Bockstensturen - racereport

Äntligen höll det hela vägen- idag knep jag en förstaplats i D30 och vad jag är ännu mer nöjd över, tredje bästa tiden totalt av tjejerna. 

Började med en kort resa från Göteborg, dit jag tagit tåget på fredagen till Tomas som redan var där på jobbkonferens. Snurrade runt lite i Varberg innan vi hittade parkering, som vanligt mycket folk när det vankas långloppscup. Hämtade nummerlappar och cyklade sen en kort bit längs banan och tillbaka innan det var dags att kliva in i startfållorna. Jag kom in absolut längst bak i min, men kände mig inte alltför stressad. Hade ju 10 mil på mig att avancera och ville inte hetsa iväg alltför hårt idag. 

Lite snygga foton innan start

Starten gick och jag kom ändå iväg bra. Tog det lugnt men gjorde många bra taktiska val och avancerade ganska fort i fältet. I nästan två mil gick det väldigt fort, det var platt och lättkört och i princip en enda stor klunga av hela fältet. Sen kom backarna, och dem var det gott om! I vanliga brukar jag försöka avancera i backar som oftast är min styrka, men med respekt för dagens distans låg jag kvar i positionen och försökte istället få lite återhämtning när farten gick ner. 

Efter de första lättåkta milen var det omväxlande grusvägar och singeltracks, några riktigt fina flowiga stigar bjöds vi på och ett och annat lerhål. Det var en av de enklare banorna tekniskt sett, det avgörande idag var backarna och distansen. Alltså en bana som passar mig bra. 

Runt 30 km körda passerade jag Monika Gradin från ck uni, och jag vet att hon är snabb så då blev jag lite orolig att det gick för fort och att det skulle betala sig. Försökte göra så lite dragjobb som möjligt efter den snabba öppningen, och det gick bra fram till att halva loppet var avklarat. Då började det gå riktigt långsamt i vissa partier och även om jag fortfarande var rädd att krafterna skulle sina fick jag försöka gå upp och höja farten ibland. Ungefär här fick jag min första och egentligen enda svacka. Med 4 mil kvar kom krafterna tillbaka och efter det rullade 5-kilometersmarkeringarna förbi ganska fort tyckte jag. Tänkte att kände jag mig stark med 15km kvar skulle jag köra hårt in i mål, men redan när det återstod 20 började det gå riktigt långsamt i gruppen igen. Ingen tycktes intresserade av att dra och vi var en för stor grupp där många nu var rejält trötta för att få till någon bra klungkörning. Jag började bli rädd att bli ikappkörd av tjejerna bakom så jag gick fram och drog i nästan en mil. 

Sen var det ju bara en mil kvar, jag hade ännu en hel del tryck kvar i benen och det ända jag oroade mig för nu var att få punka. Men den här gången var punkaguden på min sida och jag kunna rulla in i mål som tredje tjej, ca 10 min efter Åsa och Nellie. 

Mot mål!

Totalt 99a i mål - dom 100 första får guldmedalj 🏅

Tomas mötte upp mig i målfållan, även han hade haft en bra dag i sadeln och efter en titt på resultatlistan så vi att vi bägge skulle få kliva upp på pallen - en förstaplats i D30 för mig och en andraplats i H30 för Tomas! 

Bra dag!

Nu sitter vi i bilen hem. 80 mil bakom ratten, en nätt liten resa. Men så värt det! 

Bockstensturen

Sitter på stationen i Gävle med en kopp pressbyråkaffe och skrivandes på en labbrapport i väntan på nästa tåg. Pausar för ett litet blogginlägg.

På väg till Göteborg nu för övernattning där och fortsatt resa till Varberg i morgon bitti. Bockstensturen, 10 mil MTB. Det kommer kännas. Det ska kännas. Efter en svajig vecka utan en endaste cykelminut och med sviktande hälsostatus vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Fortfarande överstiger slemproduktionen det normala och bihålorna gnäller i vanlig ordning, men jag känner ändå att jag är frisk nog att köra. Ibland kan ju en sån här ofrivillig viloperiod göra gott, men jag hade nog gärna sett att jag fått åtminstone 2-3 pass i benen innan jag står på startlinjen. Kommer fram runt 17.30 ikväll så kanske blir det en liten runda efter middagen...

Träningen efter Engelbrektsturen har ju annars flutit på riktigt bra, tiden räckte väl inte till för att komma i riktig toppform men nog var den på uppstigande alltid. Så jag känner att jag gjort det jag kan, och det gör det nästan ännu lite surare att den här förkylningen dök upp nu. Men ändå, just nu är jag mest glad över att kunna köra överhuvudtaget! Och oavsett är det kul att komma ut på tävlingsarenan för en helg, barnfri till på köpet (tack mormor och morfar).

Finns det något tryck i benen i morgon tro?

Kamp mot tiden

Har haft en riktigt bra träningssommar. Vinterns sjukdomar har lyst med sin frånvaro och vecka har lagts på vecka fyllda med cykeltimmar och ett och annat kort löppass. Så det känns ju lagom typiskt men ändå inte så oväntat att ett förkylningsvirus har rymt från ungarnas snoriga näsor och infiltrerat hos mig. Haft en liiiiiten känning i två dagar och under dagens pass med MTB-gänget kände jag tydligt att det är nått skit i kroppen.

Så nu ligger jag och glor på hästhoppning i soffan (go Peder!) medan ungarna sover sig till en mycket sen kväll bredvid. Men jag är så trött, det är så tyst och lugnt och skönt när dom sover! Vill inte väcka dem... inte än. 

6 dagar till Bockstensturen. Kommer jag bli sjuk? Hinner jag bli frisk? Hur påverkar några sjukdagar nu prestationen på lördag? Inte så mycket tror jag. Träningen är gjord, de sista dagarna är mest finlir. 

Några dagars vila, lite huskurer för placebons skull och pluggfokus istället för cykeltänk så hoppas jag att jag står på startlinjen på lördag. Annars drar jag nog ner ändå och hejar på Tomas. 

Soffhäng... 

Tidspessimist - javisst

Så fort det går mellan toppar och dalar. All sjukdom och frustration över träning som aldrig kom igång i vintras känns långt bort när pass läggs till pass och formen sakta tickar uppåt. Sånt vågar man väl knappt skriva, men å andra sidan varför inte njuta när det går bra?

Inte så att det skett något revolutionerande, jag har inte gjort några enorma hopp framåt i cykelformen, men det liksom flyter på. Långpass, backpass, intervallpass och en del distans. Ligger på mellan 9-12 cyklade timmar per vecka ungefär och det får man nog vara nöjd med när man samtidigt jobbar och hänger med kidsen. Transportcykling, säger bara det.

Ett nytt mål i form av Bockstensturen dök ju upp lite abrupt i tävlingskalendern, och distansen på 10 mil gör mig skitskraj så jag har försökt få till några ordentliga långpass på runt 8-9 mil i alla fall. I går blev det ett sådant, skulle leda MTB-runda för en grupp glada stigcyklister i närområdet och tänkte få till ett ordentligt pass för egen del genom att först köra en runda på dryga 5 mil och sen fortsätta ca 3 mil med gruppen. Och planen var god, om jag inte på något ytterst tveksamt sätt kalkylerat totalt fel med tider och distanser, och ungefär mitt på min uppvärmningsrunda insåg jag att jag räknat en hel timme för lite på tidsåtgången! Sådana tillfällen kommer det väl till pass att vara en obotlig tidspessimist och således i förväg lagt på nästan 40 minuter på den tid man trodde det skulle ta. Alltså låg jag bara 20 minuter efter tidsplan. Ringde Tomas och bad honom meddela i FB-gruppen att jag skulle bli 10 minuter sen. Återstod då bara 10 minuter att köra in! Så istället för en distansrunda i maklig fart blev det 30 kilometer hårdkörning och en kamp mot minutrarna. HATAR att komma försent, särskilt pinsamt när det var jag som skulle hålla i hela kalaset. Tack och lov var både vinden och benen med mig och av bara farten plockade jag även hem ett långt Stravasegment jag varit sugen på länge. Det höll ändå inte riktigt, drygt 11 minuter för sent rullade jag upp till kyrkan där ett gäng taggade cyklister stod och väntade. Kändes nonchalant att plocka fram mackan jag hade i bakfickan så den fick ligga kvar och vi drog iväg direkt. I lite skonsammare tempo sen fick vi ca 30 kilometrar i trevlig terräng, gott sällskap och ihållande regn.

Summan av kardemumman blev ett rejält långt pass med betydligt högre tempo än planerat, men en riktigt go känsla av att kroppen var med på noterna. Och tack vare den lugnare sista delen kändes benen pigga hela vägen till hem till garaget, och både duschen och lunchen var bland det bästa på länge.

Nu är det arbetsvecka igen och även Tomas börjar jobba idag, så nu är det full fart igen med hämtningar och lämningar och inte så mycket tid att freestyla i träningsupplägget. På hemmafronten pysslar jag med blivande hönshuset, har skrapat och slipat så gott det går och fick god hjälp av barnen att fasadtvätta både hus och dem själva. Blir det bara väder så ska målningen göras och sen börjar det roliga med inredning och planering av hönsgården. Nästa sommar blir det kanske egna ägg till omeletten =) 

Härnön Runt

I söndags var det dags för race igen, tredje loppet på tre veckor! Denna gång var det ett mindre mer lokalt race, Härnön runt i Härnösand. Vi hade lyxat till det med barnvakt så både jag och Tomas skulle få köra de 35 kilometrarna medan bror och svägerska hängde med ungarna på en badplats i närheten.

Med blott 44 startande utgjorde loppet en kontrast mot förra helgens Engelbrektstur, dock en välkommen sådan. Underbart med såna här lite mindre tävlingar utan trängsel och hets. Och man behöver ju inte köra mindre slut på sig för det 😊. Men hade gärna sett lite fler tjejer på startlinjen, som vanligt... 

Starten gick och jag kom iväg hyfsat, började med några snabba kringelikrokar uppe på berget där starten gick innan det bar av utför ner mot civilisationen. Fick på riktigt bra flyt på ett längre hyfsat lättkört stigparti, drog ifrån klungan jag körde med för en stund. Egentligen gasade jag nog lite över min förmåga för dagen, men tänkte att jag skulle passa på att träna att köra fort på stig när jag hade chansen! Idag spelade det inte så stor roll om jag körde slut på mig för tidigt, loppet var tillräckligt kort för att jag antagligen skulle ta mig i mål i hyfsat skick ändå. När stigen blev större var snart klungan ifatt igen och det var välkommet med sällskap och draghjälp. 

Vi var 5 stycken som körde tillsammans, mestadels var det jag och klubbkamraterna Jörgen och sonen Jakob som hjälptes åt att sköta dragjobbet. En kille från ART var snabb på de snabba vägarna och då gick han upp och gjorde jobbet. Fina stigpartier och mycket grusväg, perfekt väder. Benen var inte tipptopp, istället för att gå upp och höja farten tog jag tillfällen att återhämta mig dom stunder tempot var lågt. Sista 5 kilometrarna låg vi alla och luskörde lite med vetskapen att målgången låg upp på berget, loppet avslutades således med en rejäl klättring. Jag hade inte speciellt stark tilltro till min klätterförmåga idag, men den räckte till en tempoökning sista biten in mot mål så jag fick rulla först över mållinjen i vår lilla grupp av cyklister. Vinst i damklassen men det säger inte mycket i brist på konkurrens. Tror jag var 5a totalt. Efter en målkorv och en kopp kaffe rullade vi i maklig fart den dryga milen bort till badplatsen, och bättre än alla segrar i världen var att få se Frida helt överlycklig med hackande tänder bemästra sin respekt för vatten där hon simmade runt med armpuffar utan att nå botten! 

Engelbrektsturen, race-report

En race-report är väl på sin plats.

Vaknade söndag moron och kände mig faktiskt sugen att köra race. Sen blir ju uppladdningen i allra högsta grad splittrad när man samtidigt ska hålla koll på två småbarnsligister och packa ihop stugan vi bott i. Bra eller dåligt vet jag inte, men ett sätt lite skönt med distraktion.  

1,5 h innan start rullade jag iaf iväg till starten, hämtade ut nummerlapp och stötte ihop med Malin, en gammal löparkompis. Malin är en sån där tjej som sprider positiv energi så det var perfekt häng för att lugna mina tävlingsnerver. Efter toakö x 2 var det plötsligt dags att ställa sig i startfållan, och nu hade nervositeten vänt till en peppad känsla. Oavsett hur det skulle gå var jag sugen att cykla.  

Så gick starten, och den gick skitdåligt för min del. En kille precis framför fick något slags problem så jag kom liksom inte iväg, och alla som startat i en MTB-start vet hur viktiga de där första positionerna är för hur man kommer in i loppet. Som tur var startar just Engelbrektsturen med ca 3km gammal banvall där det körs i två led, så det gick att kryssa sig hyfsat framåt och när vi väl nådde skogen tyckte jag att jag hittat en lagom position i gruppen. Sen kommer några hyfsat rejäla backar där jag kände mig stark och avancerade ytterligare några placeringar. Banan är lättkörd och det blir mycket klungkörning. Det som gäller då är att vara på hugget och täppa till luckor som uppstår när någon framför släpper sin rulle, och för att fixa det i ett redan högt tempo bara måste man ha en bra dag. Och jag hade det i söndags. Det fanns flera växlar att ta till i benen, och varje gång jag kom ifatt klungan tyckte jag att jag återhämtade mig snabbt. Men det var många som föll ifrån och det blev således många luckor att täppa till, och efter ett lite trixigare stigparti var det jag som tappat mark till cyklisten framför. Kom ut för sent på grusvägen och han inte med i den fartökningen som klungan drog på. Så mellan 20 och 30km blev det mest ensamcykling, kände mig fortfarande stark men tänkte att den där klungan hade jag nog sett för sista gången. 

Men förvånande nog började jag skymta den på raksträckorna och när jag insåg att jag saktade plockade in var det inget att förlora. Så jag satsade vad jag hade och lagom ut på andra slingan var jag ifatt och kunde pusta ut. Åter igen återhämtade jag mig fort, och Tomas hade lyckats rapportera att jag låg som 5-6 tjej vilket gav ännu mer energi såklart. I ca 10km rullade vi på utan större strapatser, sen kom banans tuffaste stigning och i den lyckades jag gå om ledaren i D30 och fick en liten lucka över krönet. Nu vet jag att hon är en superstark cyklist och jag tvivlar inte på att hon hade kommit ifatt och troligtvis gått om mig igen, men det får jag heller aldrig veta. För vid dryga 48km tog det stopp för min del. Pang. Punka. Slut.

Läskigt likt förra årets Finnmarkstur. Även då med pigga ben och en lovande position körde jag punka 2 mil innan mål. Så jäkla föragligt, besvikelsen gick inte att dölja. Men det var bara att promenixa till närmsta väg för att bli upplockad av Tomas och barnen. Surade och grät inombords en stund. 

Sen blev det bad med barnen istället för dusch, och jag började ändå känna viss glädje över hur loppet gått så länge det nu varade. Den känslan jag cyklade med i söndags var grym. Och onekligen fick jag ett bra träningspass. Och med lite distans till det hela inser jag att det inte är det allra allra viktigaste hur det går på loppen, utan att jag har lopp att träna mot. Som ger mig motivation, som låter oss dra iväg på alla dessa cykelresor över landet och som skapar möten med både människor och nya områden. 

Revanschlusten är dock inte mindre för det, så nu blev det en bokad resa till Göteborg och en anmälan till Bockstensturen som Tomas redan var inne på att köra. Några rejäla långpass innan 2 september så ska väl 10 mil gå fint va?

Inför Engelbrektsturen med sviktande självförtroende

Ett litet pre-race inlägg ikväll. I morrn kl 11 går starten för Engelbrektsturen. Sitter här i stugan med mina sovsnosande gullungar och ett stukat självförtroende. Cyklade första och en del av sista milen på banan tidigare idag, och formen känns väl sisådär. Sen har jag ju dumt nog kollat i tidigare resultatlistor och insett vad jävla fort alla kör det här loppet! Dameliten snittar runt 27-28 km/h och i min damer 30 runt 24-25, det är fort i 70km. Jag är en bit från det. Så jag har två val. Känna mig värdelös och sura ihop, eller utgå från min form just nu och vara glad över chansen att få köra race och möta mig mot de som är bättre än jag. Helt ärligt, skulle jag inte anstränga mig skulle det tyvärr bli det första. Men jag väljer det andra. Och nu när jag väl bestämt mig för att bara köra hårt och ha kul så känner jag mig faktiskt ännu mer motiverad till att komma hem och träna hårdare! Kanske framförallt snabbare träning, jag är inte van att hålla högt tempo så länge. 

Och med det kryper jag till kojs och hoppas få ladda med åtminstone lite sömn i natt, kottarna har ju inte precis bjudit på hela nätter senaste tiden. Fast dom är då väldigt söta när dom sover..