Keps Cup

Med en hälsena som inte riktigt är reda för löpning och med en sambo som varit småkrasslig i veckan föll det sig så att jag plötsligt befann mig på startlinjen på Keps Cup, en liten träningstävlingscup på MTB. Dagens deltävling ägde så lämpligt rum här i skogen där dom hade pusslat ihop delar av NICK-spåret till en varvbana på 4,5k. Två varv skulle jag köra. Var inte det minsta peppad innan, har inte cyklat stig på ett tag och även om jag tycker det är skitkul att cykla i skogen är jag inte så förtjust i att trängas med andra på cykelspåren. Antingen är man i vägen eller så är det typ omöjligt att cykla förbi. 

Så jag ställde mig längst bak och lät fältet dra iväg så jag inte skulle riskera att få något hetsåkare i röven. Var ändå inte i tävlingsmood så jag kunde lika gärna köra sist och bara få ett bra pass. Men såklart kom jag igång efter ett tag, cyklade om några gubbar och hornen växte lite. Snart efter varvningen passerade jag startfältets andra tjej och med lite tryck på pedalerna höll jag tjejledningen med rätt fin marginal in i mål. 

Även om jag inte var mitt vassaste jag så måste jag hylla den här slags arrangemang! Helt perfekt, man rullar dit en timme innan start, anmäler sig gratis och får ett kanonpass på hojen. Hade man vart mer tävlingssugen hade det vart ännu bättre, men kul var det ändå. 

Tack Järfälla CK för en lerig dag i skogen! 

Hälsenepaj

Träningen fortsätter gå segt. Sprang ett uppdelat långpass i torsdags, 15k till jobbet och 13k hem. Lade in två fartökningar mot slutet av bägge pass, tänkte köra 2 x 1k ner mot 4-tempo. Men alltså, jag fick ju kämpa arslet av mig för att ens nudda 4 minutersfart! Eller så är det GPS-klockan som är lite svajig, jag lägger nog ner det där med klocka helt tror jag. Lyckligt ovetande är bättre. Tills det är tävlingsdags, då blir det väl en chock at få svart på vitt hur långsam jag är nu. …

Nåja, planen var att bara nöta på, inte öka, inte minska träningsmängd. Vänta in kroppen, känslan var ändå att det snart händer något bra. Men- så får jag ont i en hälsena. I fredagskväll kom det, ganska direkt, ganska intensiv smärta vid hälsenefästet. Trots att jag bara cyklat just den dagen. Trodde jag skulle gräva ner mig i bitterhet såsom jag brukar när kroppen går mig emot, men förvånande nog känns det inte så himla jobbigt. Jag får väl cykla tills det är bra. Typ så.

Har jag tappat stinget eller blivit gammal och vis?

Ny vardag

Så är det slut med att sitta hemma på varandras vardagsrumsgolv och dricka kaffe med ett gäng bebisar som kryper runt benen på en. En bättre mammaledighet än denna kan man nog bara drömma om, oändliga är de samtal som hållits, många är de löparvagnsturer som sprungits.

Men jag är ju en rutin-junkie så jag välkomnar jobbstarten ändå. Kliva upp, käka frulle, springa ellercykla till jobbet, automatkaffe, patienter, lunchrast, mer kaffe, möten, patienter, mer kaffe, hemfärd. Jag blir lugn av ett inrutat liv, mår liksom bra av det. Och enklare att få till en bra träningsmängd med all denna transportträning! Fast jag märker att det blir lite svårare att få till bra kvalitétspass. Ofta har man ryggsäck, springer tidigt på morgonen och har inte riktigt kommit igång, lite för många korsningar och övergångsställ för att det ska flyta riktigt bra. Tror jag ska försöka köra ett kvalitétspass på dagtid, på friskvårdstimmen som landstinget bjussar på. Typ gå ner och bränna av några intervaller på löpband eller runt Årstaviken. Och så backträning på helgen, finns inte många backar på vägen till sjukhuset. Men långpass tänkte jag klara av i veckan, springer jag till och från jobbet blir det totalt mellan 25-30k beroende på vilken väg jag väljer. Kanske inte ger samma effekt att dela upp passet så men jag frigör familjetid på helgen. Klart värt det. Det ska nog bli riktigt fin ordning på träningsupplägget, om man bara fick vara frisk… Lite halskänningar som började i lördags och fortfarande finns där, oklart ännu om immunförsvaret eller viruset går vinnande ur striden. Jag gör vad jag kan för att hjälpa immunförsvaret på traven och vilar tills vidare.  

Formen då? Åkte ju på influensa för några veckor sedan, vilade nästan två veckor. Men det var ett tag sen nu och jag har tränat på rätt bra sedan dess tycker jag, men det går segt! Stumma ben och flåsigt som tusan. Betar av passen som planerat men det finns liksom ingen lätthet i kroppen. Trodde det skulle släppa nu snart men så kommer den här lilla förkylningen så typiskt... försöker att inte bli stressad, sitta lugnt i båten och låta det ta den tid det kräver. Men jag är anmäld till premiärmilen om tre veckor och känner att jag då skulle vilja ha en tid lite närmare 40-min gränsen, vilket jag tror blir svårt även utan sjukdomsinslag. Nu känns det jäkligt långt bort.

Men- jag fick just ett videoklipp från Tomas där Sam tar sina första stapplande steg med gåvagnen. Sånt är bra för att få lite perspektiv på vad som är viktigt i livet =)