söndag 8 april 2018

Ute på andra sidan

Äntligen är förkylningen över. Tog en extra vecka efter att hostan försvann innan jag kände att jag kunde börja träna igen, så lång vila blev det. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna inse att det absolut viktigaste är att vara rädd om hälsan. Att få göra det jag vill- cykla, vara ute och härja med barnen, till och med vara på jobbet, bara INTE ligga hemma och hosta. Fy fan vad trist det är.

Det har vart tunga ben efter sjukdomen, vinterväglag och dubbdäck gör det ju inte lättare. Cyklat till och från jobbet några dagar i förra veckan, 23 fina kilometrar enkel väg och ni ska veta att jag vart rätt trött i benen efter en sån dag. Men jag tuggar på, klättrar uppåt på formkurvan så sakteligen igen. Så som jag brukar. Jag hoppas att vinterns alla eviga tröskelintervaller inte helt är bortglömda i kroppen, att några veckors regelbunden träning ska plocka fram lite cykelben igen. Längre distanser lite uppblandat med kortare intervaller kanske kan göra susen?

Sitter just nu på tåg från Stockholm och ser snödjupet öka och öka ju längre norrut jag rullar, och inser att det kommer dröja läääänge innan skogen är cykelbar. Men lite ishalkiga vägar får väl stå för teknikträningen tillsvidare!

tisdag 20 mars 2018

Dags att tänka om?

Febern fortsätter, över en vecka nu.. och det är denna omgång, var ju febrig för några veckor sen också. Hann nätt och jämnt piggna till någorlunda innan skiten tog om. Sitter och väntar på läkaren nu, behöver sjukintyg till jobbet. 

Det blir ju liksom mer än bara träningsvila, det blir i det närmaste total inaktivitet bortsätt från hostan då. Och dessutom nått jävla virus/bacillusker som far runt och bryter ner kroppen.

Jag börjar överväga att göra som jag brukar, flytta fram säsongen till senare i sommar. Kanske köra vårloppen om det passar men mer se dem som bra träning. 
För träning kommer jag behöva, det kan jag lova, om jag ska ta mig över alperna i juli... 

Men för tillfället försöker jag inte tänka så mycket cykel. Googlar höns istället. Höns är fan grymt, dom går där och pickar i marken och lägger ett ägg om dagen. Fenomenalt. I år ska det bli ordning på hönshuset. Bikupan verkar bli svårare att befolka, dom har visst svårt att överleva vintrarna här uppe så dom biodlare som har några stackars överlevare är sällan sugna att sälja. Men vi får se, bina kanske har det varmt och gott där under all isolerande snö.. 

Update! Klar hos läkaren. En "lättare" lunginflammation och antibiotika. Och lungröntgen om 6 v för att se om dom tagit skada. Känns ju sådär.

fredag 16 mars 2018

Fortsatt träningsvila...

Tjo på er. Happy fredag eller? Nja, hosthelvetet har övergått i halsont, men så länge jag undviker att röra på mig, svälja eller andas alltför djupt kan jag inbilla mig att jag är frisk.


JAG BÖRJAR BLI NERVÖS! Och stressad. Hur gick det till, jag hade ju all tid i världen på mig att träna dom där vo2max intervallerna som skulle få Stenerhag att verka långsam och cykla dom där långa långpassen som skulle få några snurror runt Billingen att kännas som en vardagsutflykt. Nu känns det som maj närmar sig med alltför stora steg och här sitter jag och räknar sjukdagar.

I morse satt jag och googlade "Sjukgymnast säsongsarbete Spanien" . Tror jag måste fly svenska vintern om jag ska någon gång ska få en vettig säsongsuppladdning. Jag och Tomas pratade häromveckan att formläget är ändå bra mycket bättre än förra året den här tiden, då hade jag varit sjuk 17 gånger mellan september och mars (på riktigt, det är tyvärr ingen överdrift). Fast jag vet inte jag om jag ska känna mig nöjd - en 7 veckors lång förkylning innan jul och två feberomgånger inklusive hosta extra allt efter jul.

Men det är som det är med det. Idag skiner solen igen och jag har fixat Sundsvalls bästa fikaplats högst upp på vår högsta snöhög. Har jag tur kan jag förmå mina små monster att stanna ute en stund när dom kommer hem från dagis. Har laddad upp med en massa vindruvor som muta...

Hoppas hoppas hoppas att den här halshistorien blir kortvarig så jag få komma ut och njuta av vintersolen i helgen, cyklandes vore att föredra tack.

onsdag 14 mars 2018

Ett träningspass är så mycket mer än ett träningspass

Såhär i sjukdomstider efter tre dagars soffläge inser jag hur stor betydelse träningen har för balansen i livet. 

En vanlig dag hemma hos oss har ordet "Mamma" uttalats med  varierad röstvolym ungefär 7000 gånger innan vi börjar klä på oss för att åka till dagis (vi pratar då under ca 45 minuters tid). Sen kommer vi då till påklädningen. Frida får sitt första utbrott när jag frågar om hon kissat, för jag behöver minsann inte alls påminna henne om det. Det tar ca 10 minuter för henne att komma över detta enorma övertramp jag just gjort. Under tiden börjar den rationella och effektiva mamman klä på lillebror, som bemöter varje nytt klädesplagg med ett "Sam vill inte ha mössa" osv. Denna rationella handlig ska dock straffas då fröken får sitt andra utbrott för att jag skulle klä på henne först. Ehh- nej gumman, riktigt så funkar det inte. Men goda argument biter inte, mamman får sitt första utbrott och klär med milt våld på en ledsen dotter medan lillebror frågar upprepade gånger "Vad hände mamma?". 

Nåväl, det bästa med barn är att det är lika högt som det är lågt och kärleksförklaringarna vill aldrig ta slut innan jag till sist vinkar av dem i dagisfönstret. Hoppar in i bilen och drar vidare till jobbet. Dagen rusar på, det är rätt körigt på jobbet just nu då vi går underbemannade och täcker för varandra. Det är många olika personer att samverka med och det är inte varje dag jag känner den där sköna tillfredställelsen av att hinna med mig och göra ett riktigt bra jobb. 

Det är nu det händer. Trött och lite oinspirerad byter man om packar ut cykeln ur bagaget på bilen. Hoppar upp och rullar småhuttrande nerför backen från jobbet. Drygt två mil senare har allt negativt vänts till något positivt. Man har världens bästa jobb och man ser fram emot en kaosmiddag med familjen och att gnabbas med ungarna resten av kvällen. Man är åter taggad och motiverad till att träna mer alla hemmaprojekt som väntar på att vintern ska släppa grppet känns bara roliga att ta tag i så småningom. 

Jag slutar aldrig förundras över vad ett träningspass kan göra för den mentala hälsan - och jag lääängtar ut i skogen! Men den här gången ska jag nog verkligen se till att hostan ger med sig. Känns inte bra att den har suttit i nu över en månad mer eller mindre. 

Och alltså, våra ungar är inte monster hela tiden. Men alla som haft ett barn mellan 2 och 3 år vet att dom inte alltid är små änglar...

Ett pass för själen

måndag 12 mars 2018

Att tävla MTB är som att kasta sig utför ett stup

Det är bara två månader kvar till tävlingsdebut på Billingen. Funderade över detta faktum i helgen på långpasset och kände ett sting av ångest smyga upp längs ryggraden. 

MTB-starten. Från noll till 100 på en sekund. När vi snackar MTB-start snackar vi inget "starta lugnt" och "växa in i loppet", vi snackar mjölksyra och blodsmak och positioneringshets. För ingen vill fastna bakom någon skogsdrulle  när man viker in på första stigen och se ens medtävlande segla iväg framför en. Nä, här gäller det att ta sin plats i klungan om man vill vara med i matchen eftersom man som tjej ofta omges av manliga cyklister som är grymt starka på grusvägen men kanske inte lika tekniskt skillade i skogen (ok, tekniska partier är inte min styrka heller, men det finns sämre).

Jag avskyr faktiskt de här starterna. Fick jag välja skulle jag hoppa in i loppet efter en sådär 10km, då brukar det ha börjat lugna ner sig och fältet glesats ut något, de flesta har hittat sin fart och position. Jag kommer aldrig vänja mig vid detta, kommer aldrig lära mig tycka om det. Enda lösningen är väl att vara så grymt vältränad att man kan gå med i täten utan att sätta livet som insats? Jag borde såklart inte skriva den här texten - jag borde skriva att jag njuter av adrenalinet och att jag blir taggad av fighten. Och liksom övertala hjärnan att det är ok. Att skriva att jag ogillar det är perfekt praktiserande av negativ idrottspsykologi. Damn. Jag får skärpa till mig. 

Jag skojar bara, jag älskar MTB-starter

Åh vad kul det ska bli att stå på startlinjen igen!

(PS nu låter det som att alla tävlande är ovänner i en hetsk stämning, men så är det inte. Ett och annat hetsigt rötägg finns det alltid, men de allra flesta är ändå mån om varandras färd därute i cykelskogarna. Men man vill inte vara sist in på stigen för det)

Sjukdomar som snurrar runt

Föregående vecka blev som sagt svårplanerad, med sjuka barn hela veckan ställdes krav på improvisation för att få till träningen. Tycker ändå att det bler rätt bra, kanske lite färre träningstimmar än vanligt men fick till både en del fina kvalitétspass på trainern och ett strålande långpass i vintersolen igår. Förra veckan var sista veckan med en massa tröskelintervaller, nu kommer det bli mer VO2max-intervaller och distanscykling utomhus är planen. Mer och mer tävlingslik cykling hade jag tänkt, men med tanke på snödjupet kan man nog bara drömma om att få cykla på stig innan första racet som är redan om två månader. Kommer bli en utmaning att cykl fort på stig på Billingen.

Men det dröjer en stund innan jag får sätta tänderna i de där VO2max-intervallerna, för inatt vaknade jag runt kl 00:30 av att jag frös så in i helvete och förstod att mina misstankar från gårdagskvällen var ett faktum- febern har åter intagit min kropp. Inte helt oväntat med tanke på att Frida legat hemma med feber dagarna innan och jag kände mig rätt risig redan i går kväll. Så idag sitter jag nerbäddad i soffan och fixar lite med bloggen och andra lättsamma saker. Hade iof ändå tänk ta en lugnare vecka, men inte riktigt såhär lugnt... bara hoppas att det blir kortvarigt.

Snöfria stigar ligger låååångt bort

Men man kan ändå inte klaga när vårvintern tittar förbi och bjuder till utomhuslek

tisdag 6 mars 2018

Livet med småbarn

... går ofta inte att planera i förväg. Den här veckan har Frida hostat och hostat, sådär riktigt jobbigt skällande rethosta så det gör ont i hela kroppen på en. Sen att hon härjar på och är som vanligt i övrigt, det spelar liksom ingen roll, det funkar inte att leverera ett barn till dagis med den monsterhostan. Så då blir det VAB. Vi försöker ofta lösa det med att Tomas jobbar en del hemma under dagen och fortsätter sen på kvällen när jag kommer hem. Det är ju kanon när vi kan lösa det så, men det ställer till det lite i träningsschemat. Jag kan inte träna på vägen hem från jobbet då, utan vill ju hem så fort som möjligt för att "lösa av". Och i morgon är vi inne på tredje dagen vab om inget mirakulöst sker under natten, och nu måste Tomas in och göra en dag på kontoret så det blir jag som är hemma. 

Såna veckor får man tänka om, planera om, försöka ta dag för dag. Vara flexibel. Ehhh... nä, inte min starka sida. Jag gillar att ha en plan för varje vecka klar innan måndag och sen slippa fundera så mycket resten av veckan. Sånt här får mig sömnlös på nätterna, jag vet att det blir överdrivet men jag kan verkligen lugga vaken flera timmar och fundera ut olika alternativa upplägg beroende på hur sjukdomstillståndet utvecklas hos den sjuke. Vilket innebär att jag inte får sova, vilket gör att det lätt blir pannkaka av alltihop istället!

Försöker påminna mig om att jag gör den här satsningen utifrån de förutsättningar jag har. Med heltidsjobb. Med småbarn. Med VAB-dagar. Då blir jag lite lugnare. Jag måste inte vara bäst, men jag vill vara mitt bästa jag. 

Viktigare än cykel! 

Försöker trots störningar i planen få till en rätt hård vecka, för kommande två veckor blir det betydligt lugnare med flera vilodagar. Känner mig dock lite sliten, så jag hoppas jag lyckas kräma ur det sista nu innan den lugnare perioden så jag får riktig nytta av den där vilan. Går som lite trögt just nu, passen är slitiga och jag ser inte direkt några förbättringar. Men jag litar ändå på att de kommer om jag bara håller mig till planen. Hoppas jag!