Tävlingsminnen från 2018

Ska försöka mig på att sammanfatta cykelåret 2018. Det är väl sånt man ska göra såhär årets sista dag?

Jag tänker börja en kall helg i april, jag och Tomas lämnade barnen hos mormor och morfar för att bila till Umeå och en första träff med dom andra i vårt nya team- Team Hi5. Att köra för ett team kändes i sig oerhört pirrigt, skulle jag leva upp till förväntningarna? Men just denna träff såg jag bara fram emot. Vi skulle käka middag tillsammans på kvällen och dagen efter se cykelarenan i Obbola och cykla en sväng med teamet + flera från klubben. Cykla en sväng- just det. Jag kom från en period av låååååång sjukdom med halsont och hosta, och var inte riktigt beredd på 10 mil i norrländs aprilkyla, med nästan 30km/h som snitt. Satan vad jag kämpade för att inte tappa rullen! (Vilket jag ändå gjorde några gånger). När vi var tillbaka hos Patrik som så vänligt bjudit in oss att bo där var jag så trött och kall, och kall och trött, och ganska uppgiven och ynklig så jag ville mest bara gråta. Men en varm dusch, några mackor och en stor kopp kaffe senare kändes det bättre. Det skulle bli kul att lära känna det här härliga gänget bättre och tävla ihop! 

I bilen på väg hem från Umeå, helt slut efter vår 10-milatur- det kaffet var bland det godaste jag druckit

Första stora loppet var Billingeracet. Vi hade lånat pappas Minibuss och åkte hela familjen samt Viktor från laget ner till Skövde, där vi huserade hos min bror som också skulle cykla. Jag var äckligt nervös. Kändes lite som det var upp till bevis nu. Några dagar innan hade jag cyklat Ottarsloppet på nervägen, med mediokert resultat och ganska dålig känsla. Men det gick bra på Billingen! Växte in i loppet och när jag kunde dra ifrån min klunga inför sista backen och säkra fjärdeplatsen var jag så oerhört glad, och lättad. Jag kunde! Den kvällen går till en av årets bästa stunder. Bärs och grillmat tillsammans med mina bägge bröder, deras familjer, min egen familj och en av våra nya vänner i teamet njöt jag av att ha bevisat för mig själv att jag gjort åtminstone något rätt i vinter! 

Uppför sista backen på Billingen!

Nu tänker jag inte skriva om vartenda lopp, men jag vill plocka ut några stunder jag minns extra väl.

På Lida Loop, jag hade vilat en hel vecka pga förkylning och vi kom direkt från en bröllop. Ytters osäker på formen ställde jag mig på startlinjen i 32 graders värme. Från detta lopp minns jag min förvåning när jag kom ifatt SheRides-klungan och Fanny som legat ihop en bit framför mig från start. Tyckte inte jag cyklat så bra, men fick kraft av att se dem och när sedan jag och Ingrid fick en lucka under sista loopen var det ren tävlingsglädje! Jag tror att endorfinerna och insikten över att vi skulle ta 2a resp 3e platsen fick oss att hjälpas åt att flyga fram de sista kilometrarna! Korsade mållinjen som 2a dam och fattade inte hur det gått till.

Prisutdelningen på Lida, den här bilden är tävlingsglädje!

Sen vill jag skriva om Ränneslättsturen, detta dammiga helvete. Som jag slet, fick ingenting gratis från första till sista tramptag. Det var bara tungt. Men att jag inte gav upp (vilket jag bra gärna hade lust till flera gånger) utan kämpade på, påhejad av Tomas och barnen (utan dem HADE jag nog givit upp!), och att det otroligt nog räckte ända upp till en tredjeplats- det är jag väldigt stolt över. 

I mål på Ränneslättsturen. Så trött, så trött och så glad

Helgen efter var det Mörksuggejakten. Här hade jag nog årets bästa känsla genom ett lopp. Sådär när milen bara försvinner under en och det är kul att försöka cykla fort. En 4e plats blev det där.

Det är mina bästa tävlingsupplevelser 2018. Om jag utesluter Transalp, det är liksom ett kapitel för sig. Konstigt nog har jag inga jättestarka känslor med mig från Finnmarksturen, som jag ju gick och vann. Det var sån konstig dag. Det var bråkigt med barnen på morgonen som inte ville att vi skulle åka, och jag kände mig tom och dränerad på energi. Sen fick Emmy och Åsa punka vilket gav dem 10-15 min lagningstid. Jag cyklade bra, slog flera duktiga tjejer, men det kändes ändå oförtjänt. Och jag hade ingen jättebra dag på cykeln heller, fick slita rejält stora delar av banan. 

Efter Finnmarksturen var jag trött, både i kropp och knopp. Sjuk i flera veckor och inte det minsta långloppssugen. Cyklade mycket i skogen istället, körde några mindre XCO lopp och hade kul. 

Jag tänker ta med mig många bra tankar och känslor från detta år och in i nästa, känner mig faktiskt både äldre och klokare, på ett bra sätt! 

Gran Canaria, upp och ner i dubbel bemärkelse

Snart två veckor har vi varit på ön, två veckor som bjudit på både toppar och dalar. Dels rent bokstavligt talat, cyklingen här går upp upp upp - och ner ner ner. Och det tokgillar jag! Det är något särskilt med det där stretandet upp över bergen som aldrig tycks ta slut, för att till sist ändå göra det och så vänder det av nerför (vilket jag inte uppskattar lika mycket då höga höjder, branta bergssidor och hårnålskurvor skrämmer skiten ur mig varenda gång..) 

Långa uppförskörningar

Dock har jag inte riktigt vågat ta i ordentligt och jagat stravasegment med full insats ännu, då förkylningen som jag landade med nätt och jämnt släppt greppet. Och som ett brev på posten, lagom när jag kände att det var dags att steppa upp ansträngningen så körde jag ett pass som kändes förvånansvärt slitigt. Nog för att jag hade lite huvudvärk redan när jag drog iväg, men det har jag ibland pga bihålorna så jag tänkte inte mycket mer på det. Men jag blev besviken när strava efter passet visade 45km och drygt tusen höjdmeter när ansträngningen kändes som det dubbla! Och när sedan det helt fantastiska julbordet mest gjorde mig illamående och jag fick lämna hälften av det som låg på tallriken började jag förstå att det var något som inte stod rätt till. Mycket riktigt, dagen efter låg jag feberdäckad medan familjen jobbade hårt med att rädda strandsatt småfisk.

Fast tack och lov verkar det inte bli så långdraget, redan under eftermiddagen kunde jag hänga med barnen vid poolen medan Tomas tog en långklättring med imponerande tryck på pedalerna och till kvällen smakade maten någorlunda ätbar igen. 

Ligger i en solstol och kolla när barnen testar sina julklappar

Så idag hoppas jag kunna köra en sväng igen. Väntar in dagen lite innan jag bestämmer vad det blir, men börjar onekligen bli sugen att testa kapaciteten uppför backarna mot några av dom riktigt bra cyklisterna som satt sina stravaspår. 

Upp och ner har varit i andra bemärkelser också- att småbarnslivet skulle vara en idyll under solsemester är både sant och inte. Visst, vi slipper bråk om vantar och overall och lämningar och hämtningar på dagis, det är en fantastisk barnvänlig miljö och att få dela deras glädje av att bada i havsvågor för första gången är helt underbart. Men det finns också otroligt mycket lockelser för en 3- och en 5-åring i form av spel, plastiga leksaker i spännande automater, glass och skräpmat i mängder och det tjatas hål i huvudet på oss! Sen bråkar dom mycket med varandra när vi är så tätt ihop hela dagarna - en 5-årings krav på millimeterrättvisa och en 3,5-åring som ännu inte tagit sig igenom treårstrotsen, det är liksom inte en dans på rosor hela tiden. (Det kan ni tänka på nästa gång jag lägger ut en solskensbild på instagram 😉) 

Trots bråk och tjat och sjukdomar- det är fantastiskt att vara lediga tillsammans på en annan plats så här länge. När Frida igårkväll ville gå och se på havet i mörkret istället för att vara med på den ganska skräniga kvällsshowen dom har för barnen varje kväll. Fröken är på helt strålande humör och vi står högt upp på klipporna och ser ner på havets skummande brytningar, och hon pladdrar på om allt möjligt som rör sig i hennes huvud. Jag lyssnar och ler inombords, just då är det inte mycket som är fel!

Barnet och havet ❤️

En fin sjukvecka - faktiskt

Nu har det snart gått en vecka sedan vi satte oss på tåget i ett vinterkallt Sundsvall, med en brutalförkylning i kroppen. En såndär riktigt jobbig en, med halsont och igentäppta bihålor som gör att huvudet sprängs om man råkar fälla det mer än 10 grader från vertikalläge, och hosta genom både dagar och nätter. 

Men med nästan 7h lång väntan på Barcelonas aptrista flygplats hann jag samla ihop tankarna som fladdrat iväg i sjukångesten. Jag vet ju att jag ofta blir sjuk, jag har problem med bihålorna sedan 6 år tillbaka. Jag gör vad jag kan för att mildra det och mer kan jag inte göra. Och jag ska på semester med hela fina familjen, mannen som är den bästa i mitt liv och barnen som är det finaste jag har. För första gången få uppleva en sådan resa genom deras ögon, ta del av deras upplevelser. Hur fantastiskt är inte det? 

Vad gäller cyklingen plockade jag upp en tanke jag vävde fram i höstas när jag letade strategier för att minska min prestationsångest inför loppen. Och det är inte speciellt svårt. Egentligen. Jag gör bara mitt allra bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Inkluderat allt annat som händer i livet. Sen kommer det visa sig hur långt det räcker, jag kan inte påverka hur bra mina medtävlare är. 

Det är en tanke som får mig att vilja ge allt, samtidigt som den lugnar och avdramatiserar det hela. Det är bara en sport vi snackar om. Den är kul och viktig, men ändå bara sport.

Och vet ni, det har vart fantastiska dagar såhär långt. Trots hostiga nätter.

Flow är något man förtjänar

Jag är (eller var i alla fall tills nyss...) inne i ett bra flow med träningen. Sådär så man såg fram emot nästa pass redan inna det förra var slut. Wattsiffror på uppåtgående och rutiner som gör det möjligt. Tog mig en funderare vad som gjort att jag hamnat i den där skönt uppåtgående spiralen, när jag inte allt för länge sedan kände mig lite låg på motivation. Och det jag kom fram till var - jag gör jobbet.


Jag ställer för att träningen ska funka så bra som möjligt, vilket innebär att jag går och lägger mig runt kl 21 för att vara pigg nog kl 05 när jag oftast kör mina kvalitétspass. Och jag körde som planerat där i början av vinterträningen trots ben som protesterade mot att spinna fort på trainer, och efter någon vecka är man liksom över tröskeln. Jag varvar hårt med lätt, när det blir mycket intervaller på trainer blir distanspassen ute i desto lugnare tempo, vilket jag tycker passar bra på vintern med en massa klädlager och dubbdäck.


Så fram till ungefär just nu var jag inte i ett riktigt bra flyt, tills jag kom på att jag ju ska köra backe på vägen hem från jobbet idag! Jag är så van att ha träningen klar där redan på morgonkvisten så jag hade helt glömt bort detta. Och jäklars vad många anledningar att hoppa över passet som dök upp i huvudet! Trött skalle, sega ben, kallt och jävligt ute, långt att bara cykla bort till backen. Passar det inte bättre att flytta passet till en annan dag kanske?? Nej nej, försök inte. Idag är perfekt. Ingen hämtning på dagis och middagen gjorde jag klart redan igår. I morrn vill jag springa, och i helgen vill jag cykla vad som faller mig in.


Så, ut och gör jobbet, jag kommer tacka mig själv efteråt!

Träningsplanering och vardagsliv

Sitter och läser min käre mans blogg om hur han liksom bestämmer passet efter dagsformen, ibland till och med en bit in i passet. Känns benen bra blir det hårdkörning och känns dom slitna blir det lugnare distans. Jag imponeras av förmågan och konstaterar samtidigt att på den punkten är vi så lååååångt ifrån varandra vi kan vara! Jag skulle nog våga påstå att 95% av mina pass blir precis som jag planerat dem i förväg. Det är någon enstaka gång som jag ändrar planen under passet, och då är det i princip alltid att jag skippar hårdkörningen och bara cyklar lugnt eller vilar helt. Orsaken är oftast att det är huvudet som inte är på plats, särskilt om det varit ovanligt tjafsigt med barnen så blir jag liksom för tömd på energi för att kunna köra hårt.


Men att sticka iväg för ett lugnt rullpass, känna att benen är pigga, och styra om till hårdkörning- Åhåhå, det händer inte! Alltså, jag är alldeles för LAT för det! Är jag inställd på myscykling, då är det myscykling som gäller. Jag måste liksom peppa igång mig och energiladda om jag ska kunna bränna benen i backarna.


Och det är ju både bra och dåligt. Dom hårda passen blir av, det är som sagt sällan jag ursäktar för mig själv att inte köra hårt om jag tänkt att köra hårt. Men jag blir rätt oflexibel och vill gärna ha en plan för veckan några dagar i förväg vad gäller lämna och hämta barnen och annat som ska in i livet, inträffar sedan något oplanerat som rör till det kan jag få det lite jobbigt i skallen innan jag hunnit göra en ny träningsplan för mig själv. Men när det flyter på gillar jag att göra på det här viset, jag slipper liksom fundera så mycket under veckan, bara kör det som står. Oftast lägger jag upp detaljplanen veckovis, så i slutet på denna vecka bestämmer jag hur jag ska köra nästa vecka utifrån en mer övergripande plan över året.


Nu har det varit flera helger i rad som jag varit på resande fot och utan möjlighet att cykla, och sen jag stukade foten har det inte funkat att springa heller. Så träningen har mest legat på vardagarna, vilket funkar bra för intervallpassen men det blir lite sämre med längre distanspass. I morse fick jag ändå till det, började med 1,5h på trainern och skarvade direkt med drygt 1h pendlingscykling till jobbet. Om en liten stund ska jag trampa hemåt också och kan lägga på ytterligare 30 min, så för första gången på rätt länge lyckades jag klämma in 3h i sadeln på samma dag åtminstone!


Men nu är det slut på lunchrasten så det är bäst att sätta igång med jobbandet igen så jag får cykla hem innan vi drar vidare till vänner i Stockholm över helgen.

Gamla Goa Rutiner

Det är något speciellt med att vara inne i vinterträningen. Man sitter på trainern och håller koll på watten medan intervallerna bockas av. Lätt ångest innan, grymt skönt efter. Igen, och igen, och igen. Ibland går det lätt, både med watten och motivationen. Ibland är det som att bestiga ett berg. Men utsikten däruppe är för det mesta underbar. 

Jag gillar känslan av att vara under uppbyggnad, att kroppen blir starkare och starkare. Den här tiden på året påminns man också om hur mycket träning som ligger bakom vårens fina siffror på mätarna. 

Under uppbyggnad

Jag hade tänkt göra några justeringar i rutinerna i år. Jag trodde att det i år skulle funka att träna mer efter jobbet, innan eller efter middag, trots att barnen är hemma. Men det blir liksom inget bra, dels för att det inte är någon bra tid för mig att träna, dels för att barnen fortfarande har svårt att inte störa mig. Tomas får ett jäkla göra för att hålla dem på gott humör och jag känner mig mest stressad och som en dålig mamma. Så nä, jag kör på med mina tidiga mornar. Dom är faktiskt inte alls så dumma! 

Uppdatering!

Tagit en ordentlig bloggvila nu under hösten. Har inte varit sugen helt enkelt. 

Men hösten började fint, jag drog igång med en hel del löpning och det var så himla kul att få fara fram över stock och sten igen! Tävlade några terränglopp och tänk, när jag springer är jag helg befriad från den där tävlingsångesten jag brottas med på cykeln. När jag springer i tuff terräng behöver jag inte jaga position från start, jag har ingen större nytta av ligga i nån klunga och kan därför göra mitt eget lopp helt och hållet. Kommer nog aldrig vänja mig helt vid hysteriska cykelstarter. Men, för att avsluta historien om löpningen, för två veckor sen sprang jag ett 15km terränglopp och stukade foten sådär som man inte vill stuka foten, med en rejäl smäll, och efter att ha haltat mig 9 km till mål insåg jag att det blir några veckor av löpvila framöver... 

Men det betyder inte att motivationen saknas, har faktiskt redan kört några veckor med strukturerad träning. Tänkte jag skulle hinna med ett block med intervaller innan vi drar till Gran Canaria en månad över jul och nyår där jag kommer satsa på att få en massa distans i benen. Mellan intervallpassen försöker jag cykla så mycket i skogen jag kan, har behövt den avkoppling jag får av träden och stigarna. 

Klart är det också vilket cykel jag kommer köra på, jag kommer för första gången sitta på en heldämpad skönhet i form av Scott Contessa. Tack till Sportson Sundsvall för hjälp med det ☺️

Just denna vecka är det lugnare på träningsfronten, och då njuter jag verkligen av att ta det lugnare! Hårt när det ska vara hårt, lugnt när det är lugnt. Kom ihåg det. 

Hemma på egna pumpen

När jag skulle visa upp mina bästa stigar och någon gömt dem under träden!

Inte bara jag och Tomas som cyklar!