En kylig fredagmorgon

Hösten är här med besked. Med hög klar luft och sina vackra färger. Men också med mörker och kyla, skalkläder och fleece till barnen och små vantar som tappas bort. Vintercykelskor och tjocka vantar. Pannlampa och reflexer.


Jag både gillar det och gillar det inte. Jag brukar när jag har möjlighet vilja köra ett långt pass på fredag morgon innan jobbet, liksom sätta guldkanten på helgen redan där. Komma till jobbet trött och nöjd i kroppen och känna att det så gott som är helg. Då nyttjar jag vår friskvårdstimme, och tack vare den kan jag dra hemifrån runt 05.30, komma till jobbet runt 8-8.30 och ändå sluta vid kl 16!


Och nej, det är inget martyrskap jag håller på med utan jag trivs ju faktiskt de allra flesta dagar med att starta tidigt. 100 gånger hellre än att dra iväg på ett kvällspass! Och en sak som är så fantastiskt med hösten och tidiga morgnar är att det är KOLsvart och helt tomt på gatorna när jag drar iväg, men under passets gång vaknar världen och människor till liv. Solen går upp och jag kan slå av cykellampan. Jag älskar den känslan. Som att jag har ett liiitet övertag över alla andra, jag har liksom redan gjord dagens träning när du sätter fötterna i morgontofflorna. Sen går jag runt med en myskänsla i kroppen resten av dagen. Jag har ju den där enligt mig ganska bra egenskapen att jag blir så löjligt nöjd när jag åstadkommit något, jag gottar mig verkligen orimligt mycket av att ha gjort något  bra. Allt från ett utfört 10-milapass till att ha vattnat blommorna (typ). (Detta medför dessvärre att saker och ting går ganska långsamt för mig, eftersom jag är sjukt nöjd när jag tex dammsugit bilen och därför känns det helt på sin plats att alla andra 17 punkter på attgöra-listan kan vänta en dag eller två...)


Nåväl, i morse var jag ute på en sån där tidig morgontur. Men jag var inte beredd på hur kylan påverkar en då an är ute längre stunder, och kanske särskilt när man kör innan frukost och därför har lite lägre energinivå redan från start. Fy fasen vad jag frös på slutet! Trots mina tjocka vintervantar kunde jag inte växla för jag tappade både känsel och kraft i fingrarna, och benen var oerhört sega redan från start. Kan vara gårdagens benövningar på gymmet som ligger bakom?? Eller så var jag bara trött. Men- gissa om jag mår gott nu! 

Kram på er och ha en fin helg, bor du i Sundsvall med omnejd så kom och cykla Höstrusket med oss på söndag! Start från kl 11 på Södra berget, kidsen börjar och när alla gått i mål startar ungdomarna och vi gamlingar.

Snart är vi där igen! 

Mental break

Sitter på tåget mot Stockholm. På bagagehyllan ovanför ligger en ryggsäck med sovsäck, trangiakök och lite andra friluftsprylar. Jag ska ut på en helghajk på Upplandsleden med en god vän, och som jag ser fram emot det! Kommer slå av mobilen och vara utan sociala medier, möjlighet till kommunikation och klocka under nästan 3 hela dagar. Bara gå, bara vara. Och få gott om tid att prata färdigt tankar som kommer. Eller bara tänka färdigt utan att prata. Har faktiskt inte vandrat sen Frida föddes, över 5 år sedan...

Senaste två veckorna har gått som på halvfart vad gäller träningen. Energin tog slut. Jag avbröt ett pass, ställde in ett annat. Bara tanken på att cykla iväg från hemmet fick kroppen att kännas blytung. Kunde inte ens rycka upp mig själv med löften om egentid i vackra höstskogar. Ville bara gå hemma och småpyssla eller vara med dem som jag verkligen kan vara mig själv med. 

Springa har gått bättre. Det har känts lite nytt och spännande. Det är inget fel på kroppen, det är huvudet som behöver en stunds vila. Samtidigt känner jag att det växer fram en längtan efter riktigt hård gristräning, tidiga mornar på trainer och mörka kvällar i snömodd. Men jag är inte där än. Först ska jag vila lite till, bara träna det jag känner för. 

På lördag är det Västgötaloppet. Herregud, ett långloppsrace nu, det känns så otroooligt långt borta nu! Men även om jag inte är där så är det himla spännande på alla vis, för nu kommer totalplaceringen i cupen att avgöras. Jag ligger just nu på en 3e plats och det krävs en vinst för Fanny om hon ska peta ner mig. Men det är långt ifrån omöjligt, hon är himla bra. 

Hur det hela slutar får jag veta först på söndag, när jag sätter mig på tåget tillbaka norrut. Då ska jag slå på telefonen igen. 

Teamhelg i Obbola

Helgen som var packade vi med hela familjen och cyklar till alla 4 i bilen och for till Umeå för en helg tillsammans med teamet och vår sponsor, Hi5. Såg mycket fram emot helgen, himla fint att dels få ta med barnen då det var familjeanpassade aktiviteter som väntade, dels träffa hela härliga gänget och nästan mest att äntligen få utforska den omtalade SCA-arenan som är utgångspunkten för klubbverksamheten i Obbola IK cykel.


Och inte behövde jag bli besviken! Uppmärkta välarbetade cykelleder i den typiskt stökbökiga och tekniskt utmanande Obbolaterrängen, och inne på själva arenaområdet fanns en bana för de små barnen och en rejäl pumptrack för de större (och mindre, Frida cyklade oräkneliga antal varv här, hon fick verkligen tycke för cyklingen under helgen). Själv var jag inbjuden att vara med på tjejcykling, vilket innebar inte mindre än ca 15 väldigt duktiga tjejer tillsammans ute i skogen. Normalt brukar gruppen öva olika tekniska moment på träningarna, men idag blev det mer "bara" cykling och en massa prat om träning och olika upplägg. Så skoj för mig som är van att alltid träna själv. Även om det finns bra tjejer i Sundsvall också att cykla med så är det tyvärr svårt att få ihop gemensamma pass med jobb och familjelogistiken. Jag cyklar ju nästan uteslutande alla pass till och från jobbet, och då blir det på mina tider. På helgen ska träningen ofta passas in med andra familjeaktiviteter och jag vill helst inte ta mer tid än nödvändigt från barnen. Därför blir det oftast ensamträning på hemmaplan, och därför extra skoj nu att cykla med andra!

Tjejcykling 👍

Efter cyklingen bjussades det på kaffe, och sen for vi hem till teamkamrat Henrik och hans familj där vi blivit inbjudna att tillbringa natten. Lämpligen nog har dom barn i samma åldrar som våra och särskilt tjejerna fann varandra direkt så dom såg vi inte mycket av medan vi var där.


Dan efter var det Familjedag med hela teamet och sponsor på plats ute vid arenan, fullt med barn och vuxna som cyklade runt på de olika banorna. Särskilt den 2km långa XCO-slingan blev välcyklad, Frida körde inte mindre än 3 varv på den! (Och Sam 0,75 varv, jag fick bära honom på axlarna sista biten då orken tröt.) Själv lyckades jag ta QOM:et med blott 2 sekunder, vi får se hur länge det står sig...

Frida i pumpen

Annars flyter vardagen på, jag fortsätter att cykla i skogen så mycket jag kan och har hunnit med några löppass också. På lördag funderar jag på att ställa mig på startlinjen till Sundsvalls terrängklassikers 7km klass. Lääängesen jag sprang ett lopp nu, och med tanke på att jag är upp i 4 löppass sedan cykelsäsongen drog igång i maj så kan jag nog förvänta mig en tuff stund i skogen om jag nu kommer till start.

En halv Bockstenstur och postsäsongsvakum

Sista dagarna inför Bockstensturen vag minst sagt svajiga. Både jag och Tomas åkte på förkylning och det var högst oklart om någon av oss skulle starta. Dagen innan kastade Tomas definitivt in handduken då han hade rejäla hostattacker, medan jag lutade åt att ändå prova köra. Det var längesen jag körde nått lopp och jag var sugen, och jag vet flera gånger tidigare som jag varit osäker på om en förkylning varit tillräckligt över och då det gått över förväntan ändå. Så på lördagsmorgonen styrde vi från hotellet i Göteborg mot Varberg, jag försökte fokusera på uppgiften framför mig och inte på den osäkra känslan huruvida jag var tillräckligt frisk eller ej.

Starten gick som vanligt i ett rasande tempo, jag har alltid kämpigt med de höga farterna så var till en början inte alltför orolig att tvingas släppa dom andra tjejerna framför mig. Låg ändå strax bakom första 12-13 km och hade koll på läget.

Här hade jag ännu inte gett upp hoppet

Men sen var det som att någon drog ur kontakten. Jag fick släppa klungan jag låg i och plötsligt var jag själv i motvinden, tappade helt farten och det fanns liksom inget extra i kroppen att sätta in. Jag tänkte ändå att jag kanske skulle hitta tillbaka in i rytmen om jag sänkte farten en stund och då backarna började dyka upp efter ca 20 km tyckte jag ändå att det kändes skapligt. Men så fort farten skruvades upp igen fick jag inse att jag inte var med i matchen idag. Började få alltmer ont i huvudet, bihålorna  sprängde och jag kände mig allmänt ynklig. Slirade runt i leran som Bambi, tog dåliga vägval, missade kurvor och körde helt kasst rent ut sagt. Passerade första depån med inställningen att jag kan ju i alla fall cykla i mål, men insåg snart därefter att man cyklar inte 10 mil bara sådär med en dålig dag. Så när jag var tillbaka vid depån 18 km senare klev jag av. Tomas var där ed bilen och lämpligt nog fanns en sjö precis i närheten där både jag och cykeln kunde bada av oss den värsta leran. Bytte om och så styrde vi tillbaka mot Göteborg. 

Strax efter klev jag av...

Visst, det är alltid tråkigt att inte köra klart ett lopp. Att gå miste om det där underbara känslan av att passera mållinjen med en helt slutkört kropp och lycklig knopp. Men besviken var jag faktiskt inte, jag visste ju att det var en chansning att starta. Och det blev en riktigt bra dag ändå, vi åkte till Botaniska och drack kaffe och strosade runt bland blommor och träd. Fick för en gångs skull tid att prata utan att bli avbruten av barn och utan att ha massa saker som ska göras samtidigt. Tillbaka på hotellet blev det en middag och vila på rummet och några timmar i relaxen, inte helt fel för två småbarnsföräldrar =)


Väl hemma uppstod ett slags cykelvakum - hur ska jag nu träna? Jag har inga fler långlopp inplanerade men några XCO-lopp på hemmaplan. Känns för tidigt att ta säsongsvila, vill nog köra klart de här loppen varav sista går i slutet av september, vår egen tävling Höstrusket. Kan inte säga att jag är direkt less, men jag har heller inte riktigt lust att köra efter någon bestämd struktur. Saknar lite cykelglädje faktiskt! Men morgonen efter tog jag lite omvägar till jobbet och cyklade på alla småstigar jag kunde komma på som fanns längs vägen, och insåg på vägen hur mycket jag saknat det. Under sommaren har det varit sådant fokus på återhämtning efter lopp och uppladdning inför lopp, jag har cyklat mer på asfalt och grusvägar än vanligt för att kunna få till den typ av intervall jag varit ute efter. Men att få cykla runt i skogen, det är ju liksom det som är grejen. Så igår valde jag en av mina stigslingor som jag gjort till stravasegment och körde varv på, 4 stycken med kort vila mellan. Mer behövs inte för att det ska kännas kul igen!

Stigintervaller 👍

Så september kommer jag ägna åt stigcykling och en hel del löpning också, både lugna och hårda pass men inte särskilt strukturerat. Och redan ikväll kommer jag få ägna mig åt stigcykling delux på Härnösands Cykelklubbs fina stigar när distriktsmästerskapen går av stapeln, ska i skrivande stund precis packa ihop mina saker och bege mig dit =) Och kommande helg väntar fler roliga event då vi åker till Teamet i Obbola, Umeå, för en helhelg i cyklingens tecken med klubbkompisar och sponsorer. Då tar vi med hela familjen så barnen också får cykla och ha kul i den superfina cykelarena som finns där.

Inför Bockstensturen

Några dagar efter Cykelvasan testade jag att börja träna igen. Antagligen var det i tidigaste laget för 100% frisk var jag ännu inte. Men det är så lurigt med mina bihålor, jag kan känna mig sjuklig för att de är så igentäppta men ändå går det bra att köra på... nåväl, nästan två veckors träning, rätt intensiv sådan, har jag fått i kroppen. Med siktet stadigt inställt på Bockstensturen som går på lördag. Men med sjuka barn och krasslig man och själv balanserades på kanten mellan frisk och sjuk var jag inte direkt chockad när jag vaknade igår med en olustig känsla i kroppen. Körde trots det ett hårt tröskelpass tidigt på morgonen, tänkte att känslan kanske ljög. Det gjorde den såklart inte. Så nu har fighten mot tiden börjat, jag har knappa tre dar på mig att brotta ner dom små virusdjävlarna som härjar i kroppen. Jag vill så gärna köra på lördag! Det är den sista stora tävlingen för i år, vi har barnvakt så tanken var att både jag och Tomas skulle få cykla och det är alltid dom roligaste loppen. Förra året vann jag damer sport som tredje snabbaste tjej totalt och Tomas kom 2a i H30, så det finns goda minnen från Varberg. Jag har flera gånger i år varit sjuk nära inpå ett race men ändå lyckats köra bra, så helt kört är det inte. Vore fint om jag lyckades bättra på mina totalpoäng i cupen och för det krävs det en bättre placering än 6a. 

En bra dag i Varberg 2017!

I näst bästa fall får jag ändå heja på Tomas och i sämsta fall, om ingen av oss hinner friskna till, får vi ändå en hotellhelg i Varberg tillsammans och det är fasen inte illa det heller!

I övrigt börjar jag känna mig peppad inför vinterträning, håller på att lägga upp en plan som ska göra så sjuuuukt snabb och stark inför nästa år... ☺️

Äntligen tillfrisknande

Dagarna rullar på, det blev ingen cykelvasa i år då jag blev förkyld efter Finnmarksturen och snällt fick stanna hemma. Men det var riktigt roligt att kunna följa loppet på webbTV och med kommentatorer också, det är man inte bortskämd med i vår sport! Blev faktiskt riktigt sugen att köra detta lopp som tidigare inte lockat speciellt mycket, alldeles för snabbt för min smak. Men nu håller jag på att bli med racer så kanske det ska bli nån ordning på farten också till nästa säsong??? Såhär års ser man alltid alla möjligheter, med hela långa vinterträningen framför sig.


Men än ska vi inte stänga dörren om denna säsong, absolut inte! Tvärtom är det dags att tagga upp nu inför för mig den sista deltävlingen i cupen, Bockstensturen. Med 2,5 vecka kvar och en hosta och förkylning som ÄNTLIGEN efter 4 veckor håller på att släppa greppet finns det ännu tid att göra något bra av formen. Det har inte varit optimala förutsättningar den senaste tiden, men även om känslan är en annan så vet jag att jag inte tappat så mycket som jag tror. Lägger jag korten rätt kan det nog bli bra.


Annars så rullar vardagen på här uppe, jobb, familjeaktiviteter och hemmaprojekt som löser av och går ihop i varandra. Det ger onekligen mer tid över till annat när man inte har möjlighet att träna i samma utsträckning, och jag har hämtat barnen lite tidigare de flesta dagar. Igår åkte vi ut till ett naturreservat här i närheten med barnens cyklar och en fikaväska. Sen hängde vi där vid vattnet med några vänner ända tills det var sovdags och barnen fick somna i bilen på vägen hem. Världens enklaste läggning och inte ett tjat om att spela på padda under hela kvällen! Man märker verkligen hur gott det gör för både stora och små att vara ute på det viset. I morgon fyller stortjejen 5 år och hela helgen fylls av kalas. Jag ser nästan fram emot det lika mycket som Frida. Så härligt att få uppleva glädjen i att fylla år ur hennes synvinkel. Jag menar, det är liksom inte LIKA roligt att fylla 35 som att fylla 5...

Härlig kväll i det fria

Flaggstångsfundamentgjutning!

Race Report Finnmarksturen

Dags för en racereport från Finnmarksturen, loppet som kan vara min favorit bland alla i cupen. Superfin bana med många roliga partier och mycket backar. Jag har kört det en gång tidigare, för två år sedan i sportklass. Då hade jag en av mina bästa dagar på cykeln och lyckades hänga med i samma klunga som Nellie Larsson och jag tror det kanske var Sandra Backman? Jag hade precis fått upp ögonen för cykelsporten och läste då Nellies blogg "Hjulsnurr", och jag var helt salig att jag låg i samma klunga. Då hade vi egen damstart vill jag minnas? Men lyckan tog den gången slut strax innan 50km då jag punkterade, och med min orutin tog det nog 20 minuter innan jag hade fått ordning på det och kunde rulla vidare in i mål.


Men det var då, inför årets upplaga har jag samlat på mig rätt mycket mer tävlingsvana även om jag fortfarande är kass på att fixa punka. Och punka var något som skulle genomsyra damtävlingen i helgen, även om jag själv var skonad.


Vi startade på lördag kväll från Sundsvall, då Frida hade ett kalas på lördagen som INTE fick missas, så klockan var runt 22 när vi kom fram till svärföräldrarna på Sollerön. Lite kvälls fika och sen försöka få både barn och oss själva i säng. Vaknade hyfsat utvilad tidigt på söndag morgon, men kände mig ändå lätt skeptisk till vad som väntade. Har ja haft den där besvärliga hostan ände sedan Transalp och den var inte alls helt bra ännu, och förutom att jag inte visste hur det skulle påverka mig idag så hade jag inte fått den uppladdning jag önskat inför loppet. Sen var det gråt och tandagnisslan av stora mått från barnen när vi skulle åka iväg och jag bara kände hur all energi rann av mig. Var nästan beredd att kasta in handduken och gå ner till stranden med barnen istället. Men jag vet ju att det går över och att dom kommer få en jättefin dag med farmor och farfar, så tillslut satt vi där ändå på väg till Ludvika. Jobbade hårt med att vända negativa känslor till positiva, och när vi kom fram och fick känna på tävlingsstämningen så började jag tagga till lite mer.


Strax innan start fick jag veta att Jennie inte skulle starta, hon valde att avstå för att inte belasta skadan i hamstrings så hårt två dagar efter varandra då hon körde (och vann!) SM dagen innan. Träffade de andra tjejerna och snackade lite i startfållan, vi var bara 5 stycken som kom till start i Damelit. Starten gick och fältet drog iväg, det gick fort men jag tyckte ändå det kändes kontrollerat och jag ade god uppsikt över Åsa och Emmy som låg bara cyklister framför mig genom centrum och upp för första backen. Men redan på toppen av backen blev det väldigt flåsigt, jag hade som svårt att få ner luften i lungorna var känslan. Tappade några placeringar i klungan men hade fortfarande span på dom två konkurrenterna framför mig. In på motionsspåret började det gå tyngre, fick sänka farten lite och hämta igen andan. Benen kändes ändå ganska pigga och jag tänkte att det bara var det hårda öppningen som straffade sig tillfälligt. Men jag tyckte inte jag fick den återhämtning jag hoppats på av fartminskningen, så fort jag ökade igen blev det åter tungt med andningen. Nu hade jag tappat Åsa och Emmy ur sikte och började fokusera på att göra mitt eget lopp så bra som möjligt.


Motionsspåret gick över i stig, jag hade hyfsat fint flyt när jag plötsligt ser Emmy stå och fippla med bakhjulet med vad som såg ut som punktering. Plötsligt var jag tvåa, men tänkte faktiskt inte så mycket på det för jag visste att om hon hade en bra dag och fick ordning på däcket så var hon allt annat än borta ur leken. Några kilometer senare vid sidan av en grusväg står sedan även Åsa som OCKSÅ punkterat, och plötsligt var jag i ledning. Det var mest ett konstaterande, jag trodde då inte att jag skulle behålla den hela vägen in i mål då det ännu var tidigt i loppet och gott om tid att jaga ikapp på, dessutom visste jag att Louise låg någonstans strax där bakom också. Fick lite bättre känsla i kroppen i alla fall ju längre jag cyklade, uppförsbackarna plockade jag ofta placeringar i och tekniken på de mindre stigarna och utförskörningarna satt bra. Det var de höga farterna på lättåkta partier jag fick kämpa med, jag hade ingen extra växel i kroppen och fick slita hårt för att inte tappa alltför många placeringar där. Kom ganska mycket i ingenmansland och fick jobba ensam med både tunga ben och bitvis negativa tankar.

Plötsligt såg jag en skylt om 3km till bergspris och tänkte att det vore ju kul att ta det åtminstone, blev uppiggad av tanken och plockade in en hel klunga herrcyklister uppför den backen. Efter det är det inte så mycket att säga, jag körde på, njöt och hade roligt utför, kämpade och slet med att hålla uppe någon slags fart däremellan. Kilometrarna passerade även om dom bitvis kändes låååånga, plötsligt var jag i foten av sista backen och nu började jag inse på riktigt att jag faktiskt skulle kunna vinna loppet. Jobbade på uppför backen utan att förta mig helt, släppte på rätt bra utför men passade mig noga för stenar, livrädd för genomslag. Ner för backen, några svängar på ett motionsspår och så in mot Arenan utan någon annan dam i sikte bakom mig. Rullade över mållinjen som första dam med väldigt blandade känslor. Tyvärr gick det inte att vara sådär gläderusande lycklig som jag borde vara efter en seger på en deltävling i cupen, eftersom både Åsa och Emmy ägnat mer än 10 min åt att fixa punkteringar. Samtidigt var min tid inte dålig, jag gjorde ett bra lopp ändå trots att det kändes tungt. Och det är en del av sporten med punka och annat som kan hända under loppen. Men ändå. Jag var inte starkast i söndags, men jag gjorde bästa loppet. Och jag får väl lov att vara glad för det =)