Att tävla MTB är som att kasta sig utför ett stup

Det är bara två månader kvar till tävlingsdebut på Billingen. Funderade över detta faktum i helgen på långpasset och kände ett sting av ångest smyga upp längs ryggraden. 

MTB-starten. Från noll till 100 på en sekund. När vi snackar MTB-start snackar vi inget "starta lugnt" och "växa in i loppet", vi snackar mjölksyra och blodsmak och positioneringshets. För ingen vill fastna bakom någon skogsdrulle  när man viker in på första stigen och se ens medtävlande segla iväg framför en. Nä, här gäller det att ta sin plats i klungan om man vill vara med i matchen eftersom man som tjej ofta omges av manliga cyklister som är grymt starka på grusvägen men kanske inte lika tekniskt skillade i skogen (ok, tekniska partier är inte min styrka heller, men det finns sämre).

Jag avskyr faktiskt de här starterna. Fick jag välja skulle jag hoppa in i loppet efter en sådär 10km, då brukar det ha börjat lugna ner sig och fältet glesats ut något, de flesta har hittat sin fart och position. Jag kommer aldrig vänja mig vid detta, kommer aldrig lära mig tycka om det. Enda lösningen är väl att vara så grymt vältränad att man kan gå med i täten utan att sätta livet som insats? Jag borde såklart inte skriva den här texten - jag borde skriva att jag njuter av adrenalinet och att jag blir taggad av fighten. Och liksom övertala hjärnan att det är ok. Att skriva att jag ogillar det är perfekt praktiserande av negativ idrottspsykologi. Damn. Jag får skärpa till mig. 

Jag skojar bara, jag älskar MTB-starter

Åh vad kul det ska bli att stå på startlinjen igen!

(PS nu låter det som att alla tävlande är ovänner i en hetsk stämning, men så är det inte. Ett och annat hetsigt rötägg finns det alltid, men de allra flesta är ändå mån om varandras färd därute i cykelskogarna. Men man vill inte vara sist in på stigen för det)

Sjukdomar som snurrar runt

Föregående vecka blev som sagt svårplanerad, med sjuka barn hela veckan ställdes krav på improvisation för att få till träningen. Tycker ändå att det bler rätt bra, kanske lite färre träningstimmar än vanligt men fick till både en del fina kvalitétspass på trainern och ett strålande långpass i vintersolen igår. Förra veckan var sista veckan med en massa tröskelintervaller, nu kommer det bli mer VO2max-intervaller och distanscykling utomhus är planen. Mer och mer tävlingslik cykling hade jag tänkt, men med tanke på snödjupet kan man nog bara drömma om att få cykla på stig innan första racet som är redan om två månader. Kommer bli en utmaning att cykl fort på stig på Billingen.

Men det dröjer en stund innan jag får sätta tänderna i de där VO2max-intervallerna, för inatt vaknade jag runt kl 00:30 av att jag frös så in i helvete och förstod att mina misstankar från gårdagskvällen var ett faktum- febern har åter intagit min kropp. Inte helt oväntat med tanke på att Frida legat hemma med feber dagarna innan och jag kände mig rätt risig redan i går kväll. Så idag sitter jag nerbäddad i soffan och fixar lite med bloggen och andra lättsamma saker. Hade iof ändå tänk ta en lugnare vecka, men inte riktigt såhär lugnt... bara hoppas att det blir kortvarigt.

Snöfria stigar ligger låååångt bort

Men man kan ändå inte klaga när vårvintern tittar förbi och bjuder till utomhuslek

Livet med småbarn

... går ofta inte att planera i förväg. Den här veckan har Frida hostat och hostat, sådär riktigt jobbigt skällande rethosta så det gör ont i hela kroppen på en. Sen att hon härjar på och är som vanligt i övrigt, det spelar liksom ingen roll, det funkar inte att leverera ett barn till dagis med den monsterhostan. Så då blir det VAB. Vi försöker ofta lösa det med att Tomas jobbar en del hemma under dagen och fortsätter sen på kvällen när jag kommer hem. Det är ju kanon när vi kan lösa det så, men det ställer till det lite i träningsschemat. Jag kan inte träna på vägen hem från jobbet då, utan vill ju hem så fort som möjligt för att "lösa av". Och i morgon är vi inne på tredje dagen vab om inget mirakulöst sker under natten, och nu måste Tomas in och göra en dag på kontoret så det blir jag som är hemma. 

Såna veckor får man tänka om, planera om, försöka ta dag för dag. Vara flexibel. Ehhh... nä, inte min starka sida. Jag gillar att ha en plan för varje vecka klar innan måndag och sen slippa fundera så mycket resten av veckan. Sånt här får mig sömnlös på nätterna, jag vet att det blir överdrivet men jag kan verkligen lugga vaken flera timmar och fundera ut olika alternativa upplägg beroende på hur sjukdomstillståndet utvecklas hos den sjuke. Vilket innebär att jag inte får sova, vilket gör att det lätt blir pannkaka av alltihop istället!

Försöker påminna mig om att jag gör den här satsningen utifrån de förutsättningar jag har. Med heltidsjobb. Med småbarn. Med VAB-dagar. Då blir jag lite lugnare. Jag måste inte vara bäst, men jag vill vara mitt bästa jag. 

Viktigare än cykel! 

Försöker trots störningar i planen få till en rätt hård vecka, för kommande två veckor blir det betydligt lugnare med flera vilodagar. Känner mig dock lite sliten, så jag hoppas jag lyckas kräma ur det sista nu innan den lugnare perioden så jag får riktig nytta av den där vilan. Går som lite trögt just nu, passen är slitiga och jag ser inte direkt några förbättringar. Men jag litar ändå på att de kommer om jag bara håller mig till planen. Hoppas jag! 

Ett oväntat pers, en tur till Uppsala och så lite vila på det

En vecka däckad i soffan blev det, och nästan en vecka lugn tillbakagång till träning på det. Fick som en släng förkylning när febern väl lagt sig och livrädd för en till 7-veckorssjuka tog jag det lilla lugna och sprayade coldzym över hela mig flera gånger om dagen. Men det verkar som det går över. Har fortfarande en känsla av obehag i bihålor och svalg till och från, men det känns snarare bättre än sämre av att gå upp i puls så det borde vara lugnt.

I morse ställde jag klockan på 05.00 för att hinna ett tröskelpass på 2x20 min innan jag drog till Uppsala med dottern. Hade dock tänkt vara snäll mot mig själv denna eftersjukdoms-vecka och köra på lite lägre watt, men jag snurrade till siffrorna och lurade mig själv så jag slutade på ett pers med minsta möjliga marginal. Inte så konstigt det var pissjobbigt.

Sen drog vi till Uppsala och efter en lite svajig tågresa har vi landat hemma hos Hanna och Per i Håga. Grymt att få så mycket tid med bara ett av barnen och dessutom gå träffa kompisar. I morrn blir det långfrukost och museum innan vi hoppar på tåget norrut igen. Tror det får bli en vilodag, känns ännu lite risky att köra på för hårt när immunförsvaret känns klent. 

Finfika i Uppsala

Fick snyggaste muggen till kvällsteet

Febern har stövlat in men tar 100ggr hellre en influensa än en förkylning

Har ju fått ovanligt många friskveckor nu, i princip har jag kunnat köra på sen Julafton. För mig vintertid är det rekord, med råge. Men en olustig känsla i bröstkorgen i söndags utvecklade sig under måndagen till 39.1 graders feber, och såhär med facit i hand skulle jag såklart ha litat på känslan och inte tränat i söndags. Jag tycker jag har blivit mycket bättre på att tolka de där signalerna, men var väl övermodig efter den här "långa" friska perioden. 

Men faktum är att jag tar 100 ggr hellre en influensa än en förkylning. Förkylning, för min del, kan i värsta fall innebära 2 månaders vidrigt halsont, medan en influensa ofta går över på en vecka, även om man är brutalt däckad den veckan. 

Frida är också krasslig, dock inte lika risig som jag, vilket såklart är skönt men samtidigt inget direkt drömläge att själv ligga feberdäckad och samtidigt ta hand om henne. Alldeles för mycket skärmtid med andra ord... då ska vi inte tala om hur det är dom timmarna på kvällen när lillebror kommer hem från dagis! Tack och lov för alvedon. 

Här ser vi pigga ut men skenet bedrar

Skidor och barnprogram

Enligt träningsplanen är detta en vilovecka, det var ju synd att jag inte tog den liiite tidigare så kanske jag hade kunnat undvika detta? Eller inte, svårt att spekulera i det, men nog finns det en poäng i att undvika att träna ner sig alltför hårt just denna tid på året när man 

vill ha ett fräscht immunförsvar. 

Så till alla er därute, släng in lite återhämtning om ni känner er slitna. Eller isolera er totalt, bacillerna är inte nådiga såhär års. 

Nackdelar med sociala medier

Vet inte hur ni har det, men mina sociala flöden fylls med rapporter från gnistrande lååååånga långpass såhär års. Den ena har cyklat 3h på frostiga stigar, den andra 8 mil vintrig grusväg. En tredje har trotsat kyla och slask för flera timmars träning in på kontot. 

Själv sitter jag mest på trainern och matar tröskelintervaller. Och tvivlar till och från på mitt upplägg. Kan inte låta bli att påverkas av alla dessa stenhårda långdistanscyklister som matar mil efter mil. Kör jag för lite distans? För korta pass? Kommer jag inte hinna få till uthålligheten innan tävlingssäsongen är igång? Eller är det så att det är jag som just nu höjer min kapacitet och kommer med superform till startlinjen? Svårt att veta, svårt att lita till egna upplägget när man inte har så rackarns mycket cykelerfarenhet att luta sig mot.. 

Nåväl, i går kände jag att jag behövde ett av de där långa distanspassen utomhus. Dels för att känna att jag kan, dels för att jag längtade ut efter all denna inomhuscykling. Så efter ca 45 min påklädning av klädlager, elvantar, elstrumpor, skoöverdrag och punkakittad rygga var jag äntligen redo. Och det var skönt. Åtminstone dom sträckor där inte vägbanan lutade brant mot diket och samtidigt var superspårig till följd av allt snöande senaste tiden. Jag trampade på och njöt. Började frysa lite efter ett tag och var glad när jag började närma mig hemmet igen. Rullade in i garaget och tänkte att nu är det min tur att lägga upp en frostig vinterbild och skriva något klatschig om långa vinterdistanspass. Plockade upp mobilen för att kolla Strava - 37 km. 37 ynkliga kilometer, det var vad jag klarade innan tårna frös bort. Trots elsockar och vinterskor och vinterskoöverdrag. Hur fan gör ni andra???

Dagens träning: 60 min på trainern med 10st 30sekunders maxdrag innan jobbet + 45 min spinning med "backintervaller" efter jobbet. Svettigt, varmt och förhoppningsvis effektivt. Långpassen, dom tar jag senare! 

Bilder? Nä inte en chans att jag tar av mig mina trippla lager vantar för att frysa fingrarna av mig för en vintervit långpassbild. Ni får en från Barnens Vasalopp istället, Sam och Fridas andra skidtävling! Sam kom ungefär lika långt som första gången innan han tyckte det räckte och tog av sig skidorna, ca 100m. Han har inte riktigt greppat tävlingskonceptet än, och lika bra är kanske det... 

Kusin Tim i täten och Sam bakom

Frida och kusin Ida, laddade på startlinjen

Blockträning, hjulhaveri och snökaos

Verkar som någon bestämt sig att landets sammanslagna snömängd ska samlas ihop och dumpas över Sundsvall! Herrejävlar vad vi skottar och skottar och skottar. Idag när det gick ut med en klass 2-varning, kollektivtrafiken är inställd och skolorna håller stängda, då gav vi upp alla försök att komma hemifrån och laddade upp med brasved och kaffe istället. 

Inte brist på träning för det, eftersom jag tagit mig vanan att somna runt kl 20 med barnen vaknade jag 04.37 och kände mig rätt utvilad. Och liksom andra mornar denna vecka börjar jag denna arla morgonstund med ett pass på trainern, denna morgon var det 3x10 min som stod på programmet. 

Det var andra tröskelpasset denna vecka, om det vill sig väl kommer jag klämma in ett vo2max- intervallpass också innan veckan är slut och därmed är detta två-veckors tröskelblock till ända! Sen blir det några lugnare dagar igen. Nått att se fram emot, även om jag vant mig och nästan ser fram emot mina tidiga mornar på trainern framför tv:n. 

Och inte var det slutjobbat efter det rätt rejält jobbiga intervallpasset, ute låg ca 5 dm nysnö och väntade på att bli bortfraktat. Hyfsat less nu faktiskt på att skotta snö. 

Cykelhaveri har jag också, mitt under en kort distansrunda på lunchen i tisdags slutade bakhjulet att driva, tramporna bara snurrade runt runt. Jippi! Tre kilometer cykelskolöpning, dragandes en cykel längs en snorhal, dåligt plogad och lite för trafikerad väg. Lätt stressad att hinna tillbaka i tid till jobbet. Det var inte mitt bästa pass. Konstigt nog funkade cykel igen senare på kvällen, funderar nästan om jag inbillat mig allt, men finner det ytterst osannolikt och hjulet får nog följa med till supermekarna på Sportson för en påtitt. Nu var jag tre km bort, inte kul om det händer 3 mil bort..

Men på det stora hela flyter det på hyfsat med träningen trots stundvis rätt komplicerad logistik för att få ihop allt. Nu längtar jag efter lite vanlig vacker hederlig distanscykling utomhus bara, även om trainer och ergocykeln gör jobbet bra. Måste fylla på lite på njutakontot! Först ska jag bara skotta ett par-tre decimeter drivsnö så kanske jag kommer till jobbet i morgon... 

Hemmadag med två troll 

Jomen snö har vi så det räcker

Mycket sånt här nu. Hoppas det ger resultat till sommaren!