fredag 8 mars 2019

Lopp lopp, alla dessa lopp!

Vet ni, det börjar nästan kännas att säsongen närmar sig!

Det dyker upp teasers från olika lopp i mediala flöden och det pratas om olika race här och där. Vår egna kalender där hemma är ganska fullkladdad med lopp- Både dom som är inplanerade att genomföras och dom står på önskelistan. För egen del blir det mest dom stora loppen, dom som ingår i Långloppscupen och kanske nått enstaka annat. Måste erkänna att det är visst avund jag ser alla olika slags cykellopp som går av stapeln på mer södra breddgrader, som ligger utom räckhåll för oss. Åtminstone om man inte vill göra ett flerdagars-projekt, och såna blir det så det räcker om jag ska köra cuploppen. Det hade vart nice att sticka emellan med några fler XCO-race och andra lite mindre mer lokala lopp. 

Det finns några - vi har det fina Tolvtjärnsloppet utanför Övik och Härnön runt som går nästan på hemmaplan i Härnösand. Flera år har vi också lyckats köra Orsa Bajk'n på midsommarafton och även Fäbodloppet i Särna har vi besökt någon gång i samband med besök i Dalarna.

 Första gången på Fäbodloppet i Särna var jag och en då nyfödd Frida supporters till Tomas som vann hela loppet med bravur. Jag minns mest att det var så in i h***e mycket knott så vi fick fly från startplatsen uppe i skogen och ta oss en sightsing i Särna city medan loppet pågick. (Den gick fort kan jag säga, Särna är liksom inte jättestort.. =). Men loppet var fint och arrangemanget är drivet av härliga eldsjälar så det är med glädje vi återvänder till skogen utanför Särna när vi har chansen!

 Härnösand bjuder ofta på fina lopp- både XCM i form av Härnön Runt och XCO i olika former. Fantastiska banor och tuffa backar!

Innan start på Orsa Bajk'n 2018. Det var svinkallt och det gick BRUTALT fort i 15km, inget som passar mig egentligen men ett härligt arrangemang med både MTP och löpning och klasser för alla åldrar. 

Men cuploppen är många och resvägarna långa, och ska sommaren bestå av något annat än cykellopp så räcker tiden tyvärr inte till för alla roliga evenemang som lockar. Sen är vi två som vill köra race och då vi inte vill slita alltför hårt på barnvakterna blir det mycket turas om - nu är Tomas världens snällaste och låter mig köra dom stora loppen om jag vill, och själv satsa lite mer på några XCO och typ ultravarianter som Siljan Runt och Lidingö 24. Jag ser galet mycket fram emot att få heja och serva på dessa!

Ibland - ganska ofta faktiskt - funderar jag över den här Långloppscupcirkusen. Ett fantastiskt arrangemang på alla sätt och vis och grymt kul att vara en del av det. Men jag vet inte om det lockar mig att satsa på dessa lopp flera år i rad? Man har ju liksom gjort dom. Och jag är lika starträdd inför varje masstart så bara det är en anledning att låta bli nästan. Känner mig alltmer sugen på andra lopp, nya lopp, mindre lopp på nya platser. Låta livet styra tävlingskalender istället för tvärtom... och egentligen, det ena behöver inte utesluta det andra. Man kan plocka russinen ur kakan och smaka på lite av varje. Och inte bry sig om det där med totalplaceringar. Vi får nog se lite vart det lider, inget är skrivet i sten. Inte ens vår tävlingsplanering ;-) Vad jag vet är att jag börjar bli så smått racesugen, sugen att träna mer och mer tävlingslikt och köra snabba slingor på torra stigar!

Men det är ännu tid kvar, och just nu vräker snön ner. Och glad för det är jag, för ikväll ska vi tillsammans med min mamma och pappa och bror med familj bege oss ut i skogen på skidor till Fågelbergsstugan, där vi ska övernatta och vara stugvärdar hela helgen. Sälja gulaschsoppa, våfflor och varmchoklad, åka skidor och mysa framför brasan. DET är livet det!

onsdag 27 februari 2019

Misslyckade intervaller

Vaknade inna klockan ringde i morse, låg och väntade på signalen. Det var dags för ett intervallpass i ottan, ett av dom jag brukar gruva mig mest inför - 4 x 10 min tröskel. 10 minuter är ändå rätt länge och då jag brukar lägga mig på strax över tröskel på dessa pass så blir det rejält jobbigt mot slutet. 

Drog på mig cykelbrallorna, på med läkten, värmde upp 10 minuter och så drog jag igång första intervallen. Men det stämmer inte idag. Huvudet var inte med, det saknades motivation nog att övervinna den där första mjölksyran som brukar dyka upp när man höjer intensiteten, innan cirkulation, andning och muskelarbetet är riktigt synkat. Efter 1,5 minut klev jag av. Gjorde en kopp kaffe och funderade över läget. Kände att jag ville komma ut, och gott om tid hade jag innan jag skulle vara på jobbet. Så jag drog på mig mer kläder, tog fram lampan och cyklade ut i mörkret. 

Jag fick 1h och 40 minuter cykling, jag fick mörker, soluppgång och dagsljus. Jag fick medvind och motvind. Kom fram 20 minuter innan jobbdagen startar så nu sitter jag och skriver detta och funderar över det där intervallpasset som uteblev. Om jag bara ska skita i det eller försöka få till det senare i veckan. Jag tycker ju inte om att hoppa över pass, så är det bara, men å andra sidan vet jag nog varför det blev som det blev och det kommer inte bli lättare kommande dagar. Samma sak hände för exakt en månad sedan, och en månad innan dess också... satans PMS som gör mig nedstämd och ynklig snarare än arg och irriterad. En obestämd ångest som smyger sig på och infiltrerar min dag som en mycket objuden gäst. Trots att jag börjar lära mig mönstret och tänker att jag är beredd så slås fötterna undan varje gång, det är liksom svårt att värja sig. Borde väl egentligen inte ens planera in tuffa pass just dessa dagar, men jag vill liksom tro att jag ändå ska kunna stå över några skithormoner, att jag minsann ska få bestämma själv över vad jag ska göra. Men kanske är det bara dumt att jobba mot, bättre försöka hitta sätt att jobba med. Jag njöt verkligen av att vara utomhus och få cykla mig lite trött av distansen nu på morgonen, kanske är det man ska satsa på...

Men nu är det dags att börja jobba

tisdag 26 februari 2019

Repetition eller variation?

Har man läst någon form av träningslära får man ofta höra hur viktigt det är med variation i träningen för att fortsätta utvecklas, att utmana kroppen på nya sätt så den tvingar anpassa sig till olika slags påfrestningar. Därför kändes det så bakvänt när jag konsulterade en bekant ang träningsupplägg och han rekomenderade att jag i styrketräningen skulle köra tre övningar, samma tre övningar, under flera veckors tid. Trög som jag är har jag låtit detta gro en rätt lång tid, och nu kommit fram till att han har ju rätt i hur han resonerar. Vill jag att kroppen ska bli riktigt bra på något, då måste jag utsätta den för samma typ av belastning om och om igen. Öka vikten allt eftersom givetvis, men ge den chansen att bygga upp sig optimalt för att utföra just det jag vill att den ska bli grym på. Håller jag på och byter övningar varenda gång jag är på gymmet ger jag liksom aldrig mig själv chansen att bli riktigt bra på nått.

Och det samma gäller ju konditionen - var inte rädd att träna samma sak flera gånger, om och om igen. Kruxet ligger såklart i att man vill bli bra på flera olika saker. Bästa syreupptaget, oändlig uthållighet och kunna klämma en slutspurt snabbare än cyklisten vid din sida. Hur löser man detta? Jag tror helt klart på att träna i block - en längre period där merparten av kvalitetspassen stimulerar samma fysiska förmåga. Sen ett annat block på x antal veckor som tränar en annan förmåga. Och så rulla blocken under året, lite olika längd på dem beroende på var du är i träningssäsongen. Och visst, man kan behöva ruska om lite ibland, byta ut, tänka nytt och göra nått helt annat. Men inte för ofta, tror man kan vänta tills man nästan känner att utvecklingen stannar av innan man rör runt för mycket i ett upplägg.

Tråkigt? Nä, jag tycker det är skönt. Hela livet innehåller så många val och möjligheter, hela tiden ska man tänka, välja, och fundera övar både stort och smått. Då är det skönt att bara köra upp och ner för samma gamla backe för 4e veckan i rad!

Men det är jag det

söndag 24 februari 2019

Träning efter sjukdom- hur jag ser på det

Jag lade upp ett instafoto igår där jag kört 30-sekunders maxintervaller dagen efter en magsjuka, men fick några kommentarer som gjorde att jag förstod att det inte såg helt bra ut. Och det helt korrekt utifrån det lilla inlägget, så tänkte använda bloggen att breda ut mig lite mer i text och förklara =)

Det började i lördags em, vi hade varit på fika hos mormor och morfar, åkt skidor och haft det väldigt trevligt när Frida kräks i hallen. Magsjuka hade florerat på förskolan under en tid så det var väl inte helt oväntat. På söndagen var det Sams tur, men redan på söndag em var bägge barnen pigga och lika full i fart som vanligt igen. Tomas var hemma och vabbade två friska barn måndag och tisdag tills dom 48+ timmarna efter tillfrisknande passerat. Trodde vi klarat oss bra, jag var riktigt kaxig och hävdade att jag aldrig blir magsjuk... haha, man ska vara försiktig med orden.

på onsdagen skickade Tomas meddelande att han inte mådde riktigt bra, han var på väg hem från en jobbresa och när jag och barnen kom hem lite senare hittade vi honom liggandes i soffan med rätt rejäl feber och illamående. Själv var jag fortsatt bergssäker att jag skulle klara mig! Men så, torsdag kväll, helt plötsligt blev jag illamående och hade en rätt jobbig natt, (men kräktes inte). På morgonen hade jag feber, mellan 37,5-38 och sov till och från fram till lunch. Då vaknade jag och kände att nu var det över. Hade till och med aptit nog att äta lite lunch! (Det ska rätt mycket till för att rubba min aptit..) Var lite smårisig i magen från och till under kvällen men hade inte feber, kunde äta och dricka utan större besvär och pysslade runt lite hemma. Tomas och Frida åkte till slalombacken så jag och Sam hade en härlig kväll för oss själva. Så på lördagen vaknade jag och mådde som vanligt. Tomas och barnen åkte på deras balett (alltså barnens, inte Tomas..) vid lunchtid och jag satte mig på trainern och värmde upp. Det kändes bra så jag körde passet som planerat, 8x30s max intervaller med riktigt bra ben!

Rätt eller fel? Ett dygn efter magsjuka och feber, men den hade inte varit vare sig speciellt hög eller långvarig. Jag hade i princip kunnat äta och dricka som vanligt och jag värmde upp lugnt för att känna mig för, och det kändes snarare väldigt bra än dåligt. Många läkare tycks överrens att vilopulsen är ett bra mått, om den är förhöjd med mer än 20% är det vila som gäller, eller vid pågående halsinfektioner då det är framförallt dem som kan ge den fruktade hjärtmuskelinflammationen man brukar skrämmas med. Nu tog jag tyvärr inte min vilopuls, det hade varit intressant, men då passet och återhämtningen efter gick såpass bra har jag svårt att tro att den var förhöjd. Och ont i halsen hade jag inte och hade heller inte haft tidigare. Så - jag tror inte jag gjorde fel som tränade.

Sen hade jag väl kanske inte behövt köra maxintervaller, men men, jag ville testa för mycket för att låta bli helt enkelt!

Det blev ett långt inlägg om en liten sjukdom, men ville liksom klargöra att man ska vara försiktig med träning när man har infektioner i kroppen.

Innan passet...

...och efter



Annars är allt fint just nu, efter en längre förkylning för några veckor sedan som medförde 2 veckors total vila. Men jag får inte riktigt samma panik längre när jag blir sjuk, dels för att jag de senaste åren varit förkyld så oerhört mycket och det har ju liksom gått bra ändå, och dels för att jag mer och mer inser att det inte är allra viktigast att cykla fortast, utan att ha kul på vägen!

Vackra dagar nu! Sörjer vintern som försvinner för fort men njuter av de värmande solstrålarna =) 


tisdag 29 januari 2019

Man kommer inte undan bacillerna!

När man är frisk, sådär riktigt frisk, då känns tjocka bihålor och onda halsar så himla långt bort. Men oj så fort det kan vända... borde väl anat oråd när både Sam och Frida var snoriga och såpass förkylda att dom fick vara hemma från dagis några dagar i förra veckan, men jag tänka att kanske, kanske skulle jag klara mig den här gången!

Katten är glad när familjen är sjuk - varm brasa och sällskap hela dagen!

Men såklart kom jag inte undan, kände väl redan under lördagens långpass att kroppen kändes lite olustig, och natten efter vaknade jag med svidande hals. Hemma från jobbet och vilar idag, brakade loss till en riktigt dunderförkylning och då är det inte så himla smart att smitta ner kollegor, eller ännu värre mina fina pensionärer. Passar på att plocka ner julen istället, och vila. 

Här hemma blev det verkligen stora kontraster från Gran Canaria, snön har verkligen vräkt ner senaste veckan! Det har vart svinkallt ute också så det hr blivit mest inomhusträning för min del. Jag gillar att cykla på vintervägar, men jag avskyr att frysa och att det tar 30 min att bara klä sig för att komma iväg. Och, jag tycker faktiskt det är helt ok att köra trainer, det hör liksom vintern till och det är lätt att få bra rutin på passen. 

Tummen upp för inomhusträning!

Ett endaste ynka skidpass har jag fått till, det är något jag ska ändra på när jag blir frisk! Skidor är verkligen grymt bra träning, och även om det krävs lite mer fix att komma iväg jämfört med att sätta sig på trainern så har jag bra förutsättningar här att få till det. Men barnen har åkt desto mer, i söndags blev det tävlingsdebit för dem på ICA-loppet i Matfors

Sam åkte för första gången hela vägen in i mål! Förra året var han ofta nöjd efter några hundra meter och tog av sig skidorna =) 

Hade tänkt skriva lite om kommande säsong och målsättningar, men jag tror det får bli i ett annat inlägg. 

tisdag 15 januari 2019

Hemma!

Sitter i Clarions frukostrestaurang på Arlanda, vinkat av Tomas som kör bilen hem med alla väskor och tar några jobbmöten på vägen. Barnen leker i en lekhörna här intill, hör hur dom är helt uppe i någon avancerad familjeroll-lek och jag är glad att dom har varandra så jag slipper delta! Mellan allt bråk kan man ibland faktiskt se fördelar med att ha barn tätt...

Vad gör då jag? Jo, sitter såklart med en kaffe och smälter den gångna månaden. Vilka veckor. Vilken grej att resa iväg såhär. Det är något särskilt med att vara borta lite längre, det infaller ett lugn. Man kan ta dagarna mer som de kommer, varje stund behöver inte optimeras. Man hinner göra det man vill.

Perfekt med lekhörna intill restaurangen!

Man hinner till och med vara dödssjuk en vecka och ändå cykla sig less på sten och berg. Inte illa! Och en hel del cyklat blev det, tyckte jag fick ut det jag hoppats på. Hade som mål att köra många långa pass, runt 4h och uppåt, för jag har så himla svårt att få till dem hemma. Efter 3h är jag så nöjd och trött och börjar ofta få lite dåligt samvete att jag är borta så länge så jag har svårt att motivera mig att fortsätta. Brottas ju fortfarande mycket med att barnen blir så ledsna när jag ska ut och cykla, det är inte ovanligt att vi får bända loss en gråtandes Sam som klänger sig fast runt benen. Och sånt tar på både glädje och energi, även om jag VET att 15 min senare har dom glömt att jag inte är hemma. Suck, dessa barn...

Nåväl, jag fick till några pass på +4h och ännu fler på ca 3h, och det känns som jag mentalt flyttat gränsen för vad som är långt. Nu är väl utmaningen att behålla den i minusgrader och på isbanor!

Sen hade jag väl också någon tanke om att köra i allafall en intervallpass i veckan, men så blev det inte riktigt. Körde istället några satsningar på olika Stravasegment och fick ordentligt med pulshöjningar på så vis, mycket roligare! Intervaller kan jag mata på trainern tidiga vintermorgnar istället. Hade också någon tanke om att simma på morgnarna men det sprack rejält, gjorde två försök men det var för dålig simpool, för kallt i vattnet och alldeles för dålig motivation till det. 

Men för att summera ihop det så blev det åtminstone 2-3  fina cykelveckor, mycket uppförskörning i benen, lugna dagar med barnen, härliga stunder på stranden, några bra och några mindre bra utflykter. Tid att tänka och tid att bara vara utan att tänka. Känner mig inte överinspirerad och full med energi att förändra och ta tag i saker, men jag upplever ett lugn och en tillfredställelse i var jag befinner mig just nu. Jag är där jag vill vara på många plan i livet. Det är en fantastisk känsla.




måndag 7 januari 2019

Det är kul att cykla fort!

Det händer att jag ifrågasätter vad jag håller på med. Det här att prioritera träningen så hårt, ångest inför jobbiga intervallpass, distansträning i snöslask och minusgrader... när jag inte ens är helt säker på att jag verkligen tycker det är så kul att tävla??? 

Men det har så många sidor, det ger mig så otroligt mycket. Alla resor, stämningen, människorna. Dom fina turerna. Den sköna känslan av att ha klarat av något, oavsett om det är på tävlingsbanan eller ett hårt pass. Och, vilket jag slås av ibland, att det är så himla roligt att cykla fort ibland! Där och då när man är mitt i det är det jobbiga inte så jobbigt. Missförstå mig inte, det är ansträngande till max, du kämpar allt vad du har. Men det är inte så obehagligt att göra det för du är uppfylld av farten, kicken, endorfinerna, kampen. Du letar linjer, försöker jobba med terrängen, satsar över krön och genom kurvor. Det går fort och det är kul! 

Idag tänkte jag satsa på ett långt Stravasegment, mestadels utför och i stenig stökig terräng. Inte min favorit med andra ord, och häromdagen när jag cyklade genom sträckan kom jag låååångt ner på stravalistorna, flera minuter efter... men nu ville jag utmana mig på underlag jag inte är så bra på och se vad jag kunde göra.

Och så kul det var! Släppte lite på fegheten och stod på vad jag vågade utför stenskramlet, och jag drogs med av fartglädje och endorfinerna kickade in. 

Och det är nu jag knytet ihop resonemanget. Om jag inte visste att jag hade chansen att ta QOM:et skulle jag nog inte satsa så hårt. Kanske inte ens försöka. Hade jag inte tävlingarna skulle jag inte vara långa vägar så stark som jag är idag, och det skulle inte vara lika roligt att cykla! Jag är för mycket tävlingsmänniska, det är liksom tanken på att få mäta mig mot andra som driver mig till att bli obekväm, och det är det som gör mig till en bättre cyklist, och det är då det blir roligt att cykla. Så oavsett vad jag tycker om att tävla behöver jag det för att kunna cykla fort, och DET älskar jag att göra! 

Åh knasiga hjärna.

Men jag tog QOM:et 


 En vecka kvar på ön, börjar faktiskt längta lite efter vardagen. Men man får passa på att njuta av värme och lediga dagar och påminna sig om lyxen att vara här! 

Gårdagens utflykt till öns toppar, betydligt kyligare!

Härlig strandlek

... och mysigt att få gosa med ett barn på magen, flashback till bebistiden!