Sjuk...

Två dagar efter Winterrun var det dags, årets första sjukdom. Efter att ha haft en febersjuk Frida som nyst en upp i näsan dygnet runt var det inte direkt oväntat, men likväl surt när sjukdomen är ett faktum. Influensa till råga på allt, feberdäckad och småbarn är inte sådär superlattjo. Det värsta var dock över på några dagar men vad hjälper det när det sista tar aplång tid på sig? Två veckor nu med onda bihålor, snorig och lite halsont. Trååååååååkigt! 

Ut i skogen får man bege sig ändå, korvgrillning är lite av vår specialité och en dag som denna med -1, vindstilla och sol finns inte många bättre sätt att spendera en förmiddag på

Sam drogs som en magnet mot elden...

Provade att jogga en sväng efter lunchen men det gick rätt så skitdåligt, inte tillräckligt frisk ännu. Får härja med ungarna några dagar till istället. 

Winterrun

Så har man gjort ännu ett lopp, Winterrun som avgjordes i mörkret på Djurgården med start och mål inne på Skansen. Hade lite svårt att tagga upp ordentligt, tycker det blir lite avslaget när man åker in ensam, springer, åker hem. Kul, absolut, men man saknar någon att snacka upp sig med. Nåja, kl 17 gick starten och fort som tusan bar det av i en rätt rejält utförslöpa. Försökte räkna ihop hur många hästsvansar jag såg guppandes framför mig och fick det till 8 stycken. Topp 10, gott nog. En visade sig dessutom tillhöra en kille. Insåg rätt fort att det skulle bli en jobbig kväll, ovan som jag är med tempolöpning, och mycket riktigt befann jag mig i en svacka redan innan varvningen vid 5k. Dock hade jag vid det laget plockat några placeringar och jag var rätt osugen att släppa förbi mig dem igen så det var inte mycket annat att göra än att fortsätta försöka hålla tempot. Efter ca 6k fick jag häng på en perfekt rygg och jag kunde sluta tänka, skönt. Bara följa, hack i häl hängde jag som en igel på grabben, kopplade bort allt annat bara fokuserade på ryggtavlan framför mig. Konstigt att det har sådan mental effekt det där... Men för mig funkar det. Om det är en hyfsad snygg baksida har jag dock märkt, det får inte vara något som jag stör mig på. Typ något fånigt tryck på tröjan, ett fult löpsteg eller en osmickrande rumpa, då går det inte. Då måste jag förbi. Men igår var det alltså en helt ok baksida som fick dra mig till det var ungefär 1,5k kvar, då lade baksidan in en långspurt och jag fick vackert se mig avhängd. Men då fick jag själv dra två grabbar uppför loppets längsta backe, och sånt är ju alltid smickrande. Då kan man inte sakta ner, nej, då gäller det att hålla stilen hela vägen. Igår ledde det till en 6e plats på tiden 42,49 vilket var 1,16 efter segrarinnan. Jag är jättenöjd, det var ungefär som jag hoppades på men alltid skönt när kvittot kommer. 

Nu är det bara att fortsätta framåt, får lite hjälp med träningsupplägg nu och efter vad jag ser blir det en viss ökning av träningsdosen framöver. Ska bli kul att se vad det ger! 

Annars är det rätt lugna dagar, stora lillskrutten är lite febrig och ligger helst i soffan medan lilla lillskrutten har lärt sig krypa och är för tillfället rätt nöjd med att utforska rummen på egen hand. Så vill man sätta sig att trampa någon timme på trainern går det alldeles fint 

En glad krypare och en glad cyklare

 ...och en trött liten sjukling... 

En korvgrillningsutflykt hann vi dock göra innan Frida blev feberhängig

Och just det, jag fyllde ju år i fredags! Räkor och vin var det beställt, och den mest lysande (haha) presenten fick jag av min kära sambo som uppmärksammat min klagan på en alltför värdelös pannlampa. Nu kommer det lysa i Ursviksskogen! 

Vasaloppshets i Högbo

Jag är i Högbo. I fredags när Tomas kom hem från jobbet lastade jag bilen med skidor och drog iväg, ensam. Jag har sett fram emot den här helgen hela hösten, bara rå mig själv i två dagar. 

Jag åker skidor, läser böcker och käkar pastiller från Mackmyra. Grymt goda gratisprover från Brukshotellet. Jag försöker isolera mig från övriga gäster så mycket jag bara kan, känner inte för att vara det minsta social. 

Får man bjuda på en whiskypastill?

Det är fint här i Högbo, flacka dagspår upp till 15k och ett kuperat elljusspår på 7,5 och så lite allt möjligt där emellan. En del folk givetvis men inte alls så det känns trångt, i allafall inte om man kör skate. Igår kväll hann jag med ett sent pass och idag har det blivit tre stycken. Inga toklånga, totalt idag tror jag det blev drygt 45k. Men det räcker fint, har ju knappt åkt skidor den här vintern så nog känns det i kroppen ändå! 

Dags att komma ut från toaletten nu. Pluggat in hörlurar i öronen så jag ska slippa snacka

Alla som ändå lyckas prata mig trots min avvisande attityd till kontakt tar för givet att jag ska åka Vasaloppet. Vad är det med folk och Vasaloppet?! Så häftigt är det då inte. Platt, trångt och dyrt. Nä tack, om jag skulle få för mig att åka något lopp finns det då långt roligare alternativ. 

Tänkte skriva att jag saknar mina små tokungar men jag kom på att jag faktiskt inte gör det. Jag vet att dom har det alldeles utmärkt hemma med Tomas och jag njuter så oerhört av att åka skidor, duscha länge, se på vinterstudion ostört, äta vad jag vill när jag vill, läsa böcker och sova! Med det sagt är jag glad att helgen blott är två dagar lång, för satan vad tråkigt det vore att alltid ha det såhär! 

Tillbaka i rätt element

Var ute och sprang med Sam i vagnen idag medan Frida var på dagis, och så himla mysigt det var! Har inte sprungit med vagnen sen innan Lucia, har varit bortskämd med barnvakter hela julen och nu senaste tiden har jag som sagt bara stått och dumsprungit på löpband. Det är något speciellt att ha med mig barnen när jag är ute och springer, det känns så komplett på något vis. Han har det bra, jag har det bra. Och inte gjorde det saken värre att solen tittade fram genom trädkvistarna heller!

Jag och min trogne supporter

Jag är en idiot som stått och nött band i två veckor...

Idag blev det ca 20 min mjukjogg som uppvärmning och sen 8 backintervaller, gissar ett en intervall tog drygt en minut. Det tar på med vagnen som extra motstånd! 

Ev blir det ett distanspass i morgon med, sen väntar en helg med skidåkning i Högbo. Det blir grymt, har aldrig vart där men enligt hemsidan finns det uppkörda spår så det räcker till för både skate och klassiskt. Dessutom åker jag dit ensam. Jepp, helt själv, solo, inga barn, ingen alls, bara jag och skidorna. Älskade ungar till trots, det ska bli grymt skönt!

Löpband och vinterkyla

Nytt år och kylan har kommit till Stockholm! Med gymmet runt knuten har det blivit pinsamt mycket löpbandsharvande senaste tiden. Jag liksom inte pallar att frysa och tjorva på med lagar på lager när jag kan ta på mig shorts och linne och knata ner på gymmet.... Men visst, det är inte samma sak, det blir mer som pass att bocka av. Några av de finaste löpupplevelserna har väl kommit just under de där kalla vinterpassen, ensam i en skog med snötyngda grenar. Så långt från gymmets löpband man kan komma. Jag måste nog ut igen, såhär kan jag ju inte hålla på.

Men bortsett från den bristande karaktären som för mig inom de isolerade väggarna så går det rätt bra! Inget mirakulöst, men det går framåt och det flyter på. Har sedan någon vecka ett program som jag följer så nu slipper jag tänka också, perfekt. Kör tre löppass i veckan, två distans, ibland med inslag av lite mer tempo, och ett långpass på 17-18k. Utöver det kör jag på crosstrainer eller cykeltrainer 2-3 ggr/vecka och ibland lyfter jag en vikt. När jag står på crosstrainern knarkar jag youtube-klipp på bergslöpning så jag börjar bli rätt sugen att tävla lite. Och snart är det dags, dock långt ifrån de berg jag vill bestiga, men likväl ett race att ge järnet på! Winterrun  är det som går av stapeln den 30/1 med start och mål inne på Skansen och utan höjdmeter att tala om, inte en bana för mig med andra ord. Men skoj ska det bli ändå. Distansen är 10k och jag hoppas väl göra under 45 minuter. 

I övrigt handlar dagarna om barn, barn och barn. Fattar inte hur de kan uppta sådan stor del av hjärnan! Dom små skitungarna. Sam håller som bäst på att lära sig krypa och idag har vi blottat en liten tand, satan att han är så stor redan vår lilla kramkille. Storasyster härjar som vanligt och jag blir helt galen på henne samtidigt som hon är störtskön mellan alla hyss och vredesutbrott. 

Som vanligt dåligt med foton, men det är ju så kallt att fota ute och ta selfies på gymmet gör jag bara inte så länge det är fler än jag där... 

Sundsvallshäng

Det duggar inte tätt mellan inläggen här inte. Det saknas egentligen inte inspiration, jag har massor jag vill skriva om, men när tiden väl infinner sig så är det så himla skönt att ta en bok och slänga sig i soffan istället... Det är galet lite tid över på dagarna med två knattar och så är jag ju inte direkt känd för att vara uppe länge på kvällskvisten heller. 

Vi är i Sundsvall, åkte upp förra veckan för ett julbord på Hotell Knaust i helgen och så valde jag att stanna med barnen medan Tomas fick åka tillbaka en vända till Stockholm och jobba. Så nu har jag snart klarat av en hel vecka hemma med bägge barn! Kul att få spendera tid med Fridolin men puh, det är intensivt! Tack och lov för god hjälp av familjen, vi har just vart och levt rövare på pappas jobb och igår var det jullunch hos min farmor

Jullunch hos gammelfarmor, Sam, kusin Ida och tokFrida

Inga vilodagar med dessa två...

I helgen hade jag mitt hittills längsta löppass, ca två mil rätt tuff terräng runt södra berget. Det visar sig att det finns superfina terrängslingor här bara runt knuten. Jag har ju liksom bara vart supergravid eller nyförlöst tidigare besök sen mamma och pappa flyttade hit till Sidsjöbodarna, så jag har inte riktigt haft chansen att utforska. Men nu börjar det bli allvar av träningen, nu finns inga ursäkter att mesa på längre! Känner att det funkar, kroppen håller. 

Jag har gått tillbaka till gamla klubben också, IF Linnéa (som för övrigt Frida fått sitt andranamn från), och det är lite som en nytändning. Det finns ett gäng riktigt duktiga tjejer där så vi hoppas kunna leverera i sommar på lite stafettlopp. Det vore förstås askul att få vara med där! Men det är en bit kvar, och just nu har jag haft två förkylningar tätt på varandra så lite frustrerande. Men försöker ha tålamod, än finns tid kvar. 

Nu vaknar kidsen, dags att leka med lera! 

En sväng på Hotellets löpband innan julbordet, man får ta de tillfällen som bjuds. Springkjol i all ära, men ska det va så ska det va! 

Snöfemman

En lite sen racereport kommer här! Snöfemman alltså, första loppet på över ett år, nästan 2 år faktiskt... Kände att jag inte hade så mycket att bevisa, inte ens för mig själv. Men kul ändå att se var jag står! Och framförallt grymt kul att tävla. Lite orolig för att det skulle bli asjobbigt, de få kilometrarna till trots, eftersom jag inte kört någon tempoträning alls. Men det verkar som att backträning har lite samma effekt för nog tyckte jag att jag hade lite klipp i steget och höll ihop hyfsat hela vägen. I år körde dom ungdomsklasser också så det var minst sagt blandade åldrar i startfållan, och satan i gatan vad urgammal jag kände mig när starten gick och småknattarna ilade förbi som små vesslor kring fötterna! Dom är ju så satans snabba de där minisarna! Men vad säger man, gammal är äldst, när backarna dök upp fick tant komma till tals. Och backar fanns det gott om så när mållinjen väl korsades var jag första tjej/dam/tant att göra det. Kul var dock att tvåan, Lisa Ekberg, hör till skidfamiljen som rekryterade Tomas till Nacka-Värmdö skidklubb. Då för flera år sen var hon en tvärhand hög, nu får jag passa ryggen om hon fortsätter springa såhär! 

Men som sagt, seger blev det med den ganska mediokra tiden 21.55. Lite svårt att avgöra om det var bra eller dåligt på en sån bana. Nöjd är jag i alla fall och ser fram mot mer tävlande framöver!