En ostörd natt

I morse hände något konstigt. Jag vaknade och kände att jag behövde gå på toaletten. Slängde en blick på mobilen för att se vad klockan var - 06.15. 06.15!!!! What?! Hade jag varit vaken tidigare under natten? Nej, jag tror inte det, även om man ibland glömmer sånt i sömnruset. Vi somnade igår någon gång efter kl 22 och då hade Frida precis fått en ny blöja och lite käk. Sen, för första gången i hennes 7 månader långa liv, sov hon hela natten! Dvs, JAG sov hela natten. 8 hela underbara timmar!!!

Grymt skönt, förstås. Men så kommer de där igen, alla känslor.. Det är ju puckat, som jag gått och längtat efter en ostörd natt! Men ändå... ska jag nu inte längre få plocka upp en varm, gosig, trött liten bebis i famnen och lägga till bröstet? Sitta där i mörkret mitt i natten och snusa på hennes fjuniga huvud? Lägga tillbaka henne och se hur hon vänder sig på sidan och drar upp snuttis över ansiktet innan hon somnar om?

Åh lilla älskade fina unge, ska du bli stor?

Då måste vi nog ha en till ;-)

Vertikal kilometer

Vi är tillbaka bland bergen, Arthurs Pass för att vara exakt. Här finns vilda papegojor och trailspår utanför dörren. Vad mer kan man önska ;-) ? 

Idag hade vi ytterligare en topp i sikte, Avalanche Peak på 1833 möh. Byn ligger på typ 730 så det skulle alltså innebära en stigning på 1100 höjdmeter och det skulle avverkas på 3,2km. Med andra ord väldigt likt den typ av lopp som går under namnet vertical kilometer och som är en egen kategori i Skyrunning-serien.

Tomas var först ut idag medan jag och Frida lekte och gjorde pannkskssmet till lunchen. Pannkakorna blev mest mos, iaf mina, men gott var det ändå och fin energi för att angripa berget. Jag ville se hur fort jag kunde ta mig upp och hade Tomas tid som referens, 59 min. Det började med mer klättring än löpning redan från start, och fortsatte på samma sätt tills det var typ 200 m kvar. Då blev det värre. Galet brant! Eller vad sägs om ca 20min/km? Med stumnande ben och pulsen i topp närmade jag mig sakta, sakta toppen, och när jag skymtade målet slängde jag en blick på klockan. Jag hade inga större förhoppningar egentligen att matcha Tomas men hoppades ligga honom i hasorna någorlunda. Så när jag insåg att vi skulle nå toppen på nästan exakt samma tid kändes det som en fet seger! Jag stoppade klockan på 58.29 :-) 

Ingen vidare kilometertid ;-)

Väl tillbaka i stugan började vi fundera på om jag inte skulle testa att tävla i den typen av lopp, att kravla uppför berg verkar ju vara lite min grej. Så nu har jag kollat runt lite vad som finns och velar som tusan om jag ska anmäla mig till något. Dolomiterna i juli vore inte fel.. Men så kommer man till det där med pengar , och semester, och barnvakt kanske? Dessutom känns det för lyxigt att efter den här resan dra iväg igen , om så bara för en helg.. Åh jag vet inte... Måste nog sova på saken. 

Tråkig utsikt från toppen!?  

En som sover gott just nu är iaf Frida, hon har fått en hel koffert med leksaker av paret vi hyr stugan av så hon har hållit igång hela kvällen :-) 

Balans

Har egentligen ingen skrivinspiration, men det får bli ett litet inlägg ändå. Man får utnyttja tillfället när man har fri wi-fi och gott om tid. Sitter i solen utanför stugan vi bor i, just hemkommen från ett tänkt intervallpass som blev till ett lugnt återhämtningspass. Det var inte läge att springa fort idag, det hade inte blivit bra. Ibland försöker jag faktiskt lyssna på kroppen ;-) 

Vi är i Methven, på vintern en afterski-ort med fullt ös men nu- ingenting. Allt är typ stängt. Men för oss en lagom mellanlandning innan vi drar upp i bergen igen i morgon. 

Dags att göra lite kaffe tror jag. 

Nyttan med surdeg

Förr eller senare måste det komma ett inlägg om surdegsbröd, min andra stora passion här i livet. Och nu när Tomas försökte sig på lite fakta om degens kemi kände jag att det var dags ;-) 

Han skriver att surdegsprocessen bryter ner en del av gluteninnehållet. Det är fel, men ett bra försök. Som jag ser det finns det 3 fördelar med surdegsbröd jämfört med jästbröd:

1-     I sädesslag finns fytinsyra, och om brödet som bakas har neutralt pH så förekommer fytinsyran i form av fytat, som älskar att slå sig samman med de mineraler som finns i brödet. De här bindningarna är asstarka, så starka att de inte alls bryts ner i tarmen utan bara fortsätter genom kroppen och vi går miste om en massa bra ämnen som järn, zink m.fl. Lite oroligt för tarmen blir det också med all denna föda som bara ska igenom. I surdegsbröd är pH något lägre och då bryts fytatet ner och kroppen kan istället tillgodogöra sig alla dessa finfina ämnen!

2-     I surdegsprocessen bildas mjölksyra och till viss grad ättiksyra som påverkar stärkelsen. Man kan säga att det blir som ett skal runt stärkelsen som gör att den tas upp långsammare, vilket sänker GI och ger en jämnare blodsockerkurva

3-     Det lägre pH-värdet gör att brödet håller bättre så man slipper stoppa in en massa konserveringsmedel

Så, hem med er och baka nu

En vanlig dag =)

Tänkte skriva lite generellt om hur dagarna ser ut, men Tomas gjorde det så bra så våra resdagar kan ni läsa om där. De dagar som vi inte reser ser förstås lite annorlunda ut. Igår var en rätt typisk dag - Jag vaknar först runt kl 6-7 och sen vaknar dom andra två slashasarna runt halv 8. Efter lite morgonmys med Frida i sängen äter vi frukost och packar ihop det vi behöver för dagen, en jäkla massa prylar brukar det bli som vi stuvar in i Forden. Sen igår for vi till en sjö utanför lilla fina Arrowtown, ca 15 min bilresa från där vi bor. Då somnar alltid Frida i bilen och brukar sova runt en timme. Väl framme drar jag iväg på en snabbdistanrunda runt sjön medan Tomas lyssnar podcast och Frida sover klart. Lite nyfiken över hur benen skulle kännas efter två dagars löpning i bergen, och jag blev nog positivt överraskad, inte i toppform kanske men helt ok ändå. 8 km visade GPSen och en snittfart på 4.10, inget världsrekord men ett fint pass som kändes rätt ok. Skönt med lite tempo efter alla 10-minuterskilometrar i bergen! Tillbaka vid bilen blev det ett snabbt dopp i sjön innan jag växlade över till Tomas som drog iväg på 2-minutersintervaller. Under tiden hade Frida vaknat så vi tog bärryggsäcken och promenerade iväg åt andra hållet. Det var en lyckosam promenad, vi fyndade både persikoträd, päronträd och valnötsträd =) 

Frida beskådar dagens skörd

Nöjd och svettig med dagens intervallpass

Som avslutades med lite vattenlek!

Efter att vi bägge fått utlopp för vårt träningsmissbruk åkte vi in till själva stan, eller snarare byn som hade sina glansdagar under guldgrävartiden typ i slutet på 1800-talet. Idag är det ett pittoreskt litet samhälle med en gata kantad av restauranger, caféer och krimskramsbutiker. Det blev inte mindre än två kaffestopp och en lunch i parken innan vi rullade hem för en skön kväll på rummet. 

Kaffestopp nr 1

Frida har en egen syn på vad som är mat

Det här är en ganska så typisk dag, även om just gårdagen var väldigt tursam med bra väder, bra löpning, glad unge och gott kaffe =)

Måste avsluta med en bild från dagens pass. Det bar av i ottan för att jag skulle hinna tillbaka innan Tomas drog iväg för en eftermiddags downhillande. Men vem har något emot det när det ser ut såhär?

Blev nog ett av de längsta passen i år, 29 fina kilometrar och en fin pott höjdmetrar. Kan behövas, har just anmält mig till en bergsmara här på NZ precis innan vi drar hem =)

The summit, andra gången gillt!

Så var vi alltså i Queenstown, outdooraktiviteternas mekka. I varenda skyltfönster finns reklam för Jetsurf, downhill, paragliding, bungyjump, swingjump och allt vad det heter. Så vad gör man? Jo, man tar på löparskorna och springer till upp på ett berg, såklart. Vad trodde ni ;-)

Nu blev det dock ett failure på toppen igår, efter två felspringningar med en satans massa extra höjdmeter som konsekvens och i kombination med två stumma ben gav jag upp typ halvvägs. Fan, jag hatar att ge upp! Jag var ute i 2 timmar och 40 minuter och avverkade på den tiden 23km, men ändå kändes det som ett skrotpass som inte räknas! Sen ska man försöka visa någon slags prestigelös glädje när Tomas kommer hem efter drygt 4 timmars löpning och visar ett foto på toppen... okej, det är en mycket dålig idé att tävla inom familjen, men nån jäkla måtta får det vara. Jag måste upp!

Så, i morse var planen att angripa berget från andra hållet. Kortare väg och bättre led, fusk kanske men jag hade ju ändå gjort mer än halva jobbet igår och var väl lite orolig över hur det skulle kännas i benen. Sen ville vi in till Queenstown centrum också (vi bor lite utanför) så det passade bättre att starta därifrån. Startade dåligt med att Frida (igen) vägrade amma, och jag klarar bara inte av att vara ute och springa med vetskapen om att hon kommer bli ashungrig under tiden. Nära ett sammanbrott, då det inte är första gången hon vägrar tutte och jag får någon slags amningsrelaterad känslomässig kollaps varje gång det händer, tar vi beslutet där och då att nu slutar jag amma! Hundra känslor slås på - sorg, lättnad, misslyckande, förväntan... starkast kanske känslan att inte längre vara oumbärlig? Nåväl, det här ska jag inte fastna i nu, kanske skriver mer om det sen. Tomas och Frida åker i allafall hem för att fixa med ersättning, (som hon sätter i sig direkt den lilla skitungen), och jag drar iväg uppför berget. Gissa om det var skönt att sätta berget under fötterna och koppla bort alla tankar ett tag. Och det var vackert, utsikten helt outstanding. 1400 höjdmeter senare hade även jag ett foto på toppen och familjefriden räddad!

Utsikt åt ena hållet

Och åt andra hållet

Mål i sikte!

Toppen! (i dubbel bemärkelse)

På tal om familjefrid är det den 17e idag, jag och min finaste firar 38 månader och det ligger finbubbel på kylning =)

10 x 400m och bungyjump - eller hur var det?

Dagen startade tidigt med ett löppass innan frukost, vi hade en lång bilkörning framför oss så jag ville ha träningen klar innan vi drog iväg. Blev lite amning runt 6-tiden och sen fick lillskrutt somna om hos storskrutt i storsängen (hon sover ju annars i sitt lilla tält om nätterna). Själv drog jag iväg i morgonmörkret för ett intervallpass. Hade siktet inställt på en typ cricketplan i närheten för att köra ett gäng 400ingar. Eller om det var en rugbyplan? Fast det fanns inga såna där konstiga mål.. Nåväl, intervaller springas och jag hoppades det skulle finnas lite fart i benen. Jag har alltid ashöga ambitioner inför såna pass, tänker innan att det kan ju inte vara så jobbigt. 400m är ju kort, det är ju bara att springa. Så jag tänker att jag ska köra typ 10 stycken, minst! Sen efter lite uppvärmning när jag inser att det kommer bli jobbigt brukar jag ha ändrat mig till att köra 8, och när jag sprungit 2 tänker jag att kör jag 6 så är det bra. Men efter 4e så överlägger jag med mig själv en stund och bestämmer mig för att springa 7 stycken ändå, och då är jag jättenöjd med mig själv eftersom jag lagt till en! :-)

7 x 400 blev det alltså och dom gick på typ 1.20 allihop. Eller kanske 1.21. Det är ok, det är där jag legat tidigare och jag kan knappast räkna med att springa fortare nu när det blir så mycket mängdträning. 

Sen har vi hunnit med glaciärvandring (inte på utan till en utsiktsplats typ 500m från glaciären, inte jättespännande) och en kort vandring till en sjö som ska reflektera bergen jättefint, men bergen var i dimma och sjön i vågor så det speglades inte ett smack den här dagen!

Glaciären skymtar i bakgrunden

Det tar på krafterna att promenera! 

Kikar ut över sjön

Sista stoppet innan Haast! (innan vi blev uppäten av knotten)

Nu är vi framme i Haast, typ ingenmansland men bra läge för lite vila innan vi drar vidare till Queenstown i morgon. Det är visst mekkat för äventyrssporter och galna aktiviteter? Tror att jag råkade nämna nått om bungyjump innan vi åkte.. Men det kan ha vart en grov tungstukning. Fan, det är ju ashöga höjder! Och rätt dyrt. Åh det finns så många dåliga ursäkter, jag kan lätt övertyga mig själv om att det är en dålig idé.