måndag 15 januari 2018

När energin bara räcker till en sak...

... då tycker jag gott man kan tagga ner på andra plan. För en stund. 

Jag började mitt andra nya jobb idag, som sjukgymnast på en företagshälsovård i stan. Och jag börjar känna igen mönstret nu hos mig själv- när det sker stora förändringar i vardagen, ja då sinar den där riktiga inspirationen för träning. För stunden känns det inte riktigt lika viktigt som vanligt. Jag har också lärt mig att vila lite i den känslan. För jag vet att det snart är som vanligt igen. 

Så idag efter en introduktionsdag på Avonova var det ganska motvilligt jag gav mig iväg till gymmet för det tänkta löpbandspasset och lite styrketräning. Och jag lät det vara omotiverat, men grnomförde det ändå någorlunda för jag mår så bra av det resten av kvällen. Annars är detta en lugn vecka träningsmässigt, Tomas drar till storstan ikväll så fram till torsdag får jag vara glad om jag lyckas med bedriften att hålla uppfarten körbar, leverera barn till dagis och mig själv till jobbet inom rimliga tidsramar... 

fredag 12 januari 2018

Första blocket klart

Fick ju lite feeling förra veckan och satte ihop ett träningsupplägg efter alla veckors förkylning. Ett försök med blockträning. Nu är första veckan gjord

- 2 tröskelintervallpass,
- 1 vo2maxintervallpass
- 1 spinningpass med fokus på korta maxintervaller

Och så lite distanscykel och lätt löpning på det. Känns väldigt skönt att ha klarat av all kvalité i veckan och ha helgen fri till vad jag vill! Ett bra pass skidåkning hoppas jag få till men annars blir det nog lite lugnt på träningsfronten. Nästa vecka blir en lugn vecka, Tomas har en jobbabortavecka och det är helt enkelt för tajt med jobb och lämning och hämtning och snöskottning för att få till så mycket träning. Men det är ju också poängen med det här blockupplägget! Varva hårda veckor med lättare. Så efter nästa vecka kör jag två i intervallveckor med fokus på tröskel. Riktigt peppad faktiskt att se hur kroppen och huvudet svarar på det, kan villigt erkänna att sista intervallpasset den här veckan inte var superenkelt... 

I helgen har vi gäster i huset, Magnus, Helena och lilla Axel är här för att inkassera bröllopspresent på Himlabadets relax medan vi är barnvakt. Det  är supermysigt, finns inget bättre än nattgäster och att få spendera lite längre tid med fina människor. Hoppas på några grader varmare väder under dagen bara så vi kan vara lite ute och leva vinterliv. 

Det går bra just nu! Mår så mycket bättre sedan jag börjat jobba och fått lite rutin på vardagen. Skolan slet nog ännu mer än jag fattade just då. 

Vi har hunnit med en tågutflyckt till Härnösand och Teknichus också, helt fantastiskt ställe för barn

Den är inte speciellt bra, jag har ingen koll på watten, men den har revolutionerat mitt cykelliv- plötsligt kan jag köra kvalité på lunchen!  


söndag 7 januari 2018

Vågar jag skriva att jag är frisk?

Idag är första dagen jag inte haft ont i halsen eller värk från bihålorna. 7 veckor tog det. Först 4 veckor helt utan träning, sen lite småträning beroende på dagsform men helt bra har det inte vart. Först idag. Vi skulle till badhuset med barnen, drygt 27km bort och alldeles lagom för en cykeltur. Så jag drog iväg efter frukost, en timme innan resten av familjen. Och där var den! Känslan att kunna trycka på när det tog emot och ta tillvara på hjälpen som utförsbackarna gav. Så himla härligt, så längesen jag hade den känslan att jag glömt bort att sakna den. Och så brutalt vackert det är här nu. Som att leva i ett vykort, snö snö och mer snö. 

Med en frisk kropp dröjer det inte länge innan hjärnan börjar spåna träningsupplägg. Och med inspiration från en cykeltidning har jag lagt upp ett blockträningsprogram för kommande veckor, 2 veckor med intervallfokus följt av 2 veckor lugnare distans. Jan-feb kommer intervallerna ligga runt 
tröskel och vara långa, sen är tanken att de ska kortas någon, intensiteten höjas något och VO2 Max förbättras massor 😊. Men det får vi se. Jag håller egentligen bara tummarna för att få vara frisk en stund. Allt annat är en bonus.

Hittade en kompis på jobbet

Ser sjukt fokuserad ut. Jag var nog mer rädd, första intervallpasset på många många veckor

Frida debuterar i slalombacken! 

Snö så det räcker... 

fredag 5 januari 2018

Tröskelpass

Ett problem för mig med jobbpendling och vintercykling var hur jag skulle få till tröskelpassen- dom där typiska intervallerna på trainern när man har råkoll på watten. I somras körde jag en del av dem på känsla under pendelsträckorna, tyckte det funkade bra trots att jag inte pysslar med wattmätare och sånt tekniskt krafs annat än inne på trainern. 

Men på dåligt vinterväglag kolsvart mörker och klädd med dubbla lager vantar som gör att jag inte ens kan få med mig en vanlig klocka- nä det blir inte mycket till kvalité då. Jag är glad att ta mig helskinnad de 23km till jobbet på rimlig tid. Och med heltidsjobb, småbarn och en kvällströtthet som ber mig somna med barnen, då blir det inte mycket trainertid till vardags.

Men idag slog mig tanken, det skulle möjligen kunna finnas en testcykel på jobbet? Och jodå, där stod den. Troligtvis inte använd på flera år. Men den funkade över förväntan, och efter att ha friskat upp minnet om hur man räknar ut watten utifrån motstånd och kadens fick jag till ett fint lunchpass med ett gäng enminutare. Och med mig fick jag också träningsmöjligheter för framtiden som jag inte alls räknat med, känner att detta kommer underlätta jakten på någon slags cykelform under vintern.

Annars blir bjuder vinter på en del snöskottning också, så gymmet känns överskattat just nu!

Lunchdaten

Har stigit upp 5.30 på morgnarna för att skotta fram parkeringen innan jobbet... nu räcker detfaktiskt med snö för en stund! 

 Laddar för lunchpass

Och Frida har slalomdebuterat! 

lördag 30 december 2017

Funderingar från värvet

I dag fick jag två mycket fina mörkerpass gjorda, började med 50 minuters löpning medan resten av familjen ännu sussade. Hann även duscha, tända brasa och koka kaffe innan de första små tassande stegen hördes på övervåningen. Några som håller på att vända på dygnet under julledigheten tror jag?

Morgonjogg genom en skog i vinterskrud 

Dagen handlade sedan mycket om att växla mellan olika åkdon- spark, skidor, pulka, snowracer- och att skotta upp snösoffor på tomten. Alltså den här vintern, tack! Efter middagen var det dags för dagens andra pass, det går ju inte att inte åka skidor en ledig dag när vi har ett jättefint spår ca 300m från huset. Det blev 10km i maklig takt medan jag lyssnade på Värvet med Ane Brun. Fick med mig en fundering från intervjun- för att känna sig tillfreds i stunden bör tre saker vara uppfyllda: 

Man ska ha något att göra, någon att älska och något att se fram emot! 

Hur svarar du på det? För mig kom svaren nästan utan att jag behövde fundera, och konstigt nog hade inget av det med träning eller tävling att göra. Och det stämmer, just nu känner jag faktiskt tillfreds. Trots att mina kilometertider på skidorna är så kassa att jag inte ens outar stravaregistreringen 😉

Man kan nästan tro att bilderna är tagna på samma ställe, men icke. Såhär ser det ut överallt i skogarna här just nu. 

Året har bestått av en hel del utmaningar, så som det bör göra. Men i morgon kommer den största - jag ska vara vaken till tolvslaget! 






fredag 29 december 2017

Året 2017 går mot sitt slut

2017 års sista fredag. Sitter med ett glas vin framför brasan och låtsas inte höra hur barnen fixar översvämning i badrummet. 
 
2017. Ett år som började i ett evigt sjukdomsträsk, en form som slog bottenrekord någon gång i mars. Kämpade med studier, var då helt säker att valet att byta bransch var det rätta och gjorde allt jag kunde för att bortse från den där illavarslande känslan i magen. 

Under våren började saker att vända. Friskperioderna blev längre och milen fler. Men det räckte inte till för vara där jag ville, vårens tävlingar var mer eller mindre ett fiasko, det var knappt jag tog mig runt andra loopen på Långa Lugnet. Men under sommaren började det flyta på med jobbpendling, 22km enkel väg, två gånger om dagen. Med några omvägar för backintervaller emellanåt. Sakta sakta infann sig den rätta känslan, när hjärta, lungor och muskler spelar samstämmigt och man nästan känner hur kroppen svarar efter varje pass. 

Resultaten kom då också, årets bästa känsla var nog under Engelbrektsturen då jag varit så sjukt nervös inför loppet men där allt bara stämde. Kände mig starkare för varje cyklad mil. Då hände det som inte fick - punktering. Men trots den stora besvikelsen fick jag ändå med mig känslan och hoppet, och vetskapen om en form som hade infunnit sig till sist. 

Revanschen kom några veckor senare under Bockstensturen. En strålande dag i Varberg och en första plats i D30 och en tredje bästa tid totalt. Den glädjen! 

Uppladdning på hotellrummet inför Bockstensturen

Väckningspass kvällen innan som pga felnavigering blev lite längre än tänkt... men vackert på Hisingen!

Varberg bjöd till cykelfest!

Blev några mindre lopp också, alltför ofta utan nästan några medtävlande på tjejsidan. Kände mig inspirerad och motiverad inför hösten men fick aldrig riktigt snurr på träningen. Sen kom förkylningen, och nu sex veckor senare brottas jag fortfarande med resterna från den. 

Men senaste veckan har jag ändå kunnat cykla till jobbet och jag slås som vanligt av kraften i att vara ute och få använda kroppen. Hur otroligt mycket bättre man mår. Långt bortom alla prestationer och watt, bara att få blodet att snurra runt och pulsen att stiga, hur det påverkar ens humör till det bättre.  

Så nu hoppas jag att det får fortsätta så. Jag hoppas så innerligt att 2018 bjuder på många friska mil på cykeln!

Och studierna- dom är avslutade. Sedan 3 veckor kan jag titulera mig sjukgymnast igen, jag jobbar nu med hemrehabilitering och det känns så himla bra! I januari kommer jag börja kombinera det med ett timvik på en företagshälsovård, och det känns  som jag funnit min plats i yrkeslivet.

Målen för 2018 är lite suddiga i kanten- först måste vi se hur vintern fortlöper vad gäller sjukdomar. Men vad som säkert är att jag byter efternamn i juni och att vi på ett eller annat sätt lär ta oss en massa mil på cykel över alptoppar för att fira det! Jag hoppas också på många härliga möten med fler medtävlande på damsidan- det känns som det börjat bubbla bland tjejerna i MTB-sfären, tror det kommer att hända saker där kommande år. Vore kul om några fler norrländska tjejer vågade komma till startlinjen också!

                       Tack för i år! 


tisdag 26 december 2017

Vändning?

Nu, de senaste 2-3 dagarna, har förkylningen börjat ge sig. Jag har till och med vart ute och testat skidspåret på golfbanan runt knuten både igår och idag, och även om snorigheten och halsonda kommer på kvällen så känns det ingenting när jag anstränger mig litegrann. I morrn börjar jobbet och jag ska försöka mig på någon slags envägs-pendling. Bil till jobbet-cykla hem-cykla till jobbet-bil hem. Det blir ca 25 km vinterväglag, utan hetscykling känns det rimligt att börja med efter 6 veckors minimal ansträngning.

Men aktivitet har det varit, vintern levererar snö i mängder och alla slags åkdon går varma hemma. Ungarna har börjat behärska framfarten på skidor någorlunda, åtminstone tillräckligt för att mamma och pappa ska agera draghästar och springa runt med Frida i andra änden av ett rep med slalomskidor på fötterna. Sam föredrar sparken för tillfället, den går fortare!

Så det är väl lite mer positiva känslor såhär i startgroparna på det nya året. Få se hur fortsättningen blir. Väntar på en ny CT av bihålorna också för att se hur det ser ut efter operationen jag gjorde för drygt 2 år sen. Rätt osugen att göra om det dock, ska vara mycket goda odds för förbättring om det ska ske. 

Dåligt med bilder, svårt att håva upp mobilen och fota när man pälsat på sig dubbla lager vantar, men vi får försöka få till någon Fotosession när vintervädret bjuder in till det. För satan vad vackert det är ute! Hyllar just nu dagligen beslutet att lämna Stockholmen för Njurundaskogarna 🌲