torsdag 21 juni 2018

Bra dagar i Högbo och Orsa Bajk'n is coming up

Förra veckan var som sagt rätt galen, först med alla förberedelser inför bröllopet och sen såklart själva festen. Det var verkligen en fantastisk dag- alla vänner på plats och efter en oroväckande störtskur sprack det upp och blev helt strålande väder. Det var i lördags som jag äntligen blev fru Karlberg. Söndagen ägnades sen åt städ, uppackning, skönt häng med mina bröder och deras familjer, och packning nya väskor. Dagen efter, i måndags, for vi nämligen till Högbo för några dagars familjesemester. 

Och Högbo har levererat! Fantastiska MTB-spår av varierande karaktär, både vad gäller längd och svårighetsgrad. Generellt kan man säga att det är gott om stök och inte speciellt många höjdmetrar, men det finns flera otroligt roliga och fina partier också. För mig har det varit perfekt som teknikträning, men jag har då önskat att jag satt på en fulldämpad hoj fler än en gång dessa dagar. Det tar på kroppen att studsa fram.

Enda asfalten var den utanför vandrarhemmet!

Högbo är kalas för barn i våra åldrar också- en stor lekpark, djur, bad och spännande vatten som rinner överallt. Frida satt länge och var väldigt fascinerad över hur glasblåsarna jobbar också. Dessutom finns ju MTB-teknikområdet med flera pumptracks och andra roliga slingor som både ungarna och vuxna kan ägna rätt mycket tid på. 

Glasblåsare

Strandfika

Filtlunch efter en förmiddag i pumpen

Inte bara barnen som leker i lekparken

Idag, torsdag, spöregnar det. Men det passar rätt bra, för vi sitter i bilen på väg mot Sollerön där farmor och farfar väntar. I morrn på midsommarafton ska jag och Tomas köra Orsa Bajk'n, ett lopp på bara 25km där man startar ute i skogen och cyklar in till Orsa. Vi kommer cykla till starten också, så det blir en uppvärmning på drygt två mil och ett fint långpass. Det är inget lopp jag formtoppat till, tvärtom är jag lite sliten efter dagarna på stöket i Högbo. Men det är ett oväntat starkt startfält med Linn Gustafsson, Louise Rundqvist och Kajsa Snihs och jag tänker försöka ge järnet! Så himla kul när det dyker upp så bra cyklister på de lite mindre loppen, stor like på det. 

Tills nästa gång- GLAD MIDSOMMAR 

måndag 18 juni 2018

Race Report Lida Loop

Oj, hur ska jag kunna sammanfatta allt som hänt sedan sist??? Den senaste veckan har innehållit ett helt liv känns det som. 

Vi börjar på Lejondals Slott i Bro utanför Stockholm. En av Tomas bäste vänner bjöd till bröllopsfest, det var långklänning och frack, storband och gudomligt god mat. Ett vackert par, en vacker kväll, och jag tänkte inte speciellt mycket på kommande morgon då jag skulle vara tvungen att bestämma mig huruvida jag skulle starta i Lida Loop eller ej. Hade varit sjuk hela veckan innan, förkyld och rosslig i luftrören. Jag och Tomas var ute och rullade lätt innan festen för att jag skulle känna efter hur kroppen reagerade på lite ansträngning. Segt förstås efter en hel veckas passivitet men annars kändes det rätt ok och tänkte att jag kan ju i alla fall starta. Med tre loopar är det lätt gjort att kliva av om det inte skulle kännas bra.

Ute och väcker benen till liv

Så på söndag morgon efter alltför få timmars sömn tiggde vi till oss några mackor från köket eftersom resten av bröllopsgästerna skulle käka brunch först flera timmar senare. I bilen mot Tullinge såg vi temperaturen stadigt stiga uppåt för att landa på 30 grader! Det skulle bli en svettig dag på cykeln.. 

Värmde upp väldigt lugnt och gick sedan till startfållorna. Jag hade missförstått startförfarandet lite och missade därför att gå in i vår fålla i tid för att komma långt fram, hamnade istället längst bak bland damerna. Vi startade dessutom samtidigt som ungdomarna, och jag var inte alls på hugget utan hamnade rätt långt ner i klungan direkt efter starten. Måste verkligen jobba på startsnabbhet!

Väl uppe för första branta backen började jag sakta men säkert plocka placeringar. Hamnade sedan i en klunga med ungdomar, tyckte dom var lite här och där och överallt och det var svårt att få ett bra flyt i egna åkningen. Mot slutet av loop 1 hade jag gått ifrån och fått en liten lucka, men nu började jag istället komma ifatt herrar i tävlingsklass som startat 8 minuter före oss. Hur jag låg till placeringsmässigt hade jag ingen bra koll på heller, vare sig hur många som var före eller hur långt före de var.

Men i första varvningen såg jag en tjejklunga på väg ut på andra loopen när jag var på väg in från första, jag tror speakern sa att dom låg ca 2 minuter före. Tänkte inte så mycket mer på det, dom var 4 och jag var själv, kändes som att det kunde bli tufft att komma ifatt. Så jag fortsatte tugga mig fram på den nu betydligt mer tekniska banan, fokuserade mer på cyklingen än på tävlingen. Blev därför rätt förvånad när jag inte efter alltför lång stund såg tjejklungan precis framför mig. Stressade inte utan gav mig tid att komma ifatt dem, låg sedan bakom en liten stund innan jag gick fram för att försöka täppa tillden lucka som då Fanny precis skapat. 

På jakt!

Snart efter andra varvningen ut på tredje loopen var jag och snart resten avtjejerna ikapp Fanny igen och vi var en tjejklunga bestående av Fanny, Ingrid, Marika, Camilla och jag. Hade nu fått reda på att det endast var Åsa som var före oss och då Camilla kör D40 i år innebar det att alla i klungan då hade en topp-5 placering. Några km in på denna sista loop gick tempot ner en del och det märktes att många började bli trötta i värmen. I en grymt rolig utförskörning fick jag lätt hybris efter att ha klämt en gel och drog på vad benen hade att komma med, fick en lucka som snart täpptes igen. Men kanske att det ändå den tempoökningen tog på flera, för då Ingrid sen gick upp i täten och drog upp farten var det tillslut bara jag som följde henne. 


Det tog ett tag innan vi insåg att vi var själva, sneglade bakåt och väntade se de andra komma genom kurvan. Men de kom inte. Det gick upp för oss att om vi bara höll i den sista milen så skulle vi komma två resp trea, blotta tanken gav oss energi och vi peppade och hjälptes åt att hålla farten. Passerade kille efter kille, alla var otroligt hjälpsamma och klev åt sidan då vi hojtade, vi tackade och dom hejade. 

Med bara två km kvar gick jag om Ingrid i en utförskörning in mot ett mer tekniskt parti, tror hon fick problem med en omkörning då killen framför ramlat eller nått sånt. Plötsligt låg jag på silverplats med några sekunders marginal. Jag hade ingen aning hur sista biten in mot mål såg ut, jag gav järnet och när banan vände uppåt bad jag till cykelguden att vi inte skulle upp för hela slalombacken igen! 

Det skulle vi tack och lov inte, men jag vågade ändå inte blicka bakåt. Fokuseradr på krönet framför mig trotsade mjölksyran som sprutade ur öronen. Över krönet, gav allt jag hade utför backen, livrädd att Ingrid skulle swisha förbi mig precis innan mållinjen. Men det gjorde hon inte och jag passerade linjen som andra dam!!! Helt galet ofattbart underbart! Hur gick det till??? 

Kramade och tackade Ingrid för bra körning, togs sedan emot av Tomas som gått i mål ca en kvart innan som
sjätte man i H30. Vi smet undan folkmassan och dem stekande solen och rullade bort mot Team Hi5- bussen och resten av gänget. Det var inte bara jag som haft en bra dag på cykeln, Henke E och Henke B hade tagit plats 16 resp 17 i H Elit! 

Tack Ingrid för bra pepp och dragningar

Detta var alltså en vecka sen. Det känns som en evighets sen, för veckan efter har ägnats 100% åt att planera vårt bröllop. Och så bra allt blev. Så himla lycklig över att nu få kalla mig Tomas fru! 



lördag 9 juni 2018

Höga odds på start i Lida

Rullar söderut, har precis lämnat kidsen hos farmor och farfar i Gävle. Nu tar vi sikte mot Lejondals slott där vi ska slå klackarna i taket och fira våra vänner som for till Thailand och gifte sig i vintras. 

Jag har brottats med förkylningen hela veckan, det som först bara verkade bli lite kli i näsan kröp ner i bihålorna och gjorde sig hemmastadd på riktigt. Stämbanden fick sig en törn också, var nästan helt utan röst torsdag och fredag vilket är sådär när man jobbar med patienter på dagen och är med barnen på kvällen.

Så total vila hela veckan och även om det känns lite bättre idag så är oddsen väldigt höga att jag står på startlinjen i morgon. Men med tanke på att damerna startar 5 min efter ca 100 ungdomar och 10 min efter alla herrar i tävlingsklass känns det kanske som att detta är rätt lopp att missa... alltså jag fattar inte hur man tänkt, särskilt det där att släppa alla ungdomar precis innan oss. Det är en sak att trängas med vuxna, men inte vill man förstöra upplevelsen för barnen/ och ungdomarna! För det är inte kul att cykla när det kommer upp andra bakom som vill förbi en på stigarna, det blir bara stress och osäkerhet. Nä, tänk om på det tack. 

Men Tomas kör i morgon liksom Henke E och Henke B, så stora delar av teamet finns på plats och jag ser fram emot att heja fram dem! Ska bli kul att följa damtävlingen från sidan också, tror det kommer bli riktigt spännande. Själv får jag ladda om till nästa race om det inte sker något magiskt tillfrisknande under kvällens bröllopsfest, man vet aldrig.

Såhär gärna vill jag vakna frisk i morgon!

måndag 4 juni 2018

Lite förkylt

Nu går det undan! Lida Loop is coming up, sen var det visst Bröllopshelg följt av en vecka i Högbo med hela familjen. Midsommar i dalarna på det och sen kör vi med en tur till Umeå och Obbola Challenge, en Mörksugga och så iväg till Österrike och Transalp. Späckat och roligt! Får väl bara vara grymt tacksam över att få vara med på alla dessa saker och inse att saker som trädgårdsfix och annat pyssel på hemmaplan får stå tillbaka i år. Man får greja på med det viktigaste mellan varven och inte stressa upp sig över det som inte hinns med. Har ju liksom valt det själv ☺️

Körde en vända i min hatkärleksbacke förra veckan och insåg att jag är en bit ifrån förra årets backform. Lovade mig själv att köra riktigt tunga backpass varje vecka nu fram till Transalp, men det börjar sådär med en liten förkylning som sätter käppar i cykelhjulet. Känns inte så allvarligt dock, tror inte Lida ligger i riskzoonen men några dagars vila får det bli. 

I går fick jag en angenäm överraskning, på väg hem från jobbet i stan får jag syn på min svägerska i väntrummet. Funderar över vad hon gör på företagshälsovården där jag jobbar, får liksom inte ihop det riktigt... Men så visar det sig att hon planerat en underbar eftermiddag och kväll för bara oss två med helkroppsmassage och middag på stan, en cykeltur hem och en kopp te hos dem innan jag körde hem till vårt Veda genom den ljusa sommarnatten. Mamma och Pappa tog hand om barnen hela kvällen och lämnar dem på dagis nu på morgonen, så jag har dessutom fått njuta av en lugn och skön morgon helt ensam i huset. Alltså det är precis såna här slags avbrott i vardagen som gör att jag älskar just vardagen! Tack för det Matilda

Men nu är det dags att stänga av datorn och rulla iväg till jobbet. Vilar idag med, hoppas kunna rulla lite lätt i morgon men ska se till att förkylningen känns helt bra innan.

onsdag 30 maj 2018

Långa Lugnet- Racereport

Så hade det blivit dags för race igen, knappt hunnit packa upp väskan efter Billingen innan det var dags att packa igen. Men trots den knappa tiden mellan loppen tyckte jag att jag fått till en hyfsat bra träningsperiod. Taktiken var att köra på rätt hårt veckan efter loppet för att sen kunna tagga ner veckan innan nästa lopp.

Denna gång skulle jag åka själv med resten av teamet, utan familjen. Lite orolig hur jag skulle klara mig utan min materialare, coach och mentala tränare då Tomas var hemma med kidsen, men samtidigt skönt att bara behöva packa åt mig själv och inte behöva rådda och fixa för barnen på tävlingsplatsen. Hur härligt det än må vara att ha familjen med så är det ändå väldigt skönt att slippa ansvar och få lov att gå in i tävlingsbubblan som jag trivs så bra i! Och god hjälp med prylarna fick jag verkligen av alla i teamet, vilket var nödvändigt med hjulstrul precis innan avresan...

Vi bodde hela teamet hemma hos Viktors föräldrar, 4 km från Lugnet. Blev servade med mat och hade det allmännt bra. På lördag kväll cyklade vi första loopens sista ca 7 km innan vi hämtade ut nummerlappar. Cyklade tillbaka, åt en supergod middag och sov natt med nervösa drömmar. Vaknade 04.30 men det är ju inte speciellt ovanligt för mig så inget att oroa sig över. Var på Lugnet i god tid innan start, pratade med några medtävlare och gick och ställde mig i fållan.

Sen var det dags, maxdrag från start i vanlig ordning och kamp om positioner uppför den grymma mördarbacken. Från 0 till 100 och med den backen direkt efter starten, det är inte lätt för benen där. Och jag är lite för passiv trots att jag tänkt motsatsen, blir trängd i några kurvor och får backa bak i fältet. Kommer inte med i den första klungan över krönet men får gott sällskap av Hanna Näslund och Camilla Clarkson. Vi inleder direkt ett samarbete för att försöka komma ifatt, men jag är noga med att inte blåköra utan försöker hålla det snabbt men kontrollerat. Hanna är ruggigt stark på grusvägarna men jag tycker själv jag lyckas bra inne i skogen, där jag tidigare haft tendenser att tappa känner jag nu att jag plockar tid. Och såhär rullar det på, vi gör vårt jobb alla tre och efter den tuffa avslutningen på första loopen varvar vi oss ut på nästa, den som jag gruvat mig mest inför med alla stökiga stigar.

Uppför mördarbacken

Efter ungefär halva andra loopen kommer vi ifatt Louise Rundqvist, vi är 4 ett tag men efter en längre backe har Louise och Hanna släppt lucka och kvar är jag och Camilla. Vi fortsätte tugga på och hjälpas åt, jag börjar få svårt att hänga med teknsika Camilla på stök och bök-stigarna men tycker ändå jag håller ihop det någorlunda och kommer ifatt på det lättare partierna. Inför sista varvningen har vi känning på två damcyklister till, men trots att vi ser dem inte alltför långt framför oss tycks avståndet omöjlligt att krympa! Nu börjar dom där backarna som aldrig kommer att ta slut, men även om benen inte längre spritter av energi är dom inte helt väck ännu. Så det är bara att lugnt och metodiskt trampa på, försöka plocka meter för meter framåt utan att spränga sig. Nu börjar herreliten komma ifatt också, och tyvärr blir det ett ganska stort stress- och störningsmoment. Det är många smala stigpassager där det är svårt att passera och med mina egna konkurrenter i sikte har jag ingen större lust att kliva åt sidan, samtidigt som det känns jättedumt att vara ivägen för herrarna som gör upp om sina placeringar. Nä, bra att man försöker lösa damstarten, men varför inte släppa oss en timme innan istället för en halvtimme så hinner åtminstone dameliten i mål och det blir färre för herrarna att cykla förbi?


Race:iga baneor på Lugnet. Knakse skulle åka dit en helg och mata velodromkurvteknik??? 

Precis innan vi når toppen är vi ifatt dom två åkarna framför, Ingrid och en norsk tjej. Jag går om den norska bara för att strax efter klanta mig i en kurva och blir omåkt igen. Nu ligger jag sist i kvartetten nedför den byggda banan utför berget där det i princip är omöjligt att köra förbi. Jag blir lite stoppad av norskan och förstår att jag inte har någon chans att komma ifatt Ingrid och Camilla som körde bra utför. Ligger och lurpassar lite nedför velodromkurvorna och väl nedanför backen ger jag allt för att försöka komma med högre fart och ta mig förbi norskan. Hon svarar dock bra och vi ligger jämsides inne på Lugnet, jag tänker att det här håller inte men fortsätter ändå och plötsligt har jag en meter innan viadukten. Plockar ut det allra sista uppför den korta branta stigningen, tar de två sista kurvorna och kommer i mål med fyra sekunders marginal före. Jag vet inte om jag är mest nöjd över att jag vann spurtstriden eller att jag mentalt lyckades fortsätta långt över vad jag egentligen hade kvar i benen.

Jag visste inte vad jag hade för placering i mål, hoppades lite på en podieplats men trodde inte riktigt det. Visade sig att jag hade rätt, en 6e plats blev det idag men blott 30 sekunder upp till 4e. Jag är jättenöjd med loppet, mest att jag höll ihop det på dom stökiga stigarna. Borde ha varit starkare uppför både i starten och på slutet, men jag är inte riktigt där ännu. Det får nog lov att bli en del backträning nu de sista veckorna innan Transalp!

Kul vara att det gick väldigt bra för Henrik Enberg i teamet också, han knep en 14e plats i herrelit! Viktor körde också starkt men en punka ca 10km innan mål satte stopp för hans resa idag.

onsdag 23 maj 2018

Inför Långa Lugnet

Till helgen är det dags igen, denna gång stannar övriga familjen hemma och jag åker med teamet ner till Falun för att köra Långa Lugnet. Långa Lugnet.... som jag efter förra årets start och icke-målgång sa att jag var klar med. Klar med de stökiga stigarna och backarna som aldrig tar slut. Förra året klev jag av tävlingen efter 2 varv med 16 km kvar. Jag var inte tillräckligt tränad, körde rakt in i väggen med en jävla smäll redan i slutet av första loopen. Åkte hem och tränade, kontinuerligt och hårt. Höll mig frisk. Kom tillbaka och fick en bra andra hälft av säsongen.

I år är läget annorlunda, nog för att det varit mycket sjukdom denna vinter med men inte riktigt lika illa som förra. Jag är bättre tränad, har åtminstone några bra långpass i benen och har redan kört ett lopp i cupen. Så nej, jag är inte klar med Långa Lugnet! Jag ska ha revansch, köra hela loppet med starka ben och jag ska ha KUL! Separat damstart är det också så det blir en ärligare kamp och man slipper vara skitskraj i starten (rädd för mjölksyran möjligtvis, men inte att bli prejad). Men det betyder också att det blir ett jobbigare race, vi har inte som killarna hundratals andra cyklister att växeldra med i stora klungor utan det blir till att göra jobbet mer själv. Men jag gillar det. Det känns ärligare.

Det känns jättesvårt att sätta mål i år. Bortsett från 2-3 tjejer som slåss om de finaste pallplatserna så är det liksom ett helt gäng tjejer som känns ungefär jämnstarka, med sina olika styrkor och svagheter förstås. Jag tror dagsformen kommer att avgöra på söndag. Men oavsett placering så hoppas jag på en fin cykeldag på torra stigar, och även om jag kommer sakna familjen på plats (särskilt Tomas som brukar hålla koll på mig och min utrustning) så ska det ändå bli skönt att bara ha mig själv att fokusera på. Slippa oroa mig att våra härliga bångstyriga ungar ska springa i vägen för cyklister eller försvinna på egna äventyr...


söndag 13 maj 2018

Billingeracet Racereport

Så var premiären i långloppscupen 2018 avklarad, och Skövde levererade en riktig cykelfest i bästa tänkbara tävlingsväder. Att sen regnet öst ner natten innan och gjort banan rejält lerig hade man ju kunnat vara utan... det är en nog krävande bana ändå med 73km, dryga 1000hm och mest stigar.

Jag cyklade Billingeracet för flera år sedan, medan jag fortfarande var mest löpare, och mindes att det fanns flera delar av banan som var på gränsen att jag klarade av rent tekniskt. I år fanns det inga sådana ställen, ett kvitto på att jag ändå utvecklats en hel del som cyklist senaste åren! 

Starten gick som vanligt nere vid Skövde arena, och då alla i damer elit stod i fålla 1 förberedde jag mig på att bli omcyklad av en hel hög adrenalinstinna herrar i första startbacken. Taktiken var att gå ut lugnt och förhoppningsvis växa in i loppet. Körde ju Ottarsloppet två dagar innan och där tog benen så snabbt slut redan efter 2-3 mil, och det ville jag helst undvika idag! Och det gick rätt bra, jag tuggade mig uppför backarna mot Billingen och försökte inte bry mig så mycket om de andra, även om jag inte kunde låta bli att pejla av lite var jag hade de andra tjejerna. Låg nog inte speciellt bra till i klassen när vi var uppe på platån, men hade fräscha ben och plockade ganska sen ganska snabbt placeringar. 


Rädd att spränga mig försökte jag köra taktiskt och ta hjälp av snabba grabbar omkring mig, och lyckades rätt bra med det. Över banvallen gick det undan som vanligt, och klungan jag satt i kom ifatt Hannah K som jag sen körde ihop med några kilometer. Jag låg på hennes hjul en bit, gick sedan förbi för att turas om med dragjobbet men ganska snart märkte jag att hon släppte lucka. Så trampade på och strax innan första depån vid 25km var jag ifatt Ingrid Källström, som är galet stark i uppförsbackarna. Vi hjälptes åt in till varvningen (eller sista 5 kilometrarna fick vi bägge efterlängtad hjälp över asfalt och grusvägar av en herråkare som dök upp i exakt rätt tid). Vi fick rapporter om att vara 4e och 5e dam och fortsatte köra ihop även en bit in på andra loopen, men i några snabba utförskörningar släppte Ingrid och jag hamnade lite i ett vakum en ganska lång sträcka. 

Jag och Ingrid

Här var egentligen första gången jag började känna mig sliten. Tekniken i skogen blev sämre och det kändes som jag tappade en del tempo. Camelbacken jag körde med droppade lite hela tiden så jag var osäker på hur mycket vätska jag hade kvar, och jag är extremt känslig för att gå torr så det blev lite mentalt jobbigt också. Men så kommer de där ljuvliga sandstigarna, man njuter trots trötta ben och kilometrar passeras. På näst sista depån vid 55km dyker så plötsligt Ivanda upp och hon ser oförskämt pigg ut, trampar lätt och det är tydligt att hon känner banan väl. Jag drar lite nytta av det och följer exakt hennes vägval mellan stenar och rötter, får tillbaka lite flow och undviker tanken på att vi med stor sannolikhet kommer nå sista extrema backen, även kallad "strupen", tillsammans. Det sista jag längtar efter där och då är en spurtuppgörelse uppför denna beryktade mardröm! 

Med ungefär 10km kvar är tempot EXTREMT långsamt. Vi är en klunga på 5-6 stycken och det känns som vi är ute på söndagscykling tillsammans. Jag blir stressad och drar upp tempot, tacksamt förstås för övriga som vill spara på benen till strupen. Men jag är samtidigt noga att inte gå så hårt så jag drar på mig syra, det känns fortfarande lugnt. Med bara 2km kvar är vi fortfarande samlad trupp, men nu får jag ett läge som jag inte kan låta bli att ta. I näst sista backen innan strupen rycker en kille och efter sista milens fiskörning känner jag att det finns krafter kvar så jag hakar på. Och vi får en lucka! Ut på snabb asfalt, jag ger allt för att klungan inte ska täppa till och det tycks hålla för in i strupen är vi fortfarande ensamma. Nu slappnar jag av, ska man ta in den luckan i extrem uppförskörning krävs ben som jag var rätt säker på att ingen bakom oss hade just då. Inser att fjärdeplatsen är min bara jag tar mig upp, och trots att det är galet jobbigt har jag mest ett lyckorus i huvudet. Väl uppe kvarstår bara några hundra meters spurt fram till målet och mitt första genomförda lopp i elitklass! 

Kul att få kliva upp på podiet!

Fick sen se att det bara var ca 1,5 min upp till pallen, men jag är så himla nöjd ändå så det spelar liksom ingen roll. 

Tomas tog en fin 8e plats i ett starkt startfält i H30

Tack till arrangörerna för en toppendag på Billingen!