har ju börjat mitt sommarjobb inne i stan så det blir ca 44km pendling varje dag som jag försöker fylla med lite blandade intervaller och strava-attacker. Helgen som var fick jag till en fin tur med 15 andra Sundsvallscyklister i området kring där vi bor, och det hela guidades av lokalkännaren av rang - Leif. Så nu har jag fått flera riktigt fina guldkorn nästan runt knuten! Eller runt sjön åtminstone. 

Börjar känna att jag snart är i tillräcklig form för att köra ett lopp. Fortfarande inte jättesugen, men jag tror jag måste bara köra ett race för att bli kvitt hjärnspökena som härjar med mig. Köra utan så himla mycket press på mig själv. Verkligen jobba med inställningen att jag faktiskt gör det för att det är KUL! Så en titt i kalendern och fann att Engelbrektsturen ligger bra till tidsmässigt. Semester veckan innan så vi har bokat in några dagar i Järvsö för lite blandat Cross Country och Downhillcykling dagarna innan. Kanske jag lär mig ta kurvor också...

Men såklart lite smolk i glädjebägaren. När träningen börjar flyta på rätt fint och både distanspassen och intervallerna regelbundet kan skrivas in i träningsdagboken så dyker den upp igen - den där förargliga alltför välbekanta känslan att något retar och sticker i halsen. Nått litet virus är på intrång igen och idag blev det motorburet till jobbet. Fortfarande oklart om det tänker bli värre eller bättre, men hoppas vara tillbaka på hojen i morgon. I helgen lär det inte bli speciellt mycket cyklat oavsett för Tomas drar till Polen på bröllop, så tanken var ju att köra järnet fram till fredag och sen softa med ungarna under helgen. Får se hur det går med det. 

En stigletarkväll på Essvik

Och så har vi firat midsommar och ett födelsedagsbarn i veckan! Två år sedan vår Sam kom till oss ❤️

Träningen flyter äntligen men tävlingssuget saknas

Första "jobbveckan" gjord, mer likt en praovecka i mellanstadiet än ett arbete. Har mest suttit i bilar och snackat och haft det trevligt, vart med och mätt lite spänningar och bytt ut någon kabel. Men nästa vecka blir det nog mer att sätta mig in i på kontoret. 

Men cykling har det blivit, cykelpendlat varje dag vilket ger 44km/dag och klämt in en del intervaller och sånt skoj på den sträckan. I går blev det en trippel; först in på morgonen i ottan, sen vankades det sommarfest och kontoret var i princip tomt på folk redan kl 14. Perfekt, ut och köra 1,5 h stigcykling uppe vid sjukhuset innan dusch och party i stadshuset. Runt kl 22 var sen småbarnsmamman sömning och bytte åter om till blöjbyxa och trampade hem till skogen. 

Hemma efter jobbfesten! 

Idag fick det bli en lugnare dag, cyklade med Frida i vagnen på barnkalas några kilometer bort bara. Sen en liten joggtur faktiskt, hela 15 minuter! Ganska spänd ändå på vad hälsenan säger om det i morgon... Längtar så himla mycket efter att få komma igång att springa lite igen. 

I morrn blir det Gruvbacken igen, gruvar mig redan... den är brutal, iaf om man försöker ta den med stil! En annan som har skön stil är den här tjejen 

Rätt prioritering av klädsel

Så för tillfället tycker jag träningen flyter på. Känner mig motiverad och tycker formen går sakta åt rätt håll. Men konstigt nog känner jag inget direkt tävlingssug. Det är något med hetsen när starten går, trängseln, att vara sådär offensiv och kaxig som det krävs för att ta ryggar och kriga om positioner.. jag har inte det självförtroendet nu, det känns mer avskräckande än spännande. Ändå tänker jag tävling när jag tränar. Jag kör liksom med tanken att prestera. Och jag hoppas verkligen lusten att ställa mig på startlinjen kommer tillbaka! 

Samlar glädje och självförtroende

Lite speciell vecka, först långhelgen och sen några dagar ledigt innan jag börjar jobba nästa vecka. Tar tillfället i akt och försöker få till så mycket träning och hemmafix som möjligt, efter denna vecka lär det inte finnas alltför mycket tid över. Kommer ju såklart cykelpendla till jobbet så ofta jag kan, men lite trixigt blir det att hinna lämna och hämta på dagis om jag ska cykla bägge vägar. Och mycket asfaltstramp väntar... kanske jag får upp lite tempo i benen? 

Men många fina pass har det blivit på slutet. I helgen fick jag två bra pass på Tolvtjärnsloppet-banan och det har i veckan följts upp av ett rejält backpass i gruvsamma Gruvbacken, ett par intervallpass och en hel del distans och stigcykling. 

Sakta jobbar jag mig ur cykelsvackan. Kan inte påstå att jag känner mig tävlingssugen, men träningsmotivationen är hög. Just nu bara cyklar jag bara så mycket jag kan, kastar in en hel del backar och i intervaller och kör det jag känner för. Måste hitta igen lite självförtroende och cykelglädje! 

Nöjd efter 5 vändor uppför Gruvbacken

Morgonen bjöd mig på detta 😊

Tolvtjärnsloppet

Har haft en massa upplägg till inlägg senaste veckan men ingen som blivit skrivet. Befinner mig i någon slags cykelsvacka både mentalt och fysiskt. Klev ju av Långa Lugnet efter ca 5 mil, och då hade jag gett upp tävlingen innan första varvningen. Såklart blir jag besviken, även om jag inser att det inte är så himla konstigt. Jag har ju liksom inte cyklat några långpass. Knappt några kvalitetspass heller för den delen. Men besvikelsen finns där ändå, kanske mest för att jag inte kämpade mig hela vägen runt? Aja. Inget att grubbla över nu. 

Men efter Falun har det känts motigt. Självförtroendet är i botten, särskilt vad gäller tekniskt cykling. Spänt och klumpigt, det blir inte bra. Och den negativa spiralen har fötts. Ju sämre jag cyklar, desto mindre vågar jag, och desto sämre går det. Tvivlet väcks, vill jag hålla på såhär? Det ligger ändå ganska mycket insats i cyklandet och tävlandet. Börjat längta lite efter en hel kropp som går att springa med. Samtidigt vet jag hur kul den här sporten är när flytet finns

 där.

Nu är vi Långviksmon för Tolvtjärnsloppet somTomas ska cykla i morgon. Jag bangade, jag är inte i tävlingsform. Och efter attt ha cyklat dryga 50km av banan idag känns detsom ett bra beslut, det är en minst sagt tuff bana. Tror knappt jag hade pallat hela. Nä, den här gången får Tomas offra sig för nummerlappen. Och barnen är med så någon ska ju hänga med dem också. Vi har lånat husvagn av mina föräldrar och har det riktigt mysigt. Ändå. Trots mina cykeltvivel. Ska försöka få till något mer pass på tävlingsbanan innan markeringarna plockas ner. Om hälsan tillåter, vaknade igen med lite halsont. Åhå, det går liksom inte superbra nu... 

Till start utan mål

Anmälde mig till Långa Lugnet igår. Jag är ju liksom ändå där för Tomas ska köra, vi kommer direkt från bröllopsfest och har fixat barnvakt hela helgen. Och jag vet att jag blir så mycket trevligare i bilen hem om jag kört loppet, oavsett hur det gått. 

Men alltså, den banan otränad... fyyyy fan! Det blir ingen promenad i parken på söndag. Får passa mig att dras med i ett alltför rasande starttempo, det kommer straffas hårt. Tänker faktiskt att jag till och med kan hoppa av efter två loopar också om det känns alltför illa. 

Har vart sjuk i snart fyra veckor, fick några cykeldagar där runt Skandisloppet men förutom det har träningen mest handlat om att orka hosta genom nätterna. Just nu råder en kamp mot tiden att bli frisk till söndag, men det känns som det vänt nu. Verkar som nya hojen hinner bli klar att hämta innan helgen också. Kul såklart, men ändå en påminnelse om höstens förväntningar på denna säsong. Försöker se det med perspektiv, det kommer fler säsonger, fler lopp. Men jag får mina dippar, vågar ju knappt drömma om att få vara frisk efter två säsonger då sjukdomarna avlöst varandra. Man undrar ju vad det beror på? Är det bara att man är mitt i småbarnstiden? Men jag är ju betydligt mer sjuk än ungarna... ah sluta grubbla, sluta deppa, sluta tycka så synd om mig själv! 

Det är ju tur man är så ung så man har framtiden för sig 😉