Mental break

Sitter på tåget mot Stockholm. På bagagehyllan ovanför ligger en ryggsäck med sovsäck, trangiakök och lite andra friluftsprylar. Jag ska ut på en helghajk på Upplandsleden med en god vän, och som jag ser fram emot det! Kommer slå av mobilen och vara utan sociala medier, möjlighet till kommunikation och klocka under nästan 3 hela dagar. Bara gå, bara vara. Och få gott om tid att prata färdigt tankar som kommer. Eller bara tänka färdigt utan att prata. Har faktiskt inte vandrat sen Frida föddes, över 5 år sedan...

Senaste två veckorna har gått som på halvfart vad gäller träningen. Energin tog slut. Jag avbröt ett pass, ställde in ett annat. Bara tanken på att cykla iväg från hemmet fick kroppen att kännas blytung. Kunde inte ens rycka upp mig själv med löften om egentid i vackra höstskogar. Ville bara gå hemma och småpyssla eller vara med dem som jag verkligen kan vara mig själv med. 

Springa har gått bättre. Det har känts lite nytt och spännande. Det är inget fel på kroppen, det är huvudet som behöver en stunds vila. Samtidigt känner jag att det växer fram en längtan efter riktigt hård gristräning, tidiga mornar på trainer och mörka kvällar i snömodd. Men jag är inte där än. Först ska jag vila lite till, bara träna det jag känner för. 

På lördag är det Västgötaloppet. Herregud, ett långloppsrace nu, det känns så otroooligt långt borta nu! Men även om jag inte är där så är det himla spännande på alla vis, för nu kommer totalplaceringen i cupen att avgöras. Jag ligger just nu på en 3e plats och det krävs en vinst för Fanny om hon ska peta ner mig. Men det är långt ifrån omöjligt, hon är himla bra. 

Hur det hela slutar får jag veta först på söndag, när jag sätter mig på tåget tillbaka norrut. Då ska jag slå på telefonen igen.