Funderingar från värvet

I dag fick jag två mycket fina mörkerpass gjorda, började med 50 minuters löpning medan resten av familjen ännu sussade. Hann även duscha, tända brasa och koka kaffe innan de första små tassande stegen hördes på övervåningen. Några som håller på att vända på dygnet under julledigheten tror jag?

Morgonjogg genom en skog i vinterskrud 

Dagen handlade sedan mycket om att växla mellan olika åkdon- spark, skidor, pulka, snowracer- och att skotta upp snösoffor på tomten. Alltså den här vintern, tack! Efter middagen var det dags för dagens andra pass, det går ju inte att inte åka skidor en ledig dag när vi har ett jättefint spår ca 300m från huset. Det blev 10km i maklig takt medan jag lyssnade på Värvet med Ane Brun. Fick med mig en fundering från intervjun- för att känna sig tillfreds i stunden bör tre saker vara uppfyllda: 

Man ska ha något att göra, någon att älska och något att se fram emot! 

Hur svarar du på det? För mig kom svaren nästan utan att jag behövde fundera, och konstigt nog hade inget av det med träning eller tävling att göra. Och det stämmer, just nu känner jag faktiskt tillfreds. Trots att mina kilometertider på skidorna är så kassa att jag inte ens outar stravaregistreringen 😉

Man kan nästan tro att bilderna är tagna på samma ställe, men icke. Såhär ser det ut överallt i skogarna här just nu. 

Året har bestått av en hel del utmaningar, så som det bör göra. Men i morgon kommer den största - jag ska vara vaken till tolvslaget! 

Året 2017 går mot sitt slut

2017 års sista fredag. Sitter med ett glas vin framför brasan och låtsas inte höra hur barnen fixar översvämning i badrummet. 

 

2017. Ett år som började i ett evigt sjukdomsträsk, en form som slog bottenrekord någon gång i mars. Kämpade med studier, var då helt säker att valet att byta bransch var det rätta och gjorde allt jag kunde för att bortse från den där illavarslande känslan i magen. 

Under våren började saker att vända. Friskperioderna blev längre och milen fler. Men det räckte inte till för vara där jag ville, vårens tävlingar var mer eller mindre ett fiasko, det var knappt jag tog mig runt andra loopen på Långa Lugnet. Men under sommaren började det flyta på med jobbpendling, 22km enkel väg, två gånger om dagen. Med några omvägar för backintervaller emellanåt. Sakta sakta infann sig den rätta känslan, när hjärta, lungor och muskler spelar samstämmigt och man nästan känner hur kroppen svarar efter varje pass. 

Resultaten kom då också, årets bästa känsla var nog under Engelbrektsturen då jag varit så sjukt nervös inför loppet men där allt bara stämde. Kände mig starkare för varje cyklad mil. Då hände det som inte fick - punktering. Men trots den stora besvikelsen fick jag ändå med mig känslan och hoppet, och vetskapen om en form som hade infunnit sig till sist. 

Revanschen kom några veckor senare under Bockstensturen. En strålande dag i Varberg och en första plats i D30 och en tredje bästa tid totalt. Den glädjen! 

Uppladdning på hotellrummet inför Bockstensturen

Väckningspass kvällen innan som pga felnavigering blev lite längre än tänkt... men vackert på Hisingen!

Varberg bjöd till cykelfest!

Blev några mindre lopp också, alltför ofta utan nästan några medtävlande på tjejsidan. Kände mig inspirerad och motiverad inför hösten men fick aldrig riktigt snurr på träningen. Sen kom förkylningen, och nu sex veckor senare brottas jag fortfarande med resterna från den. 

Men senaste veckan har jag ändå kunnat cykla till jobbet och jag slås som vanligt av kraften i att vara ute och få använda kroppen. Hur otroligt mycket bättre man mår. Långt bortom alla prestationer och watt, bara att få blodet att snurra runt och pulsen att stiga, hur det påverkar ens humör till det bättre.  

Så nu hoppas jag att det får fortsätta så. Jag hoppas så innerligt att 2018 bjuder på många friska mil på cykeln!

Och studierna- dom är avslutade. Sedan 3 veckor kan jag titulera mig sjukgymnast igen, jag jobbar nu med hemrehabilitering och det känns så himla bra! I januari kommer jag börja kombinera det med ett timvik på en företagshälsovård, och det känns  som jag funnit min plats i yrkeslivet.

Målen för 2018 är lite suddiga i kanten- först måste vi se hur vintern fortlöper vad gäller sjukdomar. Men vad som säkert är att jag byter efternamn i juni och att vi på ett eller annat sätt lär ta oss en massa mil på cykel över alptoppar för att fira det! Jag hoppas också på många härliga möten med fler medtävlande på damsidan- det känns som det börjat bubbla bland tjejerna i MTB-sfären, tror det kommer att hända saker där kommande år. Vore kul om några fler norrländska tjejer vågade komma till startlinjen också!

                       Tack för i år! 

Vändning?

Nu, de senaste 2-3 dagarna, har förkylningen börjat ge sig. Jag har till och med vart ute och testat skidspåret på golfbanan runt knuten både igår och idag, och även om snorigheten och halsonda kommer på kvällen så känns det ingenting när jag anstränger mig litegrann. I morrn börjar jobbet och jag ska försöka mig på någon slags envägs-pendling. Bil till jobbet-cykla hem-cykla till jobbet-bil hem. Det blir ca 25 km vinterväglag, utan hetscykling känns det rimligt att börja med efter 6 veckors minimal ansträngning.

Men aktivitet har det varit, vintern levererar snö i mängder och alla slags åkdon går varma hemma. Ungarna har börjat behärska framfarten på skidor någorlunda, åtminstone tillräckligt för att mamma och pappa ska agera draghästar och springa runt med Frida i andra änden av ett rep med slalomskidor på fötterna. Sam föredrar sparken för tillfället, den går fortare!

Så det är väl lite mer positiva känslor såhär i startgroparna på det nya året. Få se hur fortsättningen blir. Väntar på en ny CT av bihålorna också för att se hur det ser ut efter operationen jag gjorde för drygt 2 år sen. Rätt osugen att göra om det dock, ska vara mycket goda odds för förbättring om det ska ske. 

Dåligt med bilder, svårt att håva upp mobilen och fota när man pälsat på sig dubbla lager vantar, men vi får försöka få till någon Fotosession när vintervädret bjuder in till det. För satan vad vackert det är ute! Hyllar just nu dagligen beslutet att lämna Stockholmen för Njurundaskogarna 🌲

Nya vindar

Hösten har varit allt annat än händelsefattig. Efter att ha tragglat mig drygt ett år in i studierna, visserligen med hyfsade resultat, men utan det där riktiga intresset jag så gärna vill känna, så beslutade jag mig i slutet av oktober för att hoppa av programmet. 

Så över en natt (beslut tas oftast under nattens sömnlösa timmar för min del) gick jag från student till en oviss vardag som arbetslös. Vad skulle jag göra nu? 

Ganska snart kände jag att det som kändes mest rätt och ganska självklart var att återgå till sjukgymnastiken. Efter att ha varit från det i 1,5 år var jag rätt taggad och sugen igen. Insåg att jag faktiskt saknat det. 

Så nu gjorde jag som jag brukar och drog igång motorn på alla cylindrar. Sökte jobb, extrajobb i väntan på jobb och kurser i det fall jobb skulle utebli. Ringde runt och skickade spontanansökningar till önskvärda arbetsgivare. Pendlade mellan hopp och tvivel, kunde inte riktigt njuta av den pluggfria vardagen innan framtiden var given.

Men ansträngningarna gav snart resultat och plötsligt stod jag återigen inför ett av alla de där svåra valen livet bjuder på. Eller- den här gången var faktiskt inte valet så svårt. Magkänslan talade ett tydligt språk och för en gångs skull stämde tajmingen och jag fick de olika alternativen uppradade framför mig. 

Det kommer bli toppenbra! En kombination av två jobb som kommer ge en perfekt mix av utmaning och trygghet. 4 dagar i veckan kommer jag jobba för kommunen med hemrehabilitering, och en dag per vecka har jag fått chansen att jobba inom företagshälsovården med sjukgymnastiska behandlingar.

Så vardagen framöver kommer se väldigt annorlunda ut! Vi får se hur det blir med två heltidsjobb i familjen och en del jobbresor för Tomas del på det, dessutom vintertid och två barn som börjar bli i största laget för att få rum i cykelvagnen med vinterkläder på. Samtidigt blir det naturliga transportsträckor till och från jobb vilket brukar bli en bra grund för regelbunden träning. Vi ska nig få till det på ett bra sätt! 

Tentafailure, energilåg och löpband

Den här veckan körde jag igång med lite mer prioriterad träning igen. Grejen med säsongsvila för mig är att då vilar jag verkligen. Ute och rullar, joggar en sväng, men jag blir sjukt lat och så fort det blir jobbigt saktar jag ner. För mig kräver det mental energi att pressa mig, och är jag inställd på vila så kan jag inte plocka fram den energin. Då får det räcka med tre veckor, sen blir jag skraj att jag blir alltför och tappar förmågan att köra hårt!

Men det blir ändå hyfsat lugnt, åtminstone på hojen. Under några veckor framöver kommer fokus ligga mer på styrketräning. Och så har jag kommit igång mer med löpningen också, vilket jag tänkte ägna mig lite mer åt under vintern när kylan gör cyklingen betydligt mer obekväm. Och för att bygga upp central förmåga, hjärta och lungor, är löpning outstanding. Åtminstone om man gasar på lite. 

Dagen idag startade hemma hos mamma och pappa, brukar försöka sova där natten innan tenta så jag vet att jag får sova ostört. Men inte gick det bra för det, kan ha skrivit min sämsta tentanågonsin. Bara hoppas det inte blir den första jag kuggar också..

Så totalt dränerad på energi och fylld med negativa tankar stannade jag till på gymmet på vägen hem. 3*2km i 4-min tempo, det var det rejälaste löppasset jag gjort sen jag lade ner löpningen tror jag. Inte spektakulärt, men för mig nu så var det jobbigt! Vet inte om jag mådde så mycket bättre efter, men jag var tröttare i alla fall!  

Nu försöker jag ladda om inför morgondagens hemtenta, kan knappast gå sämre åtminstone. Sen ser jag fram mot en pluggfri helg med lite mer cykel och förhoppningsvis ska jag få lite gjort på hönshusprojektet också!

Många besök här nu

Mer reflektion över säsongsvila

Den här säsongsvilan. Hur skön är inte den? Att inte "behöva" prioritera träning och hitta motivation att köra de där intervallerna som står i programmet. Att låta övriga livet få styra och låta  avkopplingen och naturen vara drivkraften till att cykla och springa. 

Men, vem bestämmer att det inte kan vara så resten av året med? Vem har sagt att jag måste maxa träningen, slå nya rekord och överträffa mig själv? Varför inte bara chilla och njuta lite mer av livet? Jogga 45 minuter tre gånger i veckan och vara nöjd? 

Nääääääääää..... fy vad trist! Redan nu in på andra "viloveckan" har jag börjat fantisera om känslan att vara totalt slut i kroppen. Det är som ett strategispel som pågår mitt i livet, det här att se hur långt man kan nå med hjälp av olika strategier. Det är ett spel jag tycker om att spela, och det här är tiden på året man har gott om tid att välja nya strategier och det är nästan kittlande att snart få sätta dem i verket. 

Velar lite om när jag ska köra igång igen. Jag gillar liksom att ha ett bestämt datum för när lattjolajbansträningen ska bli seriös igen, annars får jag svårt att njuta av den. Ivrig att köra igång men njuter ännu så mycket av att inte bry mig om träningstimmar. En vecka till får det nog bli. 

Just nu är jag i Umeå och laborerar med elmotorer hela veckan. Lite av ångestvecka, labbar är inte riktigt min kopp av te... men hittills har det gått bra och det är nice att hänga med övriga klassen några dagar och inse att man inte är ensam om att tycka det är rätt svårt det här med transistorer och transformatorer. Vi bor nära en superfräsch simhall här i Umeå så jag varvar löparskor med baddräkt på mornar och eftermiddagar. Peppar peppar så verkar löpningen funka nu utan skador och skit... 

Likströmsmotor... önskar jag tyckte det var kul men tyvärr... 

Höstvila, utvärdering och omladdning

Helgen som var körde vi swecup i xco i Östersund, ett bra arrangemang som tyvärr drog alltför få deltagande. Jag var ensam i min klass, startade samtidigt som en tjej i D40 som även hon var själv i klassen. I elitklassen var det blott två startande... 

Tävlingen är egentligen inte mycket att skriva om. Inga toppenben men tillräckligt för att få en rejäl lucka redan från start och sen blev det liksom aldrig någon tävlingskänsla av det. En bra träningsdag, fick hoppa och ta mig över lite hinder som ändå gick över förväntan, men utan någon att fajtas mot blir jag lite lat och får svårt att pressa det där sista. Kollar man på var tider körde jag väldigt jämnt med Kajsa Snihs i elitklassen, hade varit mycket roligare att få starta med dem. Dock körde de två varv mer... 

Nåväl, det var i allafall riktigt kul att cykla på en xc-bana och jag fick helt klart mersmak! 

Kul bana!

Men nu är det säsongsvila på riktigt. Tid att ladda om, framförallt mentalt. Låta cyklingen vara nedprioriterad några veckor, bara köra det jag vill och när jag vill. För mig innebär det mest långsam cykling. Njutacykling. Och en del löpning. Samtidigt som det görs ett avslut spritter det i knoppen av inspiration. Det är något speciellt med den här tiden på året, allt framför en är ännu oskrivet. Det finns tid till förändring, tid att testa nytt, tid att träna både långt och hårt innan formen åter ska slipas. Nya mål ska sättas men de ligger ännu behagligt långt fram i tiden. 

Jag tror 2018 blir ett bra år