Sitter på husverandan i vårsolen. I handen har jag en kopp termoskaffe som blev kvar från cykelpasset jag just kom hem från. I ugnen står lunchen och blir klar. Cykelpasset ja, en sväng till Galtström blev det. Vackert värre vid kusten även om gamla rödingen med dubbdäck var allt annat än lättrampad. Hade sällskap för ovanlighetens skull av Fredrik, också han nyinflyttad med familj från Stockholm. Han körde cross, utan dubbar. Han fick cykla i cirklar runt mig för att inte frysa, typ. Ska inte bara skylla på cykeln heller, formen är ju av förklarliga skäl inte vad jag vill att den ska vara. Vilket jag känner tydligt efter två dagar med tre timmar vardera på cykeln.
Med det var inte form eller frånvaro av form jag ville skriva om. Utan det här andra, glädjen i att få vara ute i naturen, att bli trött, att komma hem och få sitta såhär som nu och bara må bra. Lyckan i enkelheten, det lilla livet. Det slår ju allt. Det krävs inte mer. Man luras att tro att man behöver komma bort, åka utomlands, gå på spa, gå på yoga och vad det kan vara. Jag kan bli stressad av allt som finns att göra. Brottas med känslan av att jag borde göra mer. Borde? Vad får jag det ifrån? Visst kan det vara kul, ibland, kanske... fast det är inte i såna aktiviteter jag finner lugn och harmoni. Det är här, på verandan, med en kopp kaffe efter en lång tur i skogen.
Den här gamla sköningen fick rycka ut idag då Rosen står på service
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar