Engelbrektsturen, race-report

En race-report är väl på sin plats.

Vaknade söndag moron och kände mig faktiskt sugen att köra race. Sen blir ju uppladdningen i allra högsta grad splittrad när man samtidigt ska hålla koll på två småbarnsligister och packa ihop stugan vi bott i. Bra eller dåligt vet jag inte, men ett sätt lite skönt med distraktion.  

1,5 h innan start rullade jag iaf iväg till starten, hämtade ut nummerlapp och stötte ihop med Malin, en gammal löparkompis. Malin är en sån där tjej som sprider positiv energi så det var perfekt häng för att lugna mina tävlingsnerver. Efter toakö x 2 var det plötsligt dags att ställa sig i startfållan, och nu hade nervositeten vänt till en peppad känsla. Oavsett hur det skulle gå var jag sugen att cykla.  

Så gick starten, och den gick skitdåligt för min del. En kille precis framför fick något slags problem så jag kom liksom inte iväg, och alla som startat i en MTB-start vet hur viktiga de där första positionerna är för hur man kommer in i loppet. Som tur var startar just Engelbrektsturen med ca 3km gammal banvall där det körs i två led, så det gick att kryssa sig hyfsat framåt och när vi väl nådde skogen tyckte jag att jag hittat en lagom position i gruppen. Sen kommer några hyfsat rejäla backar där jag kände mig stark och avancerade ytterligare några placeringar. Banan är lättkörd och det blir mycket klungkörning. Det som gäller då är att vara på hugget och täppa till luckor som uppstår när någon framför släpper sin rulle, och för att fixa det i ett redan högt tempo bara måste man ha en bra dag. Och jag hade det i söndags. Det fanns flera växlar att ta till i benen, och varje gång jag kom ifatt klungan tyckte jag att jag återhämtade mig snabbt. Men det var många som föll ifrån och det blev således många luckor att täppa till, och efter ett lite trixigare stigparti var det jag som tappat mark till cyklisten framför. Kom ut för sent på grusvägen och han inte med i den fartökningen som klungan drog på. Så mellan 20 och 30km blev det mest ensamcykling, kände mig fortfarande stark men tänkte att den där klungan hade jag nog sett för sista gången. 

Men förvånande nog började jag skymta den på raksträckorna och när jag insåg att jag saktade plockade in var det inget att förlora. Så jag satsade vad jag hade och lagom ut på andra slingan var jag ifatt och kunde pusta ut. Åter igen återhämtade jag mig fort, och Tomas hade lyckats rapportera att jag låg som 5-6 tjej vilket gav ännu mer energi såklart. I ca 10km rullade vi på utan större strapatser, sen kom banans tuffaste stigning och i den lyckades jag gå om ledaren i D30 och fick en liten lucka över krönet. Nu vet jag att hon är en superstark cyklist och jag tvivlar inte på att hon hade kommit ifatt och troligtvis gått om mig igen, men det får jag heller aldrig veta. För vid dryga 48km tog det stopp för min del. Pang. Punka. Slut.

Läskigt likt förra årets Finnmarkstur. Även då med pigga ben och en lovande position körde jag punka 2 mil innan mål. Så jäkla föragligt, besvikelsen gick inte att dölja. Men det var bara att promenixa till närmsta väg för att bli upplockad av Tomas och barnen. Surade och grät inombords en stund. 

Sen blev det bad med barnen istället för dusch, och jag började ändå känna viss glädje över hur loppet gått så länge det nu varade. Den känslan jag cyklade med i söndags var grym. Och onekligen fick jag ett bra träningspass. Och med lite distans till det hela inser jag att det inte är det allra allra viktigaste hur det går på loppen, utan att jag har lopp att träna mot. Som ger mig motivation, som låter oss dra iväg på alla dessa cykelresor över landet och som skapar möten med både människor och nya områden. 

Revanschlusten är dock inte mindre för det, så nu blev det en bokad resa till Göteborg och en anmälan till Bockstensturen som Tomas redan var inne på att köra. Några rejäla långpass innan 2 september så ska väl 10 mil gå fint va?

Inför Engelbrektsturen med sviktande självförtroende

Ett litet pre-race inlägg ikväll. I morrn kl 11 går starten för Engelbrektsturen. Sitter här i stugan med mina sovsnosande gullungar och ett stukat självförtroende. Cyklade första och en del av sista milen på banan tidigare idag, och formen känns väl sisådär. Sen har jag ju dumt nog kollat i tidigare resultatlistor och insett vad jävla fort alla kör det här loppet! Dameliten snittar runt 27-28 km/h och i min damer 30 runt 24-25, det är fort i 70km. Jag är en bit från det. Så jag har två val. Känna mig värdelös och sura ihop, eller utgå från min form just nu och vara glad över chansen att få köra race och möta mig mot de som är bättre än jag. Helt ärligt, skulle jag inte anstränga mig skulle det tyvärr bli det första. Men jag väljer det andra. Och nu när jag väl bestämt mig för att bara köra hårt och ha kul så känner jag mig faktiskt ännu mer motiverad till att komma hem och träna hårdare! Kanske framförallt snabbare träning, jag är inte van att hålla högt tempo så länge. 

Och med det kryper jag till kojs och hoppas få ladda med åtminstone lite sömn i natt, kottarna har ju inte precis bjudit på hela nätter senaste tiden. Fast dom är då väldigt söta när dom sover.. 

Semester, ett litet lopp i Särna och ett stort sådant i Norberg

Vi är i Järvsö just nu, har vart på semester i en hel vecka redan. Började med 5 dagar i stugan på Sollerön och hann med flera grymt fina turer på cykel både runt och på Gesundaberget. Jag njuter enormt av de få tillfällen vi ha möjlighet att cykla tillsammans, tack till farmor och farfar för barnvaktande! 

Ett lopp har vi fått in också, Fäboloppet i Särna. 65 km på mestadels grusvägar och hyfsat ordentlig kupering. Ett lopp av lite mindre karaktär, 73 startande och en härlig stämning på fäbodvallen mitt i skogen som agerade tävlingsområde. 

Fleming som brottats med tävlingsångest ända sedan misslyckandet i Långa Lugnet var detta perfekt. Ingen extrem öppning i jätteklunga där alla jagar positioner och pulsen tvingas från noll till max i första tramptagen. Nej, här blev det lite lugnare och fältet glesades ut ganska snart och jag hittade mitt tempo efter någon kilometer. Kände mig rätt stark och då jag direkt insåg att jag inte skulle behöva kriga för en seger i damklassen började jag köra offensivt och gick upp och drog större delen av loppet. Bättre att få en rejäl genomkörare än att lägga sig på någons däck och feghålla på krafterna! 

Och det gick rätt bra, inte helt nöjd med hur jag tog de korta mer tekniska partierna men när det gällde att mata skogsväg på sugande sandbotten höll krafterna ihop ända in i mål och det blev nytt banrekord med dryga halvtimmen. Startlistan över damklassen har varit rätt kort alla tre år loppet körts dock så ett banrekord säger inte så mycket. Men en trevlig dag och en positiv tävlingsupplevelse var i alla fall välbehövligt! Tomas vann herrklassen också, även där blev det nytt banrekord så det blev dubbel familjevinst och gott betyg för våra nya Rocky Mountain-hojar.

Idag väntar annan typ av cykling, en halvdag downhill i Järvsö Bikepark står på dagsprogrammet. Det blir bra för mig att öva kurvtagning inför söndag då Engelbrektsturen går av stapeln. Med gemensam start med killarna kan jag utan tvivel börja förbereda mig på hetskörning igen.. målet är att behålla en go tävlingskänsla och hålla nere på mina egna prestationskrav. Herregud, det spelar ju liksom ingen större roll, jag kör ju inte ens elitklass. Nä, på söndag ska jag ha kul och köra hårt efter egen förmåga! 

Solo med barnen

Är på solokvist med kidsen hela helgen, Tomas drog till Polen för att shotta vodka och fira bröllop. Lite trist att inte vara med (syftar då INTE på vodkan, jag må vara svag för alkoholhaltiga drycker men snapsar har jag aldrig förstått mig på..) men jag var inte jättesugen att ta ledigt från jobb och fixa med barnvakt så så fick det bli. 

Har ju vart lite småkrasslig i veckan så det passar rätt bra med en lite lugnare helg också. I morse drog vi upp till grustaget, barnen med varsin balanscykel. Frida är livrädd och vi ska plocka bort stödhjulen på trampcykeln så nu vägrar hon helt att cykla på den. Våran försiktiga lillskrutt, aldrig göra något hon inte har full kontroll över... tänk om Sam hade bara ett uns av den egenskapen, så mycket lugnare vi skulle ha det! Nåväl, till skogs kom vi och kul var det. Sam körde för första gången en  lite längre sträcka utför och jag har inte alls fattat att han fixar balansen så bra! Bästa var ändå att han tyckte det var så kul, en himla massa gånger upp och ner blev det. Frida lessnade snart och började samla kottar istället. 

Hänger med dessa hela helgen! 

Sen blev det dags för mig att trampa lite också, barnkalasdags och med lite omvägar fick jag ett någorlunda pass med vagnen på släp. Fortfarande inte helt hundra kry dock, nått skit som inte vill ge sig. 

Nu har jag iaf bestämt mig helt för att köra i Norberg om tre veckor. Måste se till att få in några ordentliga långpass innan, men förhoppningsvis ska det gå lättare att få till nu när Tomas går på semester och man inte behöver passa dagistider. 

I morgon blir det cykel igen, till stranden denna gång. Vad skulle vi göra utan cykelvagnen? Hur klarar sig folk utan?