Två veckor på jorden

Idag fyller lillan 2 veckor. Tänk att endast ha existerat i två ynka veckor... då har man rätt mycket kvar att uppleva! Känns dock som hon varit med längre än så, redan svårt att komma ihåg hur det var innan dagarna fylldes av bärande och matande =)

Känns i alla fall som jag redan kommit igång hyfsat med träningen, så jag tänkte ge en liten tidig reflektion över hur det funkar att få till träningen med pyttebarn i hemmet.

Jag hör till dem som i vanliga fall gärna vill klara av träningen så tidigt på dagen som möjligt, har liksom alltid haft svårt att slappna av och njuta riktigt av något annat innan jag har avverkat dagens pass. Det är nu ett minne blott... jag kan med lite tur välja om jag vill träna innan eller efter lunch, men utöver det får jag helt enkelt hugga det tillfälle som bjuds dvs när hon ätit och verkar tillräckligt nöjd med tillvaron för att inte vilja äta igen närmaste timmen. Så när jag bestämt vad jag ska köra under dagen så lägger jag fram kläder redan på morgonen, och när läget verkar bra så byter jag om snabbt som satan och kastar mig iväg.

Sen vill jag helst inte vara borta längre än en timme heller, så det blir till att effektivisera passen. Kvalité före kvantitét. Det stämmer dock väl överens med min träningsfilosofi i stort, tror att många ligger och nöter onödigt många timmar i medelintensitet. Fast mer om det vid ett annat tillfälle. Idag tex provade jag att cykla för första gången sedan förlossningen, och cykel är ju annars en typisk träningsform där man kör lååånga pass. Men väljer man att kötta backe på max så har man ett effektivt pass avklarat på bara drygt en timme, inklusive transportsträckor! Så det blev 7 x Högdalstoppen på menyn idag. Gissa om jag njöööt av att cykla utan stormage! Jäklar vad lätt jag kände mig.

Nästa utmaning blir att få ihop det när Tomas går tillbaka på jobbet om en vecka. När jag bara vågar börja springa så smått igen blir det lite enklare, då kommer jag kunna köra de medel- och lågintensiva passen och lite backträning med barnvagnen och så får jag ta tempopassen några kvällar efter att Tomas kommit hem eller på helgerna. Fördelen att vara två träningsnördar i familjen är att förståelsen för den andres behov är fullständigt! Men jag ska nog vänta några veckor till innan jag testar springa... Nog för att det känns jättebra i kroppen, men det vore ju förbannat klantigt om jag kör igång för tidigt och får ont i ryggen igen eller nått. Antar att det fortfarande är lite glapp här och där i kroppen...

Idag var vi på BVC förresten, och skruttan har nu passerat 3-kilossträcket med råge! Inget fel på aptiten där i allafall.

Formkoll

Efter en skön inledning av gårdagen med en utflykt till Tyresta var jag sen lite sugen att kolla av hur  det egentligen stod till med formen. Eftersom rullskidor visat sig funka riktigt bra blev det dessa som fick stå till förfogande för denna övning. På med pjäxorna och iväg till Orhem där vi har en testbana på 3,3km som jag klockade på vid ett par tillfällen förra hösten. Ett djupt andetag och iväg!

Fikapaus

Pappa är i alla fall nöjd. Lillan sov mest

Lite väl taggad kanske, efter ett par hundra meter stod pulsen nära max och jag insåg att jag fick sänka ambitionen något om jag skulle hålla hela vägen. Men när jag väl funnit en bra intensitet så kändes det allt bättre ju längre jag kom, och trots att jag var tvungen att staka uppför alla backar (kan inte köra med frånskjut, blir lite för "långt" steg då och jag har ingen lust att dra upp något som just håller på att läka... utan att gå närmare in på det) så tyckte jag att jag hade rätt bra kräm i armarna på spurtrakan.

Stannade klockan på 11.05. Precis samma som jag låg på för ett år sedan. Skillnaden är väl att då kunde jag köra 3 sådana rundor i rad, nu var jag rätt knäckt efter en.

Nöjd i alla fall med formbeskedet åkte jag hem och meddelade sambon de positiva resultatet, varpå  jag får det upplyftande svaret: "Låter som du var dåligt tränad i fjol".

Inga krusiduller här inte

Rullskiddebut!

Tänk, det var visst sant ändå, det som alla säger - räkna inte med att hinna så mycket när du är föräldraledig. Äh vadå, man är ju bara hemma HELA dagen, man måste ju ha hur mycket tid som helst! Ja - förvisso. Men de här små knoddsen TAR också hur mycket tid som helst! De stunder som Frida är nöjd med att ligga själv och finurla på livets stora gåta tar man tacksamt emot för att plocka rätt på allt man drällt omkring med under dagen, diskar, tömmer en tvättmaskin och kanske lägger sig och vilar en stund. Och även dessa stunder är man liksom ständigt redo, inte läge att dra igång något större projekt som man inte kan avsluta på stört.

Men det är ju det här jag sett lite fram emot. Att för en gångs skull i mitt 29-åriga liv tvingas ta hänsyn till någon annan än mig själv. Med det menar jag inte att jag helt försakar mitt eget välbefinnande, men det får liksom anpassas så det funkar.

Fysiskt känner jag att det går framåt med stormsteg för varje dag. Igår gjorde vi en utflykt till Lovön där Tomas brände av två varv på Fornstigen med cykeln medan jag och Frida tog en riktig långpromenad på nästan 2 timmar. Och peppar peppar, inget ryggont! Blev ett stopp för matning, så nu har vi fält-ammat också. Det tar sig!

Idag tänkte jag testa vad som händer om jag pressar mig lite mer, så när Frida var nyäten och verkade sova utan större bekymmer om livet passade jag på att knäppa på mig rullskidorna och dra iväg på en kort runda. Första gången utan stormage, måste medge att det var grymt skönt! Kändes bra i kroppen också, kunde ta i hyfsat rejält i stakningen och riktigt njöt av att äntligen få bli trött i musklerna! Blev bara en kort tur, ca 6km, men lika nöjd som om jag vunnit första pris i marathon =)

Nöjd efter nydebuten

Misslyckad försök

Klockan är 21.30 = läggdags för småbarnsföräldrar. Man får vara rädd de dyrbara sovtimmarna. men först en liten rapport från dagens gymbesök som får betraktas som mindre lyckat test. Ammade lillan vid kl 6 och kände mig sen så vaken så jag tänkte passa på att komma iväg till gymmet då dom öppnar kl 7, med förhoppning att hinna hem innan det var dags för nästa matning. Planen höll inte. Tydligen vaknade lillan ganska snart efter att jag gått och ville ha mer käk. Vi hade ju förberett med utpumpad mjölk i kylen som Tomas skulle kunna ge henne, det hade funkat bra med koppmatning då vi låg inne på BB så vi trodde inte det skulle vara något problem.

Men liten har blivit större (fyller ju en hel vecka idag!), och framförallt mer aktiv. Mat ur kopp var inget hit alls, mycket bättre att smaska direkt ur produktionsapparaten. Så stackars Tomas hade ett nästan omöjligt uppdrag att hålla henne belåten tills jag var tillbaka 1,5h senare.

Och för egen del kan jag inte påstå att träningen var någon hit heller. Stod först 30 min på Crosstrainer vilket funkade rätt bra för alla leder och muskler och fogar och sånt, men pulsen blev skyhög direkt och det kändes verkligen att kroppen var ur balans. Så det blev till att ta bort typ allt motstånd och bara köra lite lätt cirkulationsträning. Gick sen över på att göra lätt styrka, gick väl ok men inte heller det kändes speciellt givande. Så rätt snart packade jag ihop mig själv och drog hem till mina älsklingar. Kändes betydligt bättre att vara där!

Nä, i morgon är det jag och lillan som tar en promenad till gymmet och fryser kortet en månad. Varken hon eller jag är redo för större aktiviteter ännu. Det räcker bra att bara vara ännu ett tag till. Barnvagnspromenader och hemmagym får utgöra träningen några veckor framöver.

Dagens reflektion - Det är rätt skönt att bara inse sina begränsningar ibland!

Men såklart, jag hann ju ändå ta ett sånt där underbart superfånigt spegelgymfoto =) Det har jag längtat efter sen jag började skriva bloggen.

Ser ut som jag opererat tuttarna. Sån här klyfta kommer jag aldrig någonsin ha igen, och lika bra är väl det.
Inget vidare att släpa på uppför fjäll och alptoppar!

Test av Chariot

Det går så sakta framåt. Och jag går framåt ganska sakta. Idag blev det dock en promenad ÄNDA in till Farsta Centrum för lite matshopping och invigning av Charioten

Första turen med Fridas egna Racervagn =)

Det gick kalasbra! Hon satt riktigt bra i hängmattan trots att hon är så liten, och hon verkade helt nöjd med att sitta där. Många reagerar starkt när man säger att man har en löparvagn och planerar att träna med lillen, känns som de tycker det är oerhört egoistiskt och på gränsen till socialtjänstärende! Alla dessa som ställer sig skeptiska till hård träning, och nu ska man DESSUTOM dra in ett stackars oskyldigt barn i den egna egoistsiska träningsfrenesin. Men åhhh. Vad ska man säga? Jag orkar knappt kommentera längre. Mumlar något om att man givetvis får anpassa efter barnet och försöker sen byta ämne, det går liksom inte att disskutera med dessa människor. Vad tror dom? Att jag inte märker om hon misstycker? Att hon sitter i det tysta och lider medan jag flänger fram i full kareta? Eller att jag kommer att ignorera hennes protester? 

Givetvis märker jag om hon misstycker. Givetvis avbryter jag om så är fallet. Givetvis anpassar jag både väg och fart efter henne. och Givetvis blir jag en bättre morsa när jag är nöjd och glad efter en löprunda, med eller utan vagn! 

(Man blir förvånad också av den okunnighet som finns även hos utbildade människor. En av barnmorskorna på BB var övertygad om att man inte skulle hoppa efter att man fått barn för att "allt satt löst". Och då menade hon aldrig någonsin. Tragiskt) 

Nåja. Dagens Chariot-test gick i allafall över förväntan vilket känns väldigt bra och lovande inför framtiden =) Dock är det tydligt att min egna kropp behöver lite tid på sig, efter promenaden som totalt är kanske ca 3km känner jag av lite grann från stygnen i de intimare delarna, och då var skadorna ändå väldigt lindriga. Det får bli små små ökningar av aktivitet de här första veckorna. Men i morgon tänkte jag ändå försöka ta mig till gymmet en kort sväng för att få känna lite på en hantel eller två. Det står tre koppar utpumpad bröstmjölk så sambo och lillan klarar sig om det skulle krisa, men jag räknar med att hinna mellan amningarna! Har liksom inget mastodontpass planerat...

En kroppslig reflektion

Oj, vilken resa. Omtumlad och lycklig börjar jag så smått landa efter allt som hänt. I torsdags kväll satte det igång så smått, kl 23 var vi in men blev hemskickade kl 02. Kl 6 på fredag morgon åkte vi in igen och kl 8.49 föddes lilla Frida! Och liten var hon verkligen, 2770 gram tösabit. Idag fyller hon 5 dagar och vi har precis kommit hem från ett återbesök på bb där allt var som det skulle, skönt. 

Hur är det då att vara nybliven morsa? Alltså, jag trodde inte jag skulle bli så men jag är helt inne i den här lilla bubblan som består av Frida, Frida och Frida. Jag skulle kunna ligga här med henne på magen i resten av livet känns det som just nu. Och jag tänker njuta av den bubblan en tid till, tids nog kommer jag nog märka att världen utanför snurrar på som vanligt trots att en prinsessa kommit till världen.

Men redan nu ska jag göra en reflektion över min fysiska status såhär 5 dagar efter förlossningen. Att röra mig här hemma och pyssla på känns typ som vanligt, hade lite rygg och bäckenvärk första dagarna men det är bättre. Första "promenaden" tog jag dagen efter, typ 500m på sjukhusområdet och det räckte gott och väl. Igår tog vi längdreckord, över en km! Grymt! Idag tänkte jag vi skulle ta oss ändå till affären, blir nog 2km fram och tillbaka. I början känns det som vanligt att promenera men ganska fort blir jag trött i ländryggan och känner av bäckenbotten lite, som att alla delar sitter lite löst. "Som att cykla på en skramlande cykel" sa Tomas när han försökte förstå känslan. 

Styrkemässigt tror var det som ett skämt första gången jag försökte spänna magen, det hände ingenting! Men efter lite övning har jag hittat rätt på dom stackars magmusklerna så nu har vi startat om vår relation på nytt. 

Vikten är inte så mycket att säga om, kvarstår bara ett kilo till startpunkten så det verkar ju gå med en rasande fart. Nästan så jag får se till att det inte rasar för fort, lillan ska ju ha fet fin mjölk så hon bygger upp starka löparben! 

Kommer inte att lägga upp så många bilder på Frida på nätet, men en vill jag bjuda på. Hon är ju ändå jordens finaste unge ;-) 

Frida Aina Linnéa

Den 16 augusti kl 8.49 bestämde vår dotter sig för att komma ut, och det gick med en jäkla fart! 2770g perfekt bebis :-) Nu ligger familjen och tar igen sig på BB. Eller just det, farsan är ute och gör lyckoskutt runt Årstaviken. 

Vilostund