måndag 10 juni 2019

Flytt!

Ja alltså inte jag, jag bor bra där jag bor. Men bloggen har fått ett nytt hem, du hittar den här!

fredag 24 maj 2019

På väg igen

Insåg just att jag ju inte skrivit något här om Billingeracet! Kanske för att det inte är alltför mycket att skriva om. 

Efter en tuff öppning där jag låg strax bakom Sandra Backman, tror det var plats 5 och 6, fick jag stanna och meka med sadeln och rasade ner i fältet. Hamnade klart sist i klassen, vid varvningen hade jag plockat in till plats 12 och i mål kom jag på 8e plats. Nu säger jag inte att jag hade kommit mycket bättre placeringsmässigt utan strulet (som ju också är mitt ansvar att undvika), men racet hade sett annorlunda ut och jag hade kanske kunnat vara med och fightats i allafall om platserna ovanför. Men det är som jag konstaterat tidigare, dom allra bästa tjejerna är väldigt bra i år! 


På jakt!

Och jag är ändå nöjd med var jag är. Formen är ungefär som förra året, jag har gjort min träning och verkligen gillat det! Insett under året hur mycket jag tycker om att köra mina pass, även om det ibland känns jobbigt när klockan ringer sådär vansinnigt tidigt så mår jag så himla mycket bättre sen hela dagen. Skulle inte vilja ha det på annat sätt. 

Efter Billingen la jag in några dagars ganska hård träning, såhdär att jag var riktigt sliten på ett bra sätt i slutet av veckan. Men sen dök en liten förkylning på mig. Inte sådär att jag blev däckad, men lite irriterad i halsen och tjock i bihålorna. I skrivandes stund sitter jag på tåget mot Stockholm där Tomas redan väntar, barnen är hos kusinerna och vi ska få en helg för oss själva (eller ja, tillsammans med några hundratals andra cyklister då..). För egen del vet jag inte ännu om det blir som påhejare eller tävlande, det får bliven testrunda senare idag för att avgöra den saken.

Men det är annat roligt som händer också! Äntligen har jag fått mina höns 😃. Det där gamla skjulet som vi fraktade hem för över ett år sedan är tillfixat, inrett och har fått 7 inneboende i form av 6 hönor och ett ståtlig tupp. Jag älskar det, kommer på mig själv när jag är på jobbet med att längta hem till hönsen. Nu är det slut påindustriägg för vår del. Frida har såklart en egen höna, den enda bruna i flocken som hon döpt till Gullvira. Och plötsligt har hon börjat käka ägg så det sprutar ur öronen på henne! Ja bara Gullviras ägg förstås... Sam har också en höna, den största av dem som han döpt till Svarta Skuggan (inspirerad av hans favoritbarnprogram Sommarskuggan). Men han bryr sig inte speciellt mycket om dem om jag ska vara ärlig. Tuppen heter förresten Sten Blomma, det är Frida som står för alla namngivningar. Ok nu ska jag sluta skriva om hönsen. Men några bilder vill ni väll se?

 

Är dom inte fina så säg!

Och vet ni, det verkar som jag äntligen fått napp på ett bisamhälle också... 

Men först hoppas vi på race på söndag, egen damstart är det också så jag vill verkligen stå på startlinjen! Hej hopp, bort nu med alla virus och baciller! 

tisdag 7 maj 2019

Lidingö, Tibro och skönt häng på vår cykelturné

Så blev det dags då att dra igång säsongen för långloppen, med Lidingö först i kalendern. Vi rullade söderöver i fredags och lämnade snöhögarna för om inte sommarväder så åtminstone barmark och torra stigar. Första stoppet var hemma hos mina goda vän Maggie och hennes familj, perfekt uppladdning att i lugn och ro få äta god mat, dricka ett glas vin och inte bara prata cykel =)

Lördagen sen bjöd inte på något favoritväder direkt, men 5-6 plusgrader kände jag att vi inte behövde hänga på tävlingsplatsen längre än nödvändigt, men var ändå där i tid för fixa med alla överdragskläder och nummerlappar och värma upp lite. Frida hade just fått vattkoppor och var inte på topp så det var lite jobbigt att lämna familjen när jag visste att dom skulle få vänta flera timmar på mig, men Tomas hittade en lekplats så det hade varit helt ok tack och lov.

Men tillslut så blev det dags att rulla till startfållan, det var kul att träffa flera av de medtävlande som man inte sett på hela vintern. Det var ett stort och starkt startfält, jag var peppad att komma igång men inte så säker på formen, och gruvade mig för den snabba starten där jag brukar ha kämpigt att hänga med. Väl iväg hann vi inte komma långt innan några gick i backen framför mig, hann väja men kom lite på efterkälken och fick jaga ikapp fram till första backen. På toppen var jag ifatt täten och kämpade för att hålla mig kvar där, men redan efter några kilometer kände jag att jag fick svårt att täppa luckorna som uppstod. Jag hade Sue från She Rides bakom mig och tänkte att vi kanske kunde jobba tillsammans och lät de andra försvinna, vilket jag ångrade lite sen när jag förstod att täten splittrats i två klungor rätt snart efter att vi släppt dem.


Men vi fick ändå till ett bra samarbete, jag och Sue, vi låg på typ 8e och 9e plats. Där och då insåg jag att så länge jag fortsatte kriga kommer jag vara nöjd med dagen oavsett vilken placering det resulterar i, och en del av min egen press jag haft inför racet släppte. För jag skulle ljuga om jag sa att känslorna inför årets säsong inte varit blandade - då jag förra året slog mina egna mål gång på gång kände jag vissa förväntningar, kanske mest från mig själv, inför detta år. Skulle jag klara att leva upp till kraven? Men det var som att nästan allt det där försvann, jag kommer aldrig kunna påverka andras prestationer och dameliten är grymt stark just nu! Mitt mål är att vara med däruppe och utmana och ge det jag har, sen om det räcker till en tredje, sjunde eller tolfte plats ligger liksom utanför min makt. Så istället för att lägga negativ energi på prestationsångest är det bättre jag lägger energin på att göra bra race och ha skoj på vägen!

Såna saker cyklade jag och tänkte på när plötsligt Emmy, Jennie och Hanna kommer i högt tempo bakifrån! Tydligen har dom kört fel, fått vända och var nu i full färd att jaga ifatt täten. Jag lyckas haka på och ligga på rulle ca 5-6 km men sen blev det åter en lucka över ett krön och jag fick låta dem gå. Nu återstod drygt 25km solokörning in till mål och någon gång där efter 50 körda kilometer hade jag en svacka och fick bita i ordentligt för att hålla någorlunda tempo. Jag trodde då att luckan framåt växt sig större och större under loppet och blev rätt förvånad när det visade sig att jag bara var drygt en minut efter i mål. Då Åsa kört in i en bom och skadat ett finger och Hanna punkat slutade jag på 6e plats efter Emmy, Jennie och tre starka She Rides-tjejer där Jessica hade vassaste spurten för dagen och knep bronspengen. Jag var nöjd och glad, tog en snabb dusch och sen in i bilen för fortsatt färd söderut till storebror i Götene, där vi bor fram till Billingeracet nästa helg.

Men redan dagen efter var det dags för race igen, i form av XCO och Västgötacupen där Tibro stod som värd för dagen. Vi var där med hela familjen, brorsan, kusin, barn och både jag och Tomas fick cykla. Det är ju fördelen med XCO att det är olika starttider så vi kan tävla bägge två även utan barnvakt! 

Jag har inte så mycket att säga om det loppet, en medioker insats som gav en tredjeplats. Mer nöjd med tekniken än krämen i benen, det är som att det liksom saknas nått i trycket. Men vi hade en väldigt bra dag, banan var superfin och Tomas gjorde en strålande insats som kom 3a i bra konkurrens. 

Fina banor i Tibro

Tomas satte kurvorna bra

Idag blev det en utflykt på Kinnekulle, upp i utsiktstornet och sen en himla god lunch på Kinnekullegården. Stack ut och sprang en timme efter det, skön omväxling även om det känns att man inte är så löpvan längre!  


Finaste dasset hittar man vid utsiktstornet på Kinnekulle!


Mina allra käraste...

...inklusive den här tjurskallen som vägrade gå själv!






onsdag 1 maj 2019

Race Report Klippingracet

En lite sen racereport från Klippingracet kan ju vara på sin plats, så här kommer den.

Vi hade ju barnvakt i form av barnens farmor och farfar, så vi lämnade dem på Sollerön på lördag morgon och styrde mot Säter. Kom fram i god tid för att hinna testcykla banan, och jodå, det här skulle väl gå! Den var svår men inte FÖR svår, jag testade alla A-linjer och det var bara en sten jag fegade ur på och klev av cykeln. En sån där som man måste lyfta upp framhjulet på för att komma över, och det är väl det jag är sämst på. Så istället för att cykla runt och oroa mig varje varv för en  stenjäkel bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av där. Och många varv skulle det bli, arrangörerna bestämde sig i sista stund för att lägga till ÄNNU ett varv på den i mitt tycke redan långa banan - från 5x5km till 6x5km, vilket skulle visa sig resultera i en vinnartid av Rissveds på 1.47 och för mig 2.03, vilket ju är i allra längsta laget för det här typen av tävling. Men det var bara att se det som en bra genomkörare och se glad ut.

Starten gick i foten på en grusbacke, och som vanligt sprätte alla iväg uppför backen i en jäkla fart. Jag har så himla svårt att hänga med i dom här rusherna från 0-100 och var sist av alla över krönet. Men ganska snart hade jag tuggat mig framåt i fältet och låg rätt länge på 1n 7e plats (av 12). Någonstans in på tredje varvet gick jag upp till 6e och efter ännu ett varv till 5e plats. Därifrån var det dock låååångt upp till Hanna Bergman som, efter att ha punkat och sprungit en bra bit till teknisk zon och bytt hjul, jagat sig tillbaka upp i fältet. Även luckan bakåt växte så sakteligen och in på näst sista varvet kände jag mig rätt trygg på min 5e plats och tog det kanske lite lugnare, även om det vid det läget var jobbigt bara att ta mig runt och över alla hinder. Sista varvet ville jag bara komma i mål, och när jag väl passerade mållinjen var jag väldigt trött och nöjd över att ha klarat banan såpass bra ändå. Dock tycker jag inte att jag fick något riktigt bra formbesked, det var ganska tunga ben redan från start och det var långt upp till tjejerna framför mig.





Nu väntar Lidingö MTB till helgen, vädret ser kasst ut och jag gruvar mig för att frysa om händer och fötter. Jag brukar ju liksm köra med elvantar och vinterskor till temperaturmätaren visar tvåsiffrigt, men det känns inte helt rätt att göra det på tävling... kroppen har inte känts sådär himla pigg nu i veckan heller, så jag har inte speciellt höga förväntningar på helgens race. Däremot böev jag mer sugen att köra XCO, det är ju jättekul! Så jag anmälde mig till Tibro och Västgötacupen dagen efter Lidingö, vi ska ändå ner till brorsan och Tomas har planerat sedan länge att köra det. DET ser jag fram emot!

torsdag 25 april 2019

Inför tävlingsdebuten - Klippingeracet

I eftermiddag bär det iväg, äntligen får vi lasta på cyklar och fylla bilen med väskor och barn och gasa mot Mora. Siktet är inställt på svärföräldrarnas stuga på Sollerön, där vi nästan alltid har vår bas när vi ska tävla i Dalarna. Då kan vi lämna barnen med farmor och farfar och göra en dagsutflykt till tävlingsorten, perfekt för alla. Särskilt lyx att komma hem cykeltrött och förhoppningsvis nöjd med dagen och sätta sig vid dukat bord efter en lång dag. Hoppas också det är mer snöfritt i Mora än här hemma så kanske man kan få till ett fint långpass runt Gesundatrakterna sen på söndag?


Förhoppningsvis blir det en tur till Gesundabergets topp innen helgen är över - 
om det blir ett handstående är dock oklart


Men nu går jag händelserna i förväg - först ska vi se om jag överlever den beryktade tekniska banan på Klippingracet! Som jag skrivit förut är det inte vardagsmat för mig att ta mig runt på såna däran XCO-banor... jag har kört nåra race i Härnösand på deras fina slingor och så tävlade jag ju faktiskt SWE-cupfinalen i Östersund 2017 och tog både några hopp och dropp, men det måste liksom vara "rätt" sorts hinder för att jag ska klara dem. Uppladdningen vet jag inte riktigt hur det vart, det verkar ju inte vara någon ände på sjukdomarna detta år och det blev åter en lång VAB-period över påsken då Sam åkte på en hemsk magsjuka. Så det blev till att åter hoppa upp på trainern och köra några pass för att få till träningen. Skulle säga att jag nog fått till några bra pass senaste veckorna men totalt har timmarna i sadeln vart något färre än jag önskat och jag har som sagt tappat tråden lite vad gäller strukturen och periodiseringen i träningen. Nu på morgonen körde jag några varv på vår hemmabyggda lilla pump-track slinga runt huset för att få lite terrängkänsla och sen försökte jag göra några 20-30sekundersryck på väg till jobbet för att väcka upp benen lite inför morgondagen. Men oj vad stumma ben det var, inte alls sådär sprättglada som man vill känna dagen innan ett race.

Kolla, jag har kört över hopp förut! SWE-cup i Östersund 2017

Hade ingen bild på mig så Tomas får agera modell från gårdagens pass på vår egen Veda-dirt 


Men men, oavsett trötta eller pigga ben ska det bli härligt att få dra iväg med familjen, det har vart så mycket jobb och vab och hemmaprojekt som inte hinns med under våren så en liten minisemester och cykelfokus är nog precis vad vi behöver för att fylla på energinivåerna!

torsdag 18 april 2019

Säsongen är ju här!

Nu har värmen även kommit till Sundsvall, även om det krånglar till det lite med klädsel då det är -5 på morgonen när jag ska till jobbet och + 15 på eftermiddagen när jag ska hem. Känns helt sjukt när jag kör barhänt och en vanlig cykeltröja att jag 8h tidigare drog iväg med elvantar och vinterjacka...

 Fortfarande mössa på!


Jag har inte riktigt fattat att tävlingssäsongen börjar nu! Redan nästa helg kör vi en smygstart med Klippingracet i Säter, jag är typ livrädd att cykla en XCO-bana nu när jag inte ens cyklat på en stig ännu. Men å andra sidan har jag inga som helst krav på mig själv vid en sån typ av tävling, jag vet att jag inte är nått vidare på det där med tekniska banor. Min målsättning är att inte bli varvad. Men det är kul och riktigt bra träning!

Annars går det lite sådär på halvfart nu. Kom som av mig i träningsupplägget av alla förkylningar och nu kör jag förvisso på, men ganska planlöst. Och planlöst för mig är inget vidare, jag  gillar att ha ett genomtänkt upplägg. Men jag har inte riktigt haft energi att styra upp det, det har varit rätt mycket annat i livet som jag måst anpassa mig efter och det är först senaste dagarna som sista förkylningen riktigt släppt också. Jag har försökt att cykla ute så mycket jag kan men en VAB-period i samband med jobbresa för Tomas satte lite käppar i hjulet för det.

Jag skulle inte säga att jag är omotiverad, men inte heller sådär supertaggad. Testat mig på en del stravasegment och även om det inte är dåligt så är jag inte i samma klass ännu som förra året. Säkert krävs det några race för att komma igång ordentligt.

Idag fick det bli löpning istället för cykel, lite knarr i hälsenorna har hindrat mig från att springa ett tag så nu riktigt längtade jag efter det. Och lite mer tideffektivt också när jag både ska lämna och hämta barnen på dagis. Varje gång jag springer slås jag av hur mycket jag gillar det! Och det känns rätt fint att fortfarande kunna dra av 4 tusingar i 4-minuterstempo, jag väger trots allt typ 5 kilo mer än under mina löparglansdagar. Om det inte vore för att jag fått smak för cykelcirkusen och vetskapen om hur lätt man drar på sig skador i löpning hade jag nog bytt tillbaka =)  Lite styrka blev det också, var själv på gymmet så jag kunde fota lite utan att känna mig urlöjlig.

...baksidan..
...djuuupa enbensböj
...och lite mage!




fredag 5 april 2019

Sjukdomarna duggar tätt

Jag som tyckte att jag klarat mig bättre denna vinter, visserligen en del sjukdagar men inte alls såsom förra året, då kunde jag gå med hosta eller halsont 6-7 veckor åt gången. Men man ska inte ropa hej osv, sen vi kom hem från Grand Canaria i januari har förkylningarna avlöst varandra. En vecka här, två veckor där och så fullt ös däremellan. Klassiskt misstag? Man är snabbt igång och kör på så mycket man orkar, jag menar, man vet ju aldrig hur länge man får vara frisk denna gång... brist på återhämtning och dagisbaciller, några dåliga nätter och så är den där, den där lite svidande känslan i halsen. Man sväljer och känner efter, sväljer och känner efter lite till. Ibland är det tydligt vad som är på gång och man vilar, ibland är det tillräckligt vagt för att lätt ignoreras och man klämmer in ett pass till innan förkylningen är ett faktum.

Jag tror jag kan räkna till 5 sjukperioder sedan nyåret. Det är lite för många, den sista vändan nu blev jag rätt less. Men det är som det är, jag gör vad jag kan för att hålla mig frisk med sömn och kost, men det är liksom svårt att få det där optimalt mitt i småbarnslivet. Jag är inte i dålig form, men jag saknar en de längre distanspassen i kroppen. Det har vart svårt att få till dem av olika anledningar, och jag känner att de första racen kommer bli rätt kämpiga...

Men roliga saker händer också, vi var i Umeå förra helgen för upptaktsträff med teamet! Himla kul och peppande att träffa alla, särskilt då vi utökat teamet med 3! starka förmågor. Gå in på hemsidan och läs med om årets laguppställning. Extra kul att vi nu är två tjejer i teamet =)

Vi körde ett distanspass också, runt 6 mil blev det innan jag kände att det fick räcka då jag anade ännu en förkylning på gång... men ett bra pass, kul att cykla i grupp efter en lång vinter på egen hand. Och bra att få lite hjälp att pressa upp tempot också.

Men nu är det dags att ta helg, startade dagen med ett rätt hårt spinningpass så jag kan med gott samvete och ro i kroppen ta en lugn fredagkväll med kidsen (och kanske få något gjort på alla projekt därhemma...)