Balans

Har egentligen ingen skrivinspiration, men det får bli ett litet inlägg ändå. Man får utnyttja tillfället när man har fri wi-fi och gott om tid. Sitter i solen utanför stugan vi bor i, just hemkommen från ett tänkt intervallpass som blev till ett lugnt återhämtningspass. Det var inte läge att springa fort idag, det hade inte blivit bra. Ibland försöker jag faktiskt lyssna på kroppen ;-) 

Vi är i Methven, på vintern en afterski-ort med fullt ös men nu- ingenting. Allt är typ stängt. Men för oss en lagom mellanlandning innan vi drar upp i bergen igen i morgon. 

Dags att göra lite kaffe tror jag. 

Nyttan med surdeg

Förr eller senare måste det komma ett inlägg om surdegsbröd, min andra stora passion här i livet. Och nu när Tomas försökte sig på lite fakta om degens kemi kände jag att det var dags ;-) 

Han skriver att surdegsprocessen bryter ner en del av gluteninnehållet. Det är fel, men ett bra försök. Som jag ser det finns det 3 fördelar med surdegsbröd jämfört med jästbröd:

1-     I sädesslag finns fytinsyra, och om brödet som bakas har neutralt pH så förekommer fytinsyran i form av fytat, som älskar att slå sig samman med de mineraler som finns i brödet. De här bindningarna är asstarka, så starka att de inte alls bryts ner i tarmen utan bara fortsätter genom kroppen och vi går miste om en massa bra ämnen som järn, zink m.fl. Lite oroligt för tarmen blir det också med all denna föda som bara ska igenom. I surdegsbröd är pH något lägre och då bryts fytatet ner och kroppen kan istället tillgodogöra sig alla dessa finfina ämnen!

2-     I surdegsprocessen bildas mjölksyra och till viss grad ättiksyra som påverkar stärkelsen. Man kan säga att det blir som ett skal runt stärkelsen som gör att den tas upp långsammare, vilket sänker GI och ger en jämnare blodsockerkurva

3-     Det lägre pH-värdet gör att brödet håller bättre så man slipper stoppa in en massa konserveringsmedel

Så, hem med er och baka nu

En vanlig dag =)

Tänkte skriva lite generellt om hur dagarna ser ut, men Tomas gjorde det så bra så våra resdagar kan ni läsa om där. De dagar som vi inte reser ser förstås lite annorlunda ut. Igår var en rätt typisk dag - Jag vaknar först runt kl 6-7 och sen vaknar dom andra två slashasarna runt halv 8. Efter lite morgonmys med Frida i sängen äter vi frukost och packar ihop det vi behöver för dagen, en jäkla massa prylar brukar det bli som vi stuvar in i Forden. Sen igår for vi till en sjö utanför lilla fina Arrowtown, ca 15 min bilresa från där vi bor. Då somnar alltid Frida i bilen och brukar sova runt en timme. Väl framme drar jag iväg på en snabbdistanrunda runt sjön medan Tomas lyssnar podcast och Frida sover klart. Lite nyfiken över hur benen skulle kännas efter två dagars löpning i bergen, och jag blev nog positivt överraskad, inte i toppform kanske men helt ok ändå. 8 km visade GPSen och en snittfart på 4.10, inget världsrekord men ett fint pass som kändes rätt ok. Skönt med lite tempo efter alla 10-minuterskilometrar i bergen! Tillbaka vid bilen blev det ett snabbt dopp i sjön innan jag växlade över till Tomas som drog iväg på 2-minutersintervaller. Under tiden hade Frida vaknat så vi tog bärryggsäcken och promenerade iväg åt andra hållet. Det var en lyckosam promenad, vi fyndade både persikoträd, päronträd och valnötsträd =) 

Frida beskådar dagens skörd

Nöjd och svettig med dagens intervallpass

Som avslutades med lite vattenlek!

Efter att vi bägge fått utlopp för vårt träningsmissbruk åkte vi in till själva stan, eller snarare byn som hade sina glansdagar under guldgrävartiden typ i slutet på 1800-talet. Idag är det ett pittoreskt litet samhälle med en gata kantad av restauranger, caféer och krimskramsbutiker. Det blev inte mindre än två kaffestopp och en lunch i parken innan vi rullade hem för en skön kväll på rummet. 

Kaffestopp nr 1

Frida har en egen syn på vad som är mat

Det här är en ganska så typisk dag, även om just gårdagen var väldigt tursam med bra väder, bra löpning, glad unge och gott kaffe =)

Måste avsluta med en bild från dagens pass. Det bar av i ottan för att jag skulle hinna tillbaka innan Tomas drog iväg för en eftermiddags downhillande. Men vem har något emot det när det ser ut såhär?

Blev nog ett av de längsta passen i år, 29 fina kilometrar och en fin pott höjdmetrar. Kan behövas, har just anmält mig till en bergsmara här på NZ precis innan vi drar hem =)

The summit, andra gången gillt!

Så var vi alltså i Queenstown, outdooraktiviteternas mekka. I varenda skyltfönster finns reklam för Jetsurf, downhill, paragliding, bungyjump, swingjump och allt vad det heter. Så vad gör man? Jo, man tar på löparskorna och springer till upp på ett berg, såklart. Vad trodde ni ;-)

Nu blev det dock ett failure på toppen igår, efter två felspringningar med en satans massa extra höjdmeter som konsekvens och i kombination med två stumma ben gav jag upp typ halvvägs. Fan, jag hatar att ge upp! Jag var ute i 2 timmar och 40 minuter och avverkade på den tiden 23km, men ändå kändes det som ett skrotpass som inte räknas! Sen ska man försöka visa någon slags prestigelös glädje när Tomas kommer hem efter drygt 4 timmars löpning och visar ett foto på toppen... okej, det är en mycket dålig idé att tävla inom familjen, men nån jäkla måtta får det vara. Jag måste upp!

Så, i morse var planen att angripa berget från andra hållet. Kortare väg och bättre led, fusk kanske men jag hade ju ändå gjort mer än halva jobbet igår och var väl lite orolig över hur det skulle kännas i benen. Sen ville vi in till Queenstown centrum också (vi bor lite utanför) så det passade bättre att starta därifrån. Startade dåligt med att Frida (igen) vägrade amma, och jag klarar bara inte av att vara ute och springa med vetskapen om att hon kommer bli ashungrig under tiden. Nära ett sammanbrott, då det inte är första gången hon vägrar tutte och jag får någon slags amningsrelaterad känslomässig kollaps varje gång det händer, tar vi beslutet där och då att nu slutar jag amma! Hundra känslor slås på - sorg, lättnad, misslyckande, förväntan... starkast kanske känslan att inte längre vara oumbärlig? Nåväl, det här ska jag inte fastna i nu, kanske skriver mer om det sen. Tomas och Frida åker i allafall hem för att fixa med ersättning, (som hon sätter i sig direkt den lilla skitungen), och jag drar iväg uppför berget. Gissa om det var skönt att sätta berget under fötterna och koppla bort alla tankar ett tag. Och det var vackert, utsikten helt outstanding. 1400 höjdmeter senare hade även jag ett foto på toppen och familjefriden räddad!

Utsikt åt ena hållet

Och åt andra hållet

Mål i sikte!

Toppen! (i dubbel bemärkelse)

På tal om familjefrid är det den 17e idag, jag och min finaste firar 38 månader och det ligger finbubbel på kylning =)

10 x 400m och bungyjump - eller hur var det?

Dagen startade tidigt med ett löppass innan frukost, vi hade en lång bilkörning framför oss så jag ville ha träningen klar innan vi drog iväg. Blev lite amning runt 6-tiden och sen fick lillskrutt somna om hos storskrutt i storsängen (hon sover ju annars i sitt lilla tält om nätterna). Själv drog jag iväg i morgonmörkret för ett intervallpass. Hade siktet inställt på en typ cricketplan i närheten för att köra ett gäng 400ingar. Eller om det var en rugbyplan? Fast det fanns inga såna där konstiga mål.. Nåväl, intervaller springas och jag hoppades det skulle finnas lite fart i benen. Jag har alltid ashöga ambitioner inför såna pass, tänker innan att det kan ju inte vara så jobbigt. 400m är ju kort, det är ju bara att springa. Så jag tänker att jag ska köra typ 10 stycken, minst! Sen efter lite uppvärmning när jag inser att det kommer bli jobbigt brukar jag ha ändrat mig till att köra 8, och när jag sprungit 2 tänker jag att kör jag 6 så är det bra. Men efter 4e så överlägger jag med mig själv en stund och bestämmer mig för att springa 7 stycken ändå, och då är jag jättenöjd med mig själv eftersom jag lagt till en! :-)

7 x 400 blev det alltså och dom gick på typ 1.20 allihop. Eller kanske 1.21. Det är ok, det är där jag legat tidigare och jag kan knappast räkna med att springa fortare nu när det blir så mycket mängdträning. 

Sen har vi hunnit med glaciärvandring (inte på utan till en utsiktsplats typ 500m från glaciären, inte jättespännande) och en kort vandring till en sjö som ska reflektera bergen jättefint, men bergen var i dimma och sjön i vågor så det speglades inte ett smack den här dagen!

Glaciären skymtar i bakgrunden

Det tar på krafterna att promenera! 

Kikar ut över sjön

Sista stoppet innan Haast! (innan vi blev uppäten av knotten)

Nu är vi framme i Haast, typ ingenmansland men bra läge för lite vila innan vi drar vidare till Queenstown i morgon. Det är visst mekkat för äventyrssporter och galna aktiviteter? Tror att jag råkade nämna nått om bungyjump innan vi åkte.. Men det kan ha vart en grov tungstukning. Fan, det är ju ashöga höjder! Och rätt dyrt. Åh det finns så många dåliga ursäkter, jag kan lätt övertyga mig själv om att det är en dålig idé.  

Hanmer Springs

Så har vi landat i Hanmer Springs, en riktig liten turistort men en mysig sådan :-) Stället är väl mest känt för sin stora vattenpark med termiska pooler, men vi har inte helt otippat sökt oss hit av en annan anledning- fantastiska tracks, både för korta och långa turer till fots eller på hjul. Tror faktiskt det blir till att hyra en hoj i morgon! 

Idag var det dock löparbenen som fick jobba igen, drog iväg i morgonkvisten och kom hem 2,5h senare efter att ha klättrat uppför, rusat nerför, beskådat vattenfall och kryssat fram mellan träden på små, fina stigar som börjar alldeles runt knuten. Som ni förstår efter förra inlägget kändes detta som högsta vinsten, en kamp vunnen! 

43m högt vattenfall, fint för ett litet drickastopp

Roliga stigar :-) 

Även om bergsklättring har sin charm så var det skönt med lite mer löpbara stigar.  

Sen blev det en promenad till centrum för att kolla upp cykeluthyrning och handla till middag, dom just intagits framför en film. Frida somnade just efter en ovanligt kinkig kväll, och frågan är, vad hittar man på nu? Dagen känns liksom fullbordad. Kanske man skulle ta tillfället i akt och lägga sig i soffan med boken. 

Varning för personliga grubblerier

Idag när jag var ute på långpass sprang jag och funderade på lite av varje, och som vanligt när tankarna flyter fritt är det spännande att se var de hamnar. Det är ju lite speciellt att vara ute på resa såhär. Eller rätt mycket speciellt kanske, vardagen ser ju inte direkt normal ut. Även om mammalivet hemma inte hade så många rutiner så följde dagarna ändå ett visst mönster. Jag märker att jag har lite svårt när dessa rutiner eller mönster saknas! Det är i och för sig inget nytt för mig, jag har vetat det länge och även försökt jobba med den biten hos mig själv, att kunna ta dagarna mer som de kommer. Inte minst vad gäller träningen vilket ni som följt bloggen fått tagit lite del av i tidigare inlägg.

Idag var jag dock lite snällare mot mig själv. Jag tänkte att jag är nog helt enkelt inte en sådan personlighet. Jag önskar att jag kunde vakna på morgonen och inte ha några planer, och njuta av det. Att se vad som händer, vad jag känner för och vad som erbjuds. Jag önskar jag kunde njuta av att bara vara hemma tills något dyker upp och då nappa på det, och om inget dyker upp vara nöjd ändå. Jag avundas de som kan t ex vara hemma för sig själva en fredagkväll, kanske för att de är trötta efter en arbetsvecka, utan att känna sig miserabla och ensammast på jorden. De som kan få för sig att bjuda hem vänner på middag utan att fundera över om alla trivs, om maten smakar bra och om man verkar sådär skönt relax och avslappnad med lite lagom koll på allt (fast man egentligen har järnkoll..).  Jag undrar hur det vore att bara kunna gå in på ett fik och sätta sig vid första bästa bord utan att fundera på om inte det där bordet där borta vid fönstret ser lite mysigare ut att sitta vid (alla dessa menlösa val gör mig galen!). Önskar det kunde gå tre veckor utan att jag kört ett enda långpass bara för det inte passat sig och inte bry mig så mycket mer om det.   

Men jag är inte en sådan person. När jag vaknar varje morgon ser jag dagen mer som en kamp som ska genomföras med minsta möjliga motgång. Har jag bestämt en utekväll med en vän oroar jag mig mer över att lokalen ska vara för skränig eller maten för dålig istället för att bara se fram emot sällskapet. När Frida sover så njuter jag inte så länge av lugnet och egentiden innan jag börjar oroa mig att hon ska vakna och skrika (särskilt när hon var skitliten, nu är hon nästan alltid på gott humör när hon vaknar =). När hon är på gott humör kan jag oroa jag mig för att hon ska bli på dåligt humör.. När vi ska äta är jag rädd att hon inte ska vilja ha sin mat och förstöra måltidsstunden. Nu på resan när vi kommer fram till nytt boende oroar jag mig över om sängen är för mjuk, om det finns plats nog för alla väskor, om det finns bra med golvyta för Frida, att inte vandringslederna ska vara så bra som vi trott etc etc… Det är i allt detta oroande som mitt rutinknarkande kommer in, allt är så mycket enklare när det följer bestämda mönster och vanor, när jag inte behöver ta en massa beslut och göra olika val som jag sedan får ta konsekvenserna av.  

Som sagt, jag önskar jag vore mer tillbakalutad och nöjd i stunden. Att jag inte funderade så himla mycket på om det vore bättre om jag gjort si eller så. Men jag är inte så, och jag tror det är enklare att acceptera det och förhålla mig till det på ett sunt sätt istället för att stånga mig blodig ständiga försök att förändra tänket. Med det inte sagt att jag ska sluta jobba på de här grejerna, men kanske mer på hur jag förhåller mig till mina tankar än att förändra själva tankarna. Typ se på dem med lite distans och inte låta de påverka mig så himla mycket

Men det har sina fördelar också att se livet som en kamp. Jag är ju sjukt nöjd när jag går och lägger mig efter en helt vanlig dag som passerat utan större bekymmer. En måltid med god aptit från lillskruttans sida blir en stor seger istället för att passera obemärkt. En löprunda på en ytterst ordinär led blir till en grym löpupplevelse. En lyckad utekväll blir ett minne för livet. Och lyckas jag laga en punktering på cykeln utan att behöva gå hem är lyckan total!

Dagens dravel: Försök inte ändra dig, men jobba med att förstärka dina positiva sidor och minimera de negativa, och se på dig själv med lite sunt perspektiv =)