tisdag 29 januari 2019

Man kommer inte undan bacillerna!

När man är frisk, sådär riktigt frisk, då känns tjocka bihålor och onda halsar så himla långt bort. Men oj så fort det kan vända... borde väl anat oråd när både Sam och Frida var snoriga och såpass förkylda att dom fick vara hemma från dagis några dagar i förra veckan, men jag tänka att kanske, kanske skulle jag klara mig den här gången!

Katten är glad när familjen är sjuk - varm brasa och sällskap hela dagen!

Men såklart kom jag inte undan, kände väl redan under lördagens långpass att kroppen kändes lite olustig, och natten efter vaknade jag med svidande hals. Hemma från jobbet och vilar idag, brakade loss till en riktigt dunderförkylning och då är det inte så himla smart att smitta ner kollegor, eller ännu värre mina fina pensionärer. Passar på att plocka ner julen istället, och vila. 

Här hemma blev det verkligen stora kontraster från Gran Canaria, snön har verkligen vräkt ner senaste veckan! Det har vart svinkallt ute också så det hr blivit mest inomhusträning för min del. Jag gillar att cykla på vintervägar, men jag avskyr att frysa och att det tar 30 min att bara klä sig för att komma iväg. Och, jag tycker faktiskt det är helt ok att köra trainer, det hör liksom vintern till och det är lätt att få bra rutin på passen. 

Tummen upp för inomhusträning!

Ett endaste ynka skidpass har jag fått till, det är något jag ska ändra på när jag blir frisk! Skidor är verkligen grymt bra träning, och även om det krävs lite mer fix att komma iväg jämfört med att sätta sig på trainern så har jag bra förutsättningar här att få till det. Men barnen har åkt desto mer, i söndags blev det tävlingsdebit för dem på ICA-loppet i Matfors

Sam åkte för första gången hela vägen in i mål! Förra året var han ofta nöjd efter några hundra meter och tog av sig skidorna =) 

Hade tänkt skriva lite om kommande säsong och målsättningar, men jag tror det får bli i ett annat inlägg. 

tisdag 15 januari 2019

Hemma!

Sitter i Clarions frukostrestaurang på Arlanda, vinkat av Tomas som kör bilen hem med alla väskor och tar några jobbmöten på vägen. Barnen leker i en lekhörna här intill, hör hur dom är helt uppe i någon avancerad familjeroll-lek och jag är glad att dom har varandra så jag slipper delta! Mellan allt bråk kan man ibland faktiskt se fördelar med att ha barn tätt...

Vad gör då jag? Jo, sitter såklart med en kaffe och smälter den gångna månaden. Vilka veckor. Vilken grej att resa iväg såhär. Det är något särskilt med att vara borta lite längre, det infaller ett lugn. Man kan ta dagarna mer som de kommer, varje stund behöver inte optimeras. Man hinner göra det man vill.

Perfekt med lekhörna intill restaurangen!

Man hinner till och med vara dödssjuk en vecka och ändå cykla sig less på sten och berg. Inte illa! Och en hel del cyklat blev det, tyckte jag fick ut det jag hoppats på. Hade som mål att köra många långa pass, runt 4h och uppåt, för jag har så himla svårt att få till dem hemma. Efter 3h är jag så nöjd och trött och börjar ofta få lite dåligt samvete att jag är borta så länge så jag har svårt att motivera mig att fortsätta. Brottas ju fortfarande mycket med att barnen blir så ledsna när jag ska ut och cykla, det är inte ovanligt att vi får bända loss en gråtandes Sam som klänger sig fast runt benen. Och sånt tar på både glädje och energi, även om jag VET att 15 min senare har dom glömt att jag inte är hemma. Suck, dessa barn...

Nåväl, jag fick till några pass på +4h och ännu fler på ca 3h, och det känns som jag mentalt flyttat gränsen för vad som är långt. Nu är väl utmaningen att behålla den i minusgrader och på isbanor!

Sen hade jag väl också någon tanke om att köra i allafall en intervallpass i veckan, men så blev det inte riktigt. Körde istället några satsningar på olika Stravasegment och fick ordentligt med pulshöjningar på så vis, mycket roligare! Intervaller kan jag mata på trainern tidiga vintermorgnar istället. Hade också någon tanke om att simma på morgnarna men det sprack rejält, gjorde två försök men det var för dålig simpool, för kallt i vattnet och alldeles för dålig motivation till det. 

Men för att summera ihop det så blev det åtminstone 2-3  fina cykelveckor, mycket uppförskörning i benen, lugna dagar med barnen, härliga stunder på stranden, några bra och några mindre bra utflykter. Tid att tänka och tid att bara vara utan att tänka. Känner mig inte överinspirerad och full med energi att förändra och ta tag i saker, men jag upplever ett lugn och en tillfredställelse i var jag befinner mig just nu. Jag är där jag vill vara på många plan i livet. Det är en fantastisk känsla.




måndag 7 januari 2019

Det är kul att cykla fort!

Det händer att jag ifrågasätter vad jag håller på med. Det här att prioritera träningen så hårt, ångest inför jobbiga intervallpass, distansträning i snöslask och minusgrader... när jag inte ens är helt säker på att jag verkligen tycker det är så kul att tävla??? 

Men det har så många sidor, det ger mig så otroligt mycket. Alla resor, stämningen, människorna. Dom fina turerna. Den sköna känslan av att ha klarat av något, oavsett om det är på tävlingsbanan eller ett hårt pass. Och, vilket jag slås av ibland, att det är så himla roligt att cykla fort ibland! Där och då när man är mitt i det är det jobbiga inte så jobbigt. Missförstå mig inte, det är ansträngande till max, du kämpar allt vad du har. Men det är inte så obehagligt att göra det för du är uppfylld av farten, kicken, endorfinerna, kampen. Du letar linjer, försöker jobba med terrängen, satsar över krön och genom kurvor. Det går fort och det är kul! 

Idag tänkte jag satsa på ett långt Stravasegment, mestadels utför och i stenig stökig terräng. Inte min favorit med andra ord, och häromdagen när jag cyklade genom sträckan kom jag låååångt ner på stravalistorna, flera minuter efter... men nu ville jag utmana mig på underlag jag inte är så bra på och se vad jag kunde göra.

Och så kul det var! Släppte lite på fegheten och stod på vad jag vågade utför stenskramlet, och jag drogs med av fartglädje och endorfinerna kickade in. 

Och det är nu jag knytet ihop resonemanget. Om jag inte visste att jag hade chansen att ta QOM:et skulle jag nog inte satsa så hårt. Kanske inte ens försöka. Hade jag inte tävlingarna skulle jag inte vara långa vägar så stark som jag är idag, och det skulle inte vara lika roligt att cykla! Jag är för mycket tävlingsmänniska, det är liksom tanken på att få mäta mig mot andra som driver mig till att bli obekväm, och det är det som gör mig till en bättre cyklist, och det är då det blir roligt att cykla. Så oavsett vad jag tycker om att tävla behöver jag det för att kunna cykla fort, och DET älskar jag att göra! 

Åh knasiga hjärna.

Men jag tog QOM:et 


 En vecka kvar på ön, börjar faktiskt längta lite efter vardagen. Men man får passa på att njuta av värme och lediga dagar och påminna sig om lyxen att vara här! 

Gårdagens utflykt till öns toppar, betydligt kyligare!

Härlig strandlek

... och mysigt att få gosa med ett barn på magen, flashback till bebistiden! 

måndag 31 december 2018

Tävlingsminnen från 2018

Ska försöka mig på att sammanfatta cykelåret 2018. Det är väl sånt man ska göra såhär årets sista dag?

Jag tänker börja en kall helg i april, jag och Tomas lämnade barnen hos mormor och morfar för att bila till Umeå och en första träff med dom andra i vårt nya team- Team Hi5. Att köra för ett team kändes i sig oerhört pirrigt, skulle jag leva upp till förväntningarna? Men just denna träff såg jag bara fram emot. Vi skulle käka middag tillsammans på kvällen och dagen efter se cykelarenan i Obbola och cykla en sväng med teamet + flera från klubben. Cykla en sväng- just det. Jag kom från en period av låååååång sjukdom med halsont och hosta, och var inte riktigt beredd på 10 mil i norrländs aprilkyla, med nästan 30km/h som snitt. Satan vad jag kämpade för att inte tappa rullen! (Vilket jag ändå gjorde några gånger). När vi var tillbaka hos Patrik som så vänligt bjudit in oss att bo där var jag så trött och kall, och kall och trött, och ganska uppgiven och ynklig så jag ville mest bara gråta. Men en varm dusch, några mackor och en stor kopp kaffe senare kändes det bättre. Det skulle bli kul att lära känna det här härliga gänget bättre och tävla ihop! 

I bilen på väg hem från Umeå, helt slut efter vår 10-milatur- det kaffet var bland det godaste jag druckit

Första stora loppet var Billingeracet. Vi hade lånat pappas Minibuss och åkte hela familjen samt Viktor från laget ner till Skövde, där vi huserade hos min bror som också skulle cykla. Jag var äckligt nervös. Kändes lite som det var upp till bevis nu. Några dagar innan hade jag cyklat Ottarsloppet på nervägen, med mediokert resultat och ganska dålig känsla. Men det gick bra på Billingen! Växte in i loppet och när jag kunde dra ifrån min klunga inför sista backen och säkra fjärdeplatsen var jag så oerhört glad, och lättad. Jag kunde! Den kvällen går till en av årets bästa stunder. Bärs och grillmat tillsammans med mina bägge bröder, deras familjer, min egen familj och en av våra nya vänner i teamet njöt jag av att ha bevisat för mig själv att jag gjort åtminstone något rätt i vinter! 

Uppför sista backen på Billingen!

Nu tänker jag inte skriva om vartenda lopp, men jag vill plocka ut några stunder jag minns extra väl.

På Lida Loop, jag hade vilat en hel vecka pga förkylning och vi kom direkt från en bröllop. Ytters osäker på formen ställde jag mig på startlinjen i 32 graders värme. Från detta lopp minns jag min förvåning när jag kom ifatt SheRides-klungan och Fanny som legat ihop en bit framför mig från start. Tyckte inte jag cyklat så bra, men fick kraft av att se dem och när sedan jag och Ingrid fick en lucka under sista loopen var det ren tävlingsglädje! Jag tror att endorfinerna och insikten över att vi skulle ta 2a resp 3e platsen fick oss att hjälpas åt att flyga fram de sista kilometrarna! Korsade mållinjen som 2a dam och fattade inte hur det gått till.

Prisutdelningen på Lida, den här bilden är tävlingsglädje!

Sen vill jag skriva om Ränneslättsturen, detta dammiga helvete. Som jag slet, fick ingenting gratis från första till sista tramptag. Det var bara tungt. Men att jag inte gav upp (vilket jag bra gärna hade lust till flera gånger) utan kämpade på, påhejad av Tomas och barnen (utan dem HADE jag nog givit upp!), och att det otroligt nog räckte ända upp till en tredjeplats- det är jag väldigt stolt över. 

I mål på Ränneslättsturen. Så trött, så trött och så glad

Helgen efter var det Mörksuggejakten. Här hade jag nog årets bästa känsla genom ett lopp. Sådär när milen bara försvinner under en och det är kul att försöka cykla fort. En 4e plats blev det där.

Det är mina bästa tävlingsupplevelser 2018. Om jag utesluter Transalp, det är liksom ett kapitel för sig. Konstigt nog har jag inga jättestarka känslor med mig från Finnmarksturen, som jag ju gick och vann. Det var sån konstig dag. Det var bråkigt med barnen på morgonen som inte ville att vi skulle åka, och jag kände mig tom och dränerad på energi. Sen fick Emmy och Åsa punka vilket gav dem 10-15 min lagningstid. Jag cyklade bra, slog flera duktiga tjejer, men det kändes ändå oförtjänt. Och jag hade ingen jättebra dag på cykeln heller, fick slita rejält stora delar av banan. 

Efter Finnmarksturen var jag trött, både i kropp och knopp. Sjuk i flera veckor och inte det minsta långloppssugen. Cyklade mycket i skogen istället, körde några mindre XCO lopp och hade kul. 

Jag tänker ta med mig många bra tankar och känslor från detta år och in i nästa, känner mig faktiskt både äldre och klokare, på ett bra sätt! 






onsdag 26 december 2018

Gran Canaria, upp och ner i dubbel bemärkelse

Snart två veckor har vi varit på ön, två veckor som bjudit på både toppar och dalar. Dels rent bokstavligt talat, cyklingen här går upp upp upp - och ner ner ner. Och det tokgillar jag! Det är något särskilt med det där stretandet upp över bergen som aldrig tycks ta slut, för att till sist ändå göra det och så vänder det av nerför (vilket jag inte uppskattar lika mycket då höga höjder, branta bergssidor och hårnålskurvor skrämmer skiten ur mig varenda gång..) 

Långa uppförskörningar

Dock har jag inte riktigt vågat ta i ordentligt och jagat stravasegment med full insats ännu, då förkylningen som jag landade med nätt och jämnt släppt greppet. Och som ett brev på posten, lagom när jag kände att det var dags att steppa upp ansträngningen så körde jag ett pass som kändes förvånansvärt slitigt. Nog för att jag hade lite huvudvärk redan när jag drog iväg, men det har jag ibland pga bihålorna så jag tänkte inte mycket mer på det. Men jag blev besviken när strava efter passet visade 45km och drygt tusen höjdmeter när ansträngningen kändes som det dubbla! Och när sedan det helt fantastiska julbordet mest gjorde mig illamående och jag fick lämna hälften av det som låg på tallriken började jag förstå att det var något som inte stod rätt till. Mycket riktigt, dagen efter låg jag feberdäckad medan familjen jobbade hårt med att rädda strandsatt småfisk.

Fast tack och lov verkar det inte bli så långdraget, redan under eftermiddagen kunde jag hänga med barnen vid poolen medan Tomas tog en långklättring med imponerande tryck på pedalerna och till kvällen smakade maten någorlunda ätbar igen. 

Ligger i en solstol och kolla när barnen testar sina julklappar

Så idag hoppas jag kunna köra en sväng igen. Väntar in dagen lite innan jag bestämmer vad det blir, men börjar onekligen bli sugen att testa kapaciteten uppför backarna mot några av dom riktigt bra cyklisterna som satt sina stravaspår. 

Upp och ner har varit i andra bemärkelser också- att småbarnslivet skulle vara en idyll under solsemester är både sant och inte. Visst, vi slipper bråk om vantar och overall och lämningar och hämtningar på dagis, det är en fantastisk barnvänlig miljö och att få dela deras glädje av att bada i havsvågor för första gången är helt underbart. Men det finns också otroligt mycket lockelser för en 3- och en 5-åring i form av spel, plastiga leksaker i spännande automater, glass och skräpmat i mängder och det tjatas hål i huvudet på oss! Sen bråkar dom mycket med varandra när vi är så tätt ihop hela dagarna - en 5-årings krav på millimeterrättvisa och en 3,5-åring som ännu inte tagit sig igenom treårstrotsen, det är liksom inte en dans på rosor hela tiden. (Det kan ni tänka på nästa gång jag lägger ut en solskensbild på instagram 😉) 

Trots bråk och tjat och sjukdomar- det är fantastiskt att vara lediga tillsammans på en annan plats så här länge. När Frida igårkväll ville gå och se på havet i mörkret istället för att vara med på den ganska skräniga kvällsshowen dom har för barnen varje kväll. Fröken är på helt strålande humör och vi står högt upp på klipporna och ser ner på havets skummande brytningar, och hon pladdrar på om allt möjligt som rör sig i hennes huvud. Jag lyssnar och ler inombords, just då är det inte mycket som är fel!

Barnet och havet ❤️





onsdag 19 december 2018

En fin sjukvecka - faktiskt

Nu har det snart gått en vecka sedan vi satte oss på tåget i ett vinterkallt Sundsvall, med en brutalförkylning i kroppen. En såndär riktigt jobbig en, med halsont och igentäppta bihålor som gör att huvudet sprängs om man råkar fälla det mer än 10 grader från vertikalläge, och hosta genom både dagar och nätter. 

Men med nästan 7h lång väntan på Barcelonas aptrista flygplats hann jag samla ihop tankarna som fladdrat iväg i sjukångesten. Jag vet ju att jag ofta blir sjuk, jag har problem med bihålorna sedan 6 år tillbaka. Jag gör vad jag kan för att mildra det och mer kan jag inte göra. Och jag ska på semester med hela fina familjen, mannen som är den bästa i mitt liv och barnen som är det finaste jag har. För första gången få uppleva en sådan resa genom deras ögon, ta del av deras upplevelser. Hur fantastiskt är inte det? 

Vad gäller cyklingen plockade jag upp en tanke jag vävde fram i höstas när jag letade strategier för att minska min prestationsångest inför loppen. Och det är inte speciellt svårt. Egentligen. Jag gör bara mitt allra bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Inkluderat allt annat som händer i livet. Sen kommer det visa sig hur långt det räcker, jag kan inte påverka hur bra mina medtävlare är. 

Det är en tanke som får mig att vilja ge allt, samtidigt som den lugnar och avdramatiserar det hela. Det är bara en sport vi snackar om. Den är kul och viktig, men ändå bara sport.

Och vet ni, det har vart fantastiska dagar såhär långt. Trots hostiga nätter.



torsdag 29 november 2018

Flow är något man förtjänar

Jag är (eller var i alla fall tills nyss...) inne i ett bra flow med träningen. Sådär så man såg fram emot nästa pass redan inna det förra var slut. Wattsiffror på uppåtgående och rutiner som gör det möjligt. Tog mig en funderare vad som gjort att jag hamnat i den där skönt uppåtgående spiralen, när jag inte allt för länge sedan kände mig lite låg på motivation. Och det jag kom fram till var - jag gör jobbet.


Jag ställer för att träningen ska funka så bra som möjligt, vilket innebär att jag går och lägger mig runt kl 21 för att vara pigg nog kl 05 när jag oftast kör mina kvalitétspass. Och jag körde som planerat där i början av vinterträningen trots ben som protesterade mot att spinna fort på trainer, och efter någon vecka är man liksom över tröskeln. Jag varvar hårt med lätt, när det blir mycket intervaller på trainer blir distanspassen ute i desto lugnare tempo, vilket jag tycker passar bra på vintern med en massa klädlager och dubbdäck.


Så fram till ungefär just nu var jag inte i ett riktigt bra flyt, tills jag kom på att jag ju ska köra backe på vägen hem från jobbet idag! Jag är så van att ha träningen klar där redan på morgonkvisten så jag hade helt glömt bort detta. Och jäklars vad många anledningar att hoppa över passet som dök upp i huvudet! Trött skalle, sega ben, kallt och jävligt ute, långt att bara cykla bort till backen. Passar det inte bättre att flytta passet till en annan dag kanske?? Nej nej, försök inte. Idag är perfekt. Ingen hämtning på dagis och middagen gjorde jag klart redan igår. I morrn vill jag springa, och i helgen vill jag cykla vad som faller mig in.


Så, ut och gör jobbet, jag kommer tacka mig själv efteråt!