torsdag 29 november 2018

Flow är något man förtjänar

Jag är (eller var i alla fall tills nyss...) inne i ett bra flow med träningen. Sådär så man såg fram emot nästa pass redan inna det förra var slut. Wattsiffror på uppåtgående och rutiner som gör det möjligt. Tog mig en funderare vad som gjort att jag hamnat i den där skönt uppåtgående spiralen, när jag inte allt för länge sedan kände mig lite låg på motivation. Och det jag kom fram till var - jag gör jobbet.


Jag ställer för att träningen ska funka så bra som möjligt, vilket innebär att jag går och lägger mig runt kl 21 för att vara pigg nog kl 05 när jag oftast kör mina kvalitétspass. Och jag körde som planerat där i början av vinterträningen trots ben som protesterade mot att spinna fort på trainer, och efter någon vecka är man liksom över tröskeln. Jag varvar hårt med lätt, när det blir mycket intervaller på trainer blir distanspassen ute i desto lugnare tempo, vilket jag tycker passar bra på vintern med en massa klädlager och dubbdäck.


Så fram till ungefär just nu var jag inte i ett riktigt bra flyt, tills jag kom på att jag ju ska köra backe på vägen hem från jobbet idag! Jag är så van att ha träningen klar där redan på morgonkvisten så jag hade helt glömt bort detta. Och jäklars vad många anledningar att hoppa över passet som dök upp i huvudet! Trött skalle, sega ben, kallt och jävligt ute, långt att bara cykla bort till backen. Passar det inte bättre att flytta passet till en annan dag kanske?? Nej nej, försök inte. Idag är perfekt. Ingen hämtning på dagis och middagen gjorde jag klart redan igår. I morrn vill jag springa, och i helgen vill jag cykla vad som faller mig in.


Så, ut och gör jobbet, jag kommer tacka mig själv efteråt!

fredag 23 november 2018

Träningsplanering och vardagsliv

Sitter och läser min käre mans blogg om hur han liksom bestämmer passet efter dagsformen, ibland till och med en bit in i passet. Känns benen bra blir det hårdkörning och känns dom slitna blir det lugnare distans. Jag imponeras av förmågan och konstaterar samtidigt att på den punkten är vi så lååååångt ifrån varandra vi kan vara! Jag skulle nog våga påstå att 95% av mina pass blir precis som jag planerat dem i förväg. Det är någon enstaka gång som jag ändrar planen under passet, och då är det i princip alltid att jag skippar hårdkörningen och bara cyklar lugnt eller vilar helt. Orsaken är oftast att det är huvudet som inte är på plats, särskilt om det varit ovanligt tjafsigt med barnen så blir jag liksom för tömd på energi för att kunna köra hårt.


Men att sticka iväg för ett lugnt rullpass, känna att benen är pigga, och styra om till hårdkörning- Åhåhå, det händer inte! Alltså, jag är alldeles för LAT för det! Är jag inställd på myscykling, då är det myscykling som gäller. Jag måste liksom peppa igång mig och energiladda om jag ska kunna bränna benen i backarna.


Och det är ju både bra och dåligt. Dom hårda passen blir av, det är som sagt sällan jag ursäktar för mig själv att inte köra hårt om jag tänkt att köra hårt. Men jag blir rätt oflexibel och vill gärna ha en plan för veckan några dagar i förväg vad gäller lämna och hämta barnen och annat som ska in i livet, inträffar sedan något oplanerat som rör till det kan jag få det lite jobbigt i skallen innan jag hunnit göra en ny träningsplan för mig själv. Men när det flyter på gillar jag att göra på det här viset, jag slipper liksom fundera så mycket under veckan, bara kör det som står. Oftast lägger jag upp detaljplanen veckovis, så i slutet på denna vecka bestämmer jag hur jag ska köra nästa vecka utifrån en mer övergripande plan över året.


Nu har det varit flera helger i rad som jag varit på resande fot och utan möjlighet att cykla, och sen jag stukade foten har det inte funkat att springa heller. Så träningen har mest legat på vardagarna, vilket funkar bra för intervallpassen men det blir lite sämre med längre distanspass. I morse fick jag ändå till det, började med 1,5h på trainern och skarvade direkt med drygt 1h pendlingscykling till jobbet. Om en liten stund ska jag trampa hemåt också och kan lägga på ytterligare 30 min, så för första gången på rätt länge lyckades jag klämma in 3h i sadeln på samma dag åtminstone!


Men nu är det slut på lunchrasten så det är bäst att sätta igång med jobbandet igen så jag får cykla hem innan vi drar vidare till vänner i Stockholm över helgen.

söndag 18 november 2018

Gamla Goa Rutiner

Det är något speciellt med att vara inne i vinterträningen. Man sitter på trainern och håller koll på watten medan intervallerna bockas av. Lätt ångest innan, grymt skönt efter. Igen, och igen, och igen. Ibland går det lätt, både med watten och motivationen. Ibland är det som att bestiga ett berg. Men utsikten däruppe är för det mesta underbar. 

Jag gillar känslan av att vara under uppbyggnad, att kroppen blir starkare och starkare. Den här tiden på året påminns man också om hur mycket träning som ligger bakom vårens fina siffror på mätarna. 

Under uppbyggnad

Jag hade tänkt göra några justeringar i rutinerna i år. Jag trodde att det i år skulle funka att träna mer efter jobbet, innan eller efter middag, trots att barnen är hemma. Men det blir liksom inget bra, dels för att det inte är någon bra tid för mig att träna, dels för att barnen fortfarande har svårt att inte störa mig. Tomas får ett jäkla göra för att hålla dem på gott humör och jag känner mig mest stressad och som en dålig mamma. Så nä, jag kör på med mina tidiga mornar. Dom är faktiskt inte alls så dumma! 

fredag 9 november 2018

Uppdatering!

Tagit en ordentlig bloggvila nu under hösten. Har inte varit sugen helt enkelt. 

Men hösten började fint, jag drog igång med en hel del löpning och det var så himla kul att få fara fram över stock och sten igen! Tävlade några terränglopp och tänk, när jag springer är jag helg befriad från den där tävlingsångesten jag brottas med på cykeln. När jag springer i tuff terräng behöver jag inte jaga position från start, jag har ingen större nytta av ligga i nån klunga och kan därför göra mitt eget lopp helt och hållet. Kommer nog aldrig vänja mig helt vid hysteriska cykelstarter. Men, för att avsluta historien om löpningen, för två veckor sen sprang jag ett 15km terränglopp och stukade foten sådär som man inte vill stuka foten, med en rejäl smäll, och efter att ha haltat mig 9 km till mål insåg jag att det blir några veckor av löpvila framöver... 

Men det betyder inte att motivationen saknas, har faktiskt redan kört några veckor med strukturerad träning. Tänkte jag skulle hinna med ett block med intervaller innan vi drar till Gran Canaria en månad över jul och nyår där jag kommer satsa på att få en massa distans i benen. Mellan intervallpassen försöker jag cykla så mycket i skogen jag kan, har behövt den avkoppling jag får av träden och stigarna. 

Klart är det också vilket cykel jag kommer köra på, jag kommer för första gången sitta på en heldämpad skönhet i form av Scott Contessa. Tack till Sportson Sundsvall för hjälp med det ☺️

Just denna vecka är det lugnare på träningsfronten, och då njuter jag verkligen av att ta det lugnare! Hårt när det ska vara hårt, lugnt när det är lugnt. Kom ihåg det. 

Hemma på egna pumpen

När jag skulle visa upp mina bästa stigar och någon gömt dem under träden!

Inte bara jag och Tomas som cyklar! 

fredag 5 oktober 2018

RR Höstrusket- bättre sent än aldrig

Länge tänkt skriva en rapport från höstrusket, men det börjar vara så längesen. Är för seg med inläggen... men det var en fantastiskt fin dag vi hade på Södra Berget i söndags, strålande sol och runt 12-13 grader. Jag hade 5 varv påsen drygt 4km lång bana framför mig, inte så tekniskt svårtbunderlag men en hel del knixar och kurvor och några rejäla backar. Gick ut lite avvaktande första 2 varven, men kände sen att jag hade tillräckligt i benen för att försöka cykla så fort jag kunde- och det är sån skillnad på hur kul det blir! Att antingen cykla med blodsmak och mjölksyra och känna att man inte har det som krävs för att riktigt maxa i alla partier, mot när utmaningen blir att hitta rätt linjer och ta dom tekniska bitarna så bra och snabbt man kan och sen använda alla enklare partier till att gasa på och antingen jaga ikapp eller skapa luckor. Att antingen vilja cykla så fort det går, eller att cykla för att orka hela vägen i mål. Det är en jäkla stor skillnad där, det krävs både bra grundform och dagsform för det förstnämnda. Jag fick känna lite på det i söndags, och det får bli en målkänsla jag tar med mig in i vinterträningen. Jag ska vara i så satans bra form nästa säsong att vilja cykla så fort det bara går! 

Men det hade sitt pris att kräma ur kroppen, den där lilla förkylningen jag dragits med i flera veckor blommade ut och hela veckan har jag hostat mig genom nätterna och halsen har stundvis känts som ett öppet sår. Jag har egentligen vart mer eller mindre sjuk ända sedan TransAlp... och det är tyvärr bara en historia som upprepar sig. Kan inte göra annat än hoppas att det ger sig snart, försöka sova och äta bra och hoppas att denna vinter blir åtminstone liiiite friskare än de senaste åren...


Frida fick också göra tävlingsdebut på riktig cykel, en strålande nöjd tjej som tog sig två varv runt på en 700m lång bana med både rejäla backar och något parti med rötter och sten. 


Enda smolket i glädjebägaren var att deltagarantalet var rätt knapert. Jag var tex själv i min klass... tycker det är lite konstigt, för MTB-aktiviteten blomstrar i stan och vi har några vassa landsvägscyklister som inte alls är bortkomna i skogen heller. Och visst, alla vill inte tävla, men detta är ju mer som ett trevligt event med likasinnade... 

fredag 28 september 2018

En kylig fredagmorgon

Hösten är här med besked. Med hög klar luft och sina vackra färger. Men också med mörker och kyla, skalkläder och fleece till barnen och små vantar som tappas bort. Vintercykelskor och tjocka vantar. Pannlampa och reflexer.


Jag både gillar det och gillar det inte. Jag brukar när jag har möjlighet vilja köra ett långt pass på fredag morgon innan jobbet, liksom sätta guldkanten på helgen redan där. Komma till jobbet trött och nöjd i kroppen och känna att det så gott som är helg. Då nyttjar jag vår friskvårdstimme, och tack vare den kan jag dra hemifrån runt 05.30, komma till jobbet runt 8-8.30 och ändå sluta vid kl 16!


Och nej, det är inget martyrskap jag håller på med utan jag trivs ju faktiskt de allra flesta dagar med att starta tidigt. 100 gånger hellre än att dra iväg på ett kvällspass! Och en sak som är så fantastiskt med hösten och tidiga morgnar är att det är KOLsvart och helt tomt på gatorna när jag drar iväg, men under passets gång vaknar världen och människor till liv. Solen går upp och jag kan slå av cykellampan. Jag älskar den känslan. Som att jag har ett liiitet övertag över alla andra, jag har liksom redan gjord dagens träning när du sätter fötterna i morgontofflorna. Sen går jag runt med en myskänsla i kroppen resten av dagen. Jag har ju den där enligt mig ganska bra egenskapen att jag blir så löjligt nöjd när jag åstadkommit något, jag gottar mig verkligen orimligt mycket av att ha gjort något  bra. Allt från ett utfört 10-milapass till att ha vattnat blommorna (typ). (Detta medför dessvärre att saker och ting går ganska långsamt för mig, eftersom jag är sjukt nöjd när jag tex dammsugit bilen och därför känns det helt på sin plats att alla andra 17 punkter på attgöra-listan kan vänta en dag eller två...)


Nåväl, i morse var jag ute på en sån där tidig morgontur. Men jag var inte beredd på hur kylan påverkar en då an är ute längre stunder, och kanske särskilt när man kör innan frukost och därför har lite lägre energinivå redan från start. Fy fasen vad jag frös på slutet! Trots mina tjocka vintervantar kunde jag inte växla för jag tappade både känsel och kraft i fingrarna, och benen var oerhört sega redan från start. Kan vara gårdagens benövningar på gymmet som ligger bakom?? Eller så var jag bara trött. Men- gissa om jag mår gott nu! 


Kram på er och ha en fin helg, bor du i Sundsvall med omnejd så kom och cykla Höstrusket med oss på söndag! Start från kl 11 på Södra berget, kidsen börjar och när alla gått i mål startar ungdomarna och vi gamlingar.

Snart är vi där igen! 

torsdag 20 september 2018

Mental break

Sitter på tåget mot Stockholm. På bagagehyllan ovanför ligger en ryggsäck med sovsäck, trangiakök och lite andra friluftsprylar. Jag ska ut på en helghajk på Upplandsleden med en god vän, och som jag ser fram emot det! Kommer slå av mobilen och vara utan sociala medier, möjlighet till kommunikation och klocka under nästan 3 hela dagar. Bara gå, bara vara. Och få gott om tid att prata färdigt tankar som kommer. Eller bara tänka färdigt utan att prata. Har faktiskt inte vandrat sen Frida föddes, över 5 år sedan...

Senaste två veckorna har gått som på halvfart vad gäller träningen. Energin tog slut. Jag avbröt ett pass, ställde in ett annat. Bara tanken på att cykla iväg från hemmet fick kroppen att kännas blytung. Kunde inte ens rycka upp mig själv med löften om egentid i vackra höstskogar. Ville bara gå hemma och småpyssla eller vara med dem som jag verkligen kan vara mig själv med. 

Springa har gått bättre. Det har känts lite nytt och spännande. Det är inget fel på kroppen, det är huvudet som behöver en stunds vila. Samtidigt känner jag att det växer fram en längtan efter riktigt hård gristräning, tidiga mornar på trainer och mörka kvällar i snömodd. Men jag är inte där än. Först ska jag vila lite till, bara träna det jag känner för. 

På lördag är det Västgötaloppet. Herregud, ett långloppsrace nu, det känns så otroooligt långt borta nu! Men även om jag inte är där så är det himla spännande på alla vis, för nu kommer totalplaceringen i cupen att avgöras. Jag ligger just nu på en 3e plats och det krävs en vinst för Fanny om hon ska peta ner mig. Men det är långt ifrån omöjligt, hon är himla bra. 

Hur det hela slutar får jag veta först på söndag, när jag sätter mig på tåget tillbaka norrut. Då ska jag slå på telefonen igen.