Banlöpning i Wellington

Smidigt när Tomas skrivit ett inlägg innan mig, då kan jag bara hänvisa dit och behöver inte skriva om väderförhållandena igen. Han drog alltså iväg i förmiddags och rekade löparbanor i hällregn. Själv hade jag nästan bestämt mig för att testa ett gym i närheten för mina tusingar.. men Tomas övertalade mig att köra ute, så efter lunch for vi tillbaka till anläggningen där Tomas var tidigare. 

Det finns massor att skylla på. Regn, blöta tunga skor, dåligt fäste, kastvindar... Men det vete fan om det beror på det. Det gick i allafall inte alls bra, hade kass känsla och negativa tankar hela passet. Tänkte skita i det efter 4 stycken men tog mig i kragen och körde en femte. Snittade 3.43 tror jag. Det är inte jättedåligt, men jag trodde jag kunde mer.  Hade hoppats på mer, känns som jag stagnerat i fartutvecklingen. Aja. Får bli lite mer snabbfokus när vi kommer hem. 

Tillbaka till nordön!

Så sitter man på färjan igen, den här gången med riktning norrut. Tänk att det snart gått två månader! Samtidigt som jag vill stanna tiden och bara fortsätta resa runt såhär - Dricka en massa kaffe på mysiga fik, äta lunchmackor i solen,morgonmysa i sängen med mina bägge älsklingar, springa runt bland bergen och bara ha det bra - så visst ska det bli skoj att komma hem också. Träffa vänner och familj igen, börja jobba! Jag är ju rutinknarkare så en del av mig ser fram emot vardagsrutiner igen. Men ännu är det länge dit, nu ska vi maximera vistelsen på nordön med en halvmara för Tomas och en bergsmara för mig och däremellan har vi siktat in oss på de bästa MTB - och löpområderna. Det blir grymt. 

Först blir det två dagar i huvudstaden Wellington där vi förhoppningsvis ska möta upp med en gammal kollega till Tomas. Vi har också snokat upp en löparbana där vi tänkte spendera en riktig  familjedag med maxade tusingar. Perfekt att turas om att springa och leka med Frida :-) 

Efter att jag skrev inlägget om brist på tempopass har det faktiskt blivit majoritet just sådana. I går 10 km snabbdistans och i morse 2 x 3 km intervaller. Kan väl inte påstå att det går vare sig lätt eller rasande fort, men det är ingen katastrof. Ett pass på bana nu så kan jag med gott samvete återvända till bergen sen :-) 

Trött tjej på färjan

Det är höst på Nya Zeeland, men trots det runt 23-24 grader varm på dagarna. Inte alls fel! 

Vattenkraftverk, källor och tama ålar.

Vi befinner oss just nu i Nelson, i morgon åker vi vidare till färjestaden Picton och i övermorgon går färden tillbaka till nordön där sista månaden ska spenderas. Det har blivit några lugna dagar för min del, som sagt blev jag rätt sliten av det där långpasset i Abel Tasman. Så det passar ju bra att skriva om något annat än träning! För vi gör faktiskt annat också, tro´t eller ej.

Här är vi och kollar in en liten vattenkraftstation med historia bakom sig, den byggdes i början av 1900-talet och först användes vattnet för att rensa bort jord från guld, typ. Sen gjorde man det till en kraftstation.

Här leds vattnet ner till kraftverket

Promenadväg längs vattenfåran...

...fast vissa föredrar ju att gå i vattnet och jaga kräftor istället

 Sen åkte vi vidare till en källa, det var rätt häftigt. Som från ingenstans kommer det asmycket vatten och bildar en sjö. Helt klart, man ser hur långt som helst genom vattnet.

På väg från Abel Tasman till Nelson stannade vi till på ett urmysigt tradgårdscafé där dom hade "tama" ålar. Tro jag det eftersom det var fritt fram för turister att mata dem. Det var nästan så dom hoppade upp i knät.

Väl framme i Nelson hade gubben som vi hyr rummet av uppgraderat oss på eget bevåg då han såg att vi skulle ha ett barn med oss. "Ni måste ha det lite större och en egen uteplats, ni får en lägenhet till samma pris som rummet". Har jag sagt att Nya Zeeländare är världens gladaste och vänligaste människor? Nu fick vi en egen dusch som var perfekt för Frida att bada i, och det var rätt välbehövligt kan vi nog säga ;-)

Okej då, lite träning också. Idag blev det cykel igen! Hyrde en MTB och drog iväg på en cykelled runt ett av bergen precis utanför stan. En härlig tur på 43km som känns i händerna efter skakiga utförslöpor. Mumma för cykelbenen och tacksamt för löparmusklerna som fick vila en dag till!

Nu kom Tomas in efter en snabbdistansrunda, nu ska bara skruttis vakna så blir en sväng ner på stan i eftermiddagssolen.

Långpass (igen)

Innan den här resan var jag orolig över att jag låg så dåligt till med långpassen, blev både uttröttad och uttråkad om jag sprang längre än två mil. Nu är jag inte längre så orolig. Igår var planen att bli ivägskjutsad och avsläppt vid början av en led för att sedan springa som i en trekant och ta mig tillbaka till boendet för egen maskin. Planen var bra, om vi bara hade hittat den där jäkla leden! Jag är helt säker att vi åkte rätt, men det fanns ingen led där! Irriterad och stressad att komma iväg (tack Tomas för ditt goda humör som räddade morgonen) tog vi sikte på en annan led som började typ 30 minuters bilresa därifrån. Ett tag var jag nästan sugen att skita i det helt, tiden rann iväg och jag visste att Tomas ville hinna ut till kusten för ett långpass också under dagen. Den "nya" leden innebar dessutom en längre runda och jag var inte helt säker att jag skulle klara springa hela vägen.

Men iväg kom jag och tur var det, för det var en riktigt rolig stig att springa, trixig och knixig och upp och ner. Dock gick det inte så fort, efter en timmes löpning hade ca 7 km avverkats och jag hade gissningsvis det tredubbla kvar.. Klockan närmade sig dessutom lunch och jag hade knappt något mer än vatten med mig. Men det var inte mycket mer att göra än att tugga på, och det gick ändå förvånansvärt bra. Efter ett tag gick det att springa lite fortare och 20 km passerades efter dryga 2,5h. Efter 23 km kom jag in i en svacka, jag sprang och sprang men tycktes inte komma någonstans. Började bli trött och hade lite ont i ett knä. Visste att det snart borde komma en grusväg men den tycktes aldrig dyka upp... Så jag skyllde inför mig själv på att jag inte ville dra på mig någon skada, men sanningen är nog mer att jag bara var trött och hungrig... plockade i allafall upp telefonen och sms:ade till Tomas att möta mig med bilen. Det var säkert 15 km kvar hem och jag orkade helt enkelt inte springa hela vägen! 

Till sist kom jag ändå fram till grusvägen och nu kändes det faktiskt lite lättare igen. Hade nu sprungit 27km på ca 3,5 h och hann nästan 5 km till innan Forden dök upp som en räddande ängel i  ett dammoln på grusvägen =)

Förutom att agerat privatchafför hade Tomas dessutom fixat kycklingrullader och svampsås till middag. Snacka om att lägga sig på plus! Tveksamt om jag nånsin kommer ikapp... 

Kändes att det var andra långpassen på bara 4 dar, såhär efteråt är jag lite sliten. Nu blir det vila/återhämtningslöpning några dagar tror jag. 

Bildkavalkad

Hej! Har askort surftid kvar så det blir ett snabbt inlägg! Ville bara tacka för fina kommentarer på inlägget "Att få barn" och bjussa på lite nya bilder!

Ha det gott! 

En himla massa löpning

Efter några dagar i mediastimmets frånvaro då både nätuppkoppling och mobilservice lyst med sin frånvaro lämnar vi nu västkusten för gott. Därmed lämnar vi också småknotten, utan större saknad får jag lov att säga. De senaste dagarna har spenderats i Punakakiki, i förrgår på floden i kajak och gårdagen i skogen. Återigen bjöds det på toppenstigar och då topografin var relativt vänlig passade jag på att köra lite längre distans istället. 30 km blev det med några längre fartökningar på slutet. Det kändes riktigt finemang och nu börjar jag nästan känna mig redo att ställa mig på startlinjen om en dryg månad. 

Måste säga att jag är positivt överraskad att kroppen klarar av all denna löpning, vi springer ju nästan varje dag här borta. Men jag antar att det är typen av löpning som gör det möjligt, det sliter inte alls på samma sätt att "klättra" uppför berg som att nöta asfalt. Vi har kunnat köra 2-3 timmarspass flera dagar efter varandra och det känns nästan bara bättre och bättre! Sen får man slänga in en dag med återhämtningslöpning ibland, och då snackar vi lååångsam löpning, typ 6-minutersfart i 5-8 km. Det som är svårast att få till är kvalitétspassen, att springa fort! Jag tycker det är assvårt att pressa mig om jag inte vet hur vägen ser ut. Antingen är man osäker på vart leden går så man springer och spanar efter skyltar hela tiden eller så dyker det upp trappor/grindar/bäckar/får/stup som liksom gör det svårt att hålla 3.45-tempo.. Och det tar emot att kötta  tusingar på någon trafikerad asfaltssträcka när bergen lockar runt hörnet. Så man kan väl säga att det blir lite dåligt på fartfronten. Försöker klämma in något pass när det passar och hoppas det räcker för att åtminstone behålla lite fart i benen till alla tävlingar som väntar. 

Det var i allafall grymt att vila benen helt en dag och hyra en liten forskajak istället! Forsarna var väl inte såå mycket att skryta med men jag var ändå glad att hålla huvudet på rätt sida vattenytan hela tiden :-) 

Att få barn

I förmiddags var jag ute på ett långpass, och som oftast under dessa långa långsamma rundor får tankarna fritt spelrum. Det är bara att följa med och se var man hamnar. Idag reflekterade jag över att jag inte längre får dåligt samvete över att vara borta längre stunder från Frida. Det har för mig varit en stor orsak till stress att må dåligt sedan hon kom in i vårt liv, att jag fått så himla dåligt samvete så fort jag gått utanför dörren. Inte bara för Fridas skull utan även för Tomas som då varit själv med henne. Det är inte rationellt, jag VET ju att han hanterar situationer lika bra som jag, men känslor är sällan rationella. Sen har såklart det där med maten varit en stor grej eftersom amningen var det enda som gällde till för bara drygt en månad sedan, och Frida dessutom varit en unge som velat äta OFTA.

Det fick mig att tänka på inställningen inför att skaffa barn. Jag fick ofta, i all välmening, höra peppande ord om kan fortsätta leva som vanligt i princip, vilket också till stor del varit vår inställning. Det bara är att ta med ungarna! Men det är bara det att det är inte sant. Det är en jävligt stor omställning. Du kan ju för tusan knappt gå på toa själv de första 4 månaderna, och att ligga en halv dag och slökolla på TV är bara att glömma. En kvart på balkongen med en bärs och benen i högläge efter en hård löprunda är inget du kan räkna med. Du kan inte spontant springa ner till affär´n och köpa något du glömt.  Du kan inte läsa DN med alla bilagor under en lång skön frukost som avslutas med starkt kaffe. Du kan inte gå på restaurang med din kära och tro att ni ska njuta av en god middag och sen sitta kvar och prata om livet. Du ska inte tro att du får sova. Du kan inte sticka iväg och träna när du vill. Du kan för tusan inte vara borta längre än ca 2h i sträck!

Det här har varit rätt jobbigt, jag har saknat bekvämligheten i att bara ta hand om mig själv mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag som ändå längtade efter att få prioritera någon annan! Jag önskar att jag gick in i det hela med en annan inställning. Att någon talat för mig att jag inte kommer att kunna leva som vanligt, att det inte är meningen att man ska leva som vanligt. Det hör liksom till… det kanske man fattade, men att verkligen inse vad det innebär är en annan sak.

Nu har jag ändå lyckan att ha en underbar sambo som delar min passion för träning, så vi har ju ändå sett till att få den delen att funka bra för oss bägge. Men det har också inneburit en hel del prioriteringar och uppoffringar för oss bägge.

Värt det? Alla gånger, tusen gånger om.

Jobbigt? Ja, som fan. 

Nyckeln till framgång =)