onsdag 15 augusti 2018

Äntligen tillfrisknande

Dagarna rullar på, det blev ingen cykelvasa i år då jag blev förkyld efter Finnmarksturen och snällt fick stanna hemma. Men det var riktigt roligt att kunna följa loppet på webbTV och med kommentatorer också, det är man inte bortskämd med i vår sport! Blev faktiskt riktigt sugen att köra detta lopp som tidigare inte lockat speciellt mycket, alldeles för snabbt för min smak. Men nu håller jag på att bli med racer så kanske det ska bli nån ordning på farten också till nästa säsong??? Såhär års ser man alltid alla möjligheter, med hela långa vinterträningen framför sig.


Men än ska vi inte stänga dörren om denna säsong, absolut inte! Tvärtom är det dags att tagga upp nu inför för mig den sista deltävlingen i cupen, Bockstensturen. Med 2,5 vecka kvar och en hosta och förkylning som ÄNTLIGEN efter 4 veckor håller på att släppa greppet finns det ännu tid att göra något bra av formen. Det har inte varit optimala förutsättningar den senaste tiden, men även om känslan är en annan så vet jag att jag inte tappat så mycket som jag tror. Lägger jag korten rätt kan det nog bli bra.


Annars så rullar vardagen på här uppe, jobb, familjeaktiviteter och hemmaprojekt som löser av och går ihop i varandra. Det ger onekligen mer tid över till annat när man inte har möjlighet att träna i samma utsträckning, och jag har hämtat barnen lite tidigare de flesta dagar. Igår åkte vi ut till ett naturreservat här i närheten med barnens cyklar och en fikaväska. Sen hängde vi där vid vattnet med några vänner ända tills det var sovdags och barnen fick somna i bilen på vägen hem. Världens enklaste läggning och inte ett tjat om att spela på padda under hela kvällen! Man märker verkligen hur gott det gör för både stora och små att vara ute på det viset. I morgon fyller stortjejen 5 år och hela helgen fylls av kalas. Jag ser nästan fram emot det lika mycket som Frida. Så härligt att få uppleva glädjen i att fylla år ur hennes synvinkel. Jag menar, det är liksom inte LIKA roligt att fylla 35 som att fylla 5...

Härlig kväll i det fria

Flaggstångsfundamentgjutning!


tisdag 7 augusti 2018

Race Report Finnmarksturen

Dags för en racereport från Finnmarksturen, loppet som kan vara min favorit bland alla i cupen. Superfin bana med många roliga partier och mycket backar. Jag har kört det en gång tidigare, för två år sedan i sportklass. Då hade jag en av mina bästa dagar på cykeln och lyckades hänga med i samma klunga som Nellie Larsson och jag tror det kanske var Sandra Backman? Jag hade precis fått upp ögonen för cykelsporten och läste då Nellies blogg "Hjulsnurr", och jag var helt salig att jag låg i samma klunga. Då hade vi egen damstart vill jag minnas? Men lyckan tog den gången slut strax innan 50km då jag punkterade, och med min orutin tog det nog 20 minuter innan jag hade fått ordning på det och kunde rulla vidare in i mål.


Men det var då, inför årets upplaga har jag samlat på mig rätt mycket mer tävlingsvana även om jag fortfarande är kass på att fixa punka. Och punka var något som skulle genomsyra damtävlingen i helgen, även om jag själv var skonad.


Vi startade på lördag kväll från Sundsvall, då Frida hade ett kalas på lördagen som INTE fick missas, så klockan var runt 22 när vi kom fram till svärföräldrarna på Sollerön. Lite kvälls fika och sen försöka få både barn och oss själva i säng. Vaknade hyfsat utvilad tidigt på söndag morgon, men kände mig ändå lätt skeptisk till vad som väntade. Har ja haft den där besvärliga hostan ände sedan Transalp och den var inte alls helt bra ännu, och förutom att jag inte visste hur det skulle påverka mig idag så hade jag inte fått den uppladdning jag önskat inför loppet. Sen var det gråt och tandagnisslan av stora mått från barnen när vi skulle åka iväg och jag bara kände hur all energi rann av mig. Var nästan beredd att kasta in handduken och gå ner till stranden med barnen istället. Men jag vet ju att det går över och att dom kommer få en jättefin dag med farmor och farfar, så tillslut satt vi där ändå på väg till Ludvika. Jobbade hårt med att vända negativa känslor till positiva, och när vi kom fram och fick känna på tävlingsstämningen så började jag tagga till lite mer.


Strax innan start fick jag veta att Jennie inte skulle starta, hon valde att avstå för att inte belasta skadan i hamstrings så hårt två dagar efter varandra då hon körde (och vann!) SM dagen innan. Träffade de andra tjejerna och snackade lite i startfållan, vi var bara 5 stycken som kom till start i Damelit. Starten gick och fältet drog iväg, det gick fort men jag tyckte ändå det kändes kontrollerat och jag ade god uppsikt över Åsa och Emmy som låg bara cyklister framför mig genom centrum och upp för första backen. Men redan på toppen av backen blev det väldigt flåsigt, jag hade som svårt att få ner luften i lungorna var känslan. Tappade några placeringar i klungan men hade fortfarande span på dom två konkurrenterna framför mig. In på motionsspåret började det gå tyngre, fick sänka farten lite och hämta igen andan. Benen kändes ändå ganska pigga och jag tänkte att det bara var det hårda öppningen som straffade sig tillfälligt. Men jag tyckte inte jag fick den återhämtning jag hoppats på av fartminskningen, så fort jag ökade igen blev det åter tungt med andningen. Nu hade jag tappat Åsa och Emmy ur sikte och började fokusera på att göra mitt eget lopp så bra som möjligt.


Motionsspåret gick över i stig, jag hade hyfsat fint flyt när jag plötsligt ser Emmy stå och fippla med bakhjulet med vad som såg ut som punktering. Plötsligt var jag tvåa, men tänkte faktiskt inte så mycket på det för jag visste att om hon hade en bra dag och fick ordning på däcket så var hon allt annat än borta ur leken. Några kilometer senare vid sidan av en grusväg står sedan även Åsa som OCKSÅ punkterat, och plötsligt var jag i ledning. Det var mest ett konstaterande, jag trodde då inte att jag skulle behålla den hela vägen in i mål då det ännu var tidigt i loppet och gott om tid att jaga ikapp på, dessutom visste jag att Louise låg någonstans strax där bakom också. Fick lite bättre känsla i kroppen i alla fall ju längre jag cyklade, uppförsbackarna plockade jag ofta placeringar i och tekniken på de mindre stigarna och utförskörningarna satt bra. Det var de höga farterna på lättåkta partier jag fick kämpa med, jag hade ingen extra växel i kroppen och fick slita hårt för att inte tappa alltför många placeringar där. Kom ganska mycket i ingenmansland och fick jobba ensam med både tunga ben och bitvis negativa tankar.






Plötsligt såg jag en skylt om 3km till bergspris och tänkte att det vore ju kul att ta det åtminstone, blev uppiggad av tanken och plockade in en hel klunga herrcyklister uppför den backen. Efter det är det inte så mycket att säga, jag körde på, njöt och hade roligt utför, kämpade och slet med att hålla uppe någon slags fart däremellan. Kilometrarna passerade även om dom bitvis kändes låååånga, plötsligt var jag i foten av sista backen och nu började jag inse på riktigt att jag faktiskt skulle kunna vinna loppet. Jobbade på uppför backen utan att förta mig helt, släppte på rätt bra utför men passade mig noga för stenar, livrädd för genomslag. Ner för backen, några svängar på ett motionsspår och så in mot Arenan utan någon annan dam i sikte bakom mig. Rullade över mållinjen som första dam med väldigt blandade känslor. Tyvärr gick det inte att vara sådär gläderusande lycklig som jag borde vara efter en seger på en deltävling i cupen, eftersom både Åsa och Emmy ägnat mer än 10 min åt att fixa punkteringar. Samtidigt var min tid inte dålig, jag gjorde ett bra lopp ändå trots att det kändes tungt. Och det är en del av sporten med punka och annat som kan hända under loppen. Men ändå. Jag var inte starkast i söndags, men jag gjorde bästa loppet. Och jag får väl lov att vara glad för det =)



måndag 30 juli 2018

En hostig uppladning inför Finnmarksturen

En vecka har gått sedan vi lämnade Österrike, en riktigt skön vecka att greja på hemma i trädgården och bada med barnen.  Det är något som är väldigt rogivande med att rensa ogräs, önskar bara att man hade mer ledig tid. Håller på att gräva ner elkabel till hönshuset också och det är ungefär den träningen som har bedrivits sedan Transalp. Hade egentligen tänkt att bara ta ett par-tre lugna dagar och sen köra igång med lite mer korta intensiva intervaller för att kicka igång lite fart i kroppen inför Finnmarksturen, men jag fick med mig en rätt besvärlig hosta hem så det har vart till att vila vackert istället. Igår var jag ute en vända och testade benen på asfalt/grusväg och det kändes rätt bra, men tyvärr blev hostan värre och jag fick kliva upp flera gånger inatt och dricka honongste och sörpla Cocillana...

Trots det så anmälde jag mig till Finnmarksturen igår, inte helt säker att komma till start men jag tycker jag mår bra förutom hostan så jag chansade. Tyvärr lär jag få ta det lugnt nu dagarna inför så det blir inte det uppladdningen jag tänkt mig, men kör jag loppet så har jag sen fått ihop 6 deltävlingar i cupen och då blir Bockstensturen en bonus. Det är ju som det är med tävlingar och särskilt med cykel, sjukdomar och tekniskt strul kan alltid ställa till det och då känns det skönt att ha lite marginal för att ändå kunna räkna in 6 lopp i totalen.

Men detta innebär ju att jag är ett stort formmässigt frågetecken. Hur har kroppen reagerat på en veckas mastodontcykling i alperna? med en snittfart som flera dagar legat på mellan 15-18 km/h hade jag gärna velat få till några snabbpass innan jag ger mig ut i Långloppshetsen här hemma. Men man kan inte få allt, jag får nog vara glad om jag kommer till start överhuvudtaget! Startfältet är ännu inte speciellt stort med blott 6 anmälda i damelit men konkurrensen är inte mindre för det då de flesta toppnamnen finns med på den listan.

söndag 22 juli 2018

Sista etappen

Sitter på bussen tillbaka till Imst, där allting startade för precis en vecka sedan. Svårt att fatta att det är över, att alla 7 etapper är cyklade. 

Sista etappen som på pappret var en av de "enklaste" med 6 mil och 2300 höjdmeter blev en rejäl utmaning. Vi kom igång lite bättre än dagarna innan, lyckades hålla positionen skapligt under den 2km långa masterstarten. Sen började den första av tre klättringar, den kortaste med ca 400-500 höjdmeter. Tomas låg på bra och jag fick igång benen också, jag höll i ryggfickan större delen av backen och det kändes som vi låg där vi ville. Men efter första utförskörningen och in i andra klättringen på 900 höjdmeter stumnar Tomas mer och då jag istället kände mig stark kör jag drygt halva stigningen själv. Men även om jag hade bra tryck i benen så går farten ner en del när Tomas inte orkar dra och vi blir omkörda av laget som ligger bakom oss i totalen. Då var vi rätt nöjda med att vi hade skrapat ihop hela 45 minuters marginal under tidigare etapper, så vi kunde rätt lugnt ligga kvar och tugga på i vårt tempo. 

Utför andra berget var det en rejält teknisk och brant stig, jag är nöjd med hur jag tog den även om jag fick kliva av och springa en bit. Just utförskörningarna är något jag tycker jag blivit mer bekväm med under den gångna veckan (då visste jag dock inte vad som väntade).

Ner och vända på 800 meters höjd innan vi börjar klättra igen upp till 1600 
meter. Tomas ben vill inte riktigt komma igång idag och för första gången under tävlingen får jag vara den starka och ligga först och hålla fart. Vi tar några positioner här, men dom ska vi snart tappa igen... för nu vänder det utför. Vi hade blivit varnade för det svåra underlaget ner mot Gardasjön med mycket grus och lössten, men att det skulle vara SÅ mycket sten, SÅ brant och SÅ långt var jag inte beredd på. Efter att ha bromsat mig ner i vad som känns som en evighet är jag helt gråtfärdig av trötthet. Men det tar inte vägen någon hänsyn till utan den fortsätter, och fortsätter... tillslut blir jag alldeles snurrig i skallen och alla sinnen liksom ballar ur, har svårt att hålla balansen på cykeln fast vi, trot eller ej, kommit ner på fast mark igen. Får helt enkelt ta det extremt piano en stund för att återhämta mig lite. Frågar Tomas hur långt det är kvar, och när han säger 1 mil hade han lika gärna kunna sagt 10 mil. Det känns just då helt oöverstigligt. 

Men rätt snabbt börjar allt funka igen och vi tar ju såklart den där sista milen också. När vi rullade över mållinjen som 7e lag för dagen, 6a totalt, efter drygt 50 mil och 18000 höjdmeter, ja då kom det faktiskt några tårar av glädje, stolthet och lättnad. 

Firande nr 1 med varm dusch, vila och bubbel i plastmuggar

Firande nr 2 med Leffe Royale och snacks innan avslutningsmiddag 

Firande nr 3 med stora delar av det härliga svenskgänget på avslutningspartyt. En stor bonus med veckan är alla härliga människor vi fått träffa.

Det blev till och med ett firande nr 4 tillsammans med Patrik och Martin från Landskrona med pizza, rödvin och kaffe också. Har man gått i mål på Transalp får man liksom passa på att fira ordentligt!

Nu väntar några efterlängtade vilodagar, sen ska vi se hur den här extrema mångdveckan ska förvaltas på bästa sätt. Men det tar vi senare!

Tack och hej från Italien! Nu ska det bli helt underbart att snart få åka hem till Frida och Sam igen ❤️

fredag 20 juli 2018

Sista dagen

Tidig morgon i campen, snart kommer folk börja vakna och göra sig redo för Transalp etapp 7. Den sista. Jag kan inte fatta att det bara är en dag kvar av den här resan som startade alldeles nyss. Eller det är så det känns nu, jag var att efter andra långa hårda etappen kändes denna dag oändligt långt bort. Och jag förstod inte då hur jag skulle klara av detta, 5 dagar till och benen kändes redan helt förstörda. 

Men det går, jisses vad man klarar mycket mer än man tror. Jag har haft toppar och dalar, jag kommer minnas dag 3 och 5 som extra slitiga med extremt stumma ben. Gårdagen kändes lite bättre igen, bortsett från 11km asdryg masterstart och den första klättringen. Det tar som ganska lång tid nu innan benen mjukas upp och kommer igång, har jättesvårt att hålla ett bra tempo från start. Sen att jag körde två punka igår och vi tappade en hel del både tid och placeringar känns ju lite onödigt. Men det hör väl till sporten det med antar jag.

Nattens Camp - den näst sista 

Vi ligger dock kvar på en ganska stabil 6e plats i totalen inför dagens sista etapp. 45 min bakåt så vi ska klanta oss rejält om vi ska tappa den. Men allt kan hända, det är ändå 6 mil och drygt 2300 höjdmeter idag med, så lite för tidigt ännu att känna oss klara. Verkar som nästan hela racet kommer få köras i regn dessutom vilket gör det lite långsammare med lerigt och vått underlag. 

Men nu börja det bli dags att packa i ordning allt, nästa gång jag skriver kan jag förhoppningsvis stoltsera med en Finishertröja av Bike Transalp 2018

Efter etapp 5


tisdag 17 juli 2018

Bike Transalp - mittlägesrapport

Nu har vi tagit oss igenom ungefär halva distansen, på tre etapper. Det innebär alltså att återstående 4 etapper kommer vara något kortare. Och det är lätt efter en monsterdag som gårdagen, med 10 mild cykling och 3500hm klättring, ser på en etapp som idag, med blir 63km och 2000hm, som en liten mystripp i sammanhanget. Ack vad man bedrar sig. 

Även om gårdagen var brutal med drygt 6h cykeltid så tror jag nästan att dagens var värre. Först drogs jag med i en vurpa i starten, styret blev snett och vi tappade både position och flyt. Kämpade oss framåt i klungan men det var trångt och svårt, och när det väl lättade upp talade mina ben om att idag skulle bli en tung dag. Första klättringen var på över 1000hm och dessutom på hög höjd vilket jag känner av mer än jag trodde. Eller så var jag bara väldigt trött. Mycket möjligt. 

Tomas var däremot stark idag, och även om han hjälper till så mycket det går med att putta eller dra så är det ganska mentalt jobbigt att vara den som är tröttast. Nåväl, upp kom vi och jag tänkte att nu kan jag andas ut. No shit! Nu startade 10km byggda cykelbanor utför, med kurva, på kurva, på kurva, på... ja ni fattar. Jag fokuserade järnet och försökte ta mig ner så snabbt men ändå kontrollerat som möjligt, men tillslut är det som att psyket inte räcker till. I takt med att kurvorna blir allt tätare och tvärare, och jag blir allt tröttare i både kropp och huvud, så kör jag med allt sämre självförtroende och resultatet blir därefter. 

Men ner kom vi, och resten av banan innehöll "bara" klättringar i 200-500 höjdmetersklassen som jag tyckte vi tog oss an bra med mina trötta och Tomas starka ben. Fler jobbiga utförskörningar i lösgrus kvarstod men efter 4h och 13 minuter (snittfart på ca 15km/h, det ni!) kom vi äntligen i mål. 

I mååål!!!

Mycket blandade känslor, så himla stolt över att klara av dessa galna banor, samtidigt som vi tappade en del placeringar. Det är som att jag inte riktigt får tillåta mig vara så glad och nöjd som jag egentligen är, för att vi borde presterat bättre. Eller borde vi det? Nä, jag tror faktiskt inte det. Det är galet starka cyklister här och bara det faktum att vi är med och ger dem en match är något att vara väldigt stolt över. Och det är jag!

Världens bästa Team ❤️


lördag 14 juli 2018

En dag till start!

Dan före dan! Nu börjar Imst fyllas av cyklister i par med likadana outfits, stämningen stiger och man börjar kunna känna en blandning av förväntan och nervositet i luften. Igår kom Ingrid och Hanna från She Rides och ett annat svenskt lag, Peter och Björn, som kör Grand Masters. Nog för att det varit underbart att få så mycket tid på tu man hand med Tomas, men nu var kul att träffa dom andra och dela uppsnacket om vad som komma skall. 

Igår hade jag en mental svacka. Bergen kändes oöverstigliga, kraven för höga. Brottades med känslan att vara den svagaste i laget, att det skulle vara mig det hänger på hur det går för oss. Men lite mat, vila och kloka ord senare inser jag det jag egentligen redan vet, att vi kommer jobba tillsammans, det är ju det som är en del av tävlingen! Tomas SKA vara starkare, det är liksom meningen att han ska dra mig uppför där det finns möjlighet. Vi har övat en del på det nu och det känns riktigt bra, man får förvånansvärt bra hjälp av att hålla i en av ryggfickorna i uppförsbackarna.

Såna där nervös-negativa tankar får jag förresten inför varje lopp. De hänger liksom ihop med tävlingsmänniskan i mig, så det är väl bara som det ska vara! 

Idag packar vi ihop våra väskor igen och byter sovplats till sovcampen som sen flyttar runt mellan målorterna. Vi har investerat i två gigantiska uppblåsbara luftmadrasser vi förhoppningsvis ska sova någorlunda gott på. Annars händer det inte så mycket idag, det blir lite infomässa och registrering, cykelinlämning och pastaparty. 

Vi har försökt spekulera lite i målsättning, men det är ju i princip omöjligt att veta hur konkurrensen är (finns inga startlistor ännu) och dessutom svårt att förutse hur kroppen kommer reagera under resans gång. Varje enskild etapp kommer kvala in bland det jobbigaste jag gjort ever, och så 7 såna på raken... jag tror att väl därute kommer det handla mer om att ta sig över nästa topp än att ta en viss placering. 

Men visst, det vore inte likt mig att inte ha något prestationsmål ändå. Tidigare har vi, baserat på ingenting, sagt att vi vill ta en pallplacering på någon etapp och en totalplacering på topp 10. Och de målsättningarna får nog stå kvar! Så får vi se under resans gång hur rimliga dom är. 

I morgon kl 9 går starten, man kan följa både oss och Hanna och Ingrid i RaceONE-appen, sök bara på Bike Transalp så kommer alla etapper upp. Hanna och Ingrid kommer dokumentera på @bicyclingswe på Insta och även blogga på deras hemsida. Oss följer
 man lättast på instagram under @teamhi5oik

Nu börjar det kännas som vi kan dra igång det här så vi kommer in i gängorna!

Komöte på gårdagens tur

Dom har åtminstone regnsäkrat startplatsen!