I förmiddags var jag ute på ett långpass, och som oftast
under dessa långa långsamma rundor får tankarna fritt spelrum. Det är bara att
följa med och se var man hamnar. Idag reflekterade jag över att jag inte längre
får dåligt samvete över att vara borta längre stunder från Frida. Det har för
mig varit en stor orsak till stress att må dåligt sedan hon kom in i vårt liv,
att jag fått så himla dåligt samvete så fort jag gått utanför dörren. Inte bara
för Fridas skull utan även för Tomas som då varit själv med henne. Det är inte
rationellt, jag VET ju att han hanterar situationer lika bra som jag, men
känslor är sällan rationella. Sen har såklart det där med maten varit en stor
grej eftersom amningen var det enda som gällde till för bara drygt en månad
sedan, och Frida dessutom varit en unge som velat äta OFTA.
Det fick mig att tänka på inställningen inför att skaffa
barn. Jag fick ofta, i all välmening, höra peppande ord om kan fortsätta leva
som vanligt i princip, vilket också till stor del varit vår inställning. Det
bara är att ta med ungarna! Men det är bara det att det är inte sant. Det är en
jävligt stor omställning. Du kan ju för tusan knappt gå på toa själv de första
4 månaderna, och att ligga en halv dag och slökolla på TV är bara att glömma. En
kvart på balkongen med en bärs och benen i högläge efter en hård löprunda är inget
du kan räkna med. Du kan inte spontant springa ner till affär´n och köpa något
du glömt. Du kan inte läsa DN med alla
bilagor under en lång skön frukost som avslutas med starkt kaffe. Du kan inte
gå på restaurang med din kära och tro att ni ska njuta av en god middag och sen
sitta kvar och prata om livet. Du ska inte tro att du får sova. Du kan inte
sticka iväg och träna när du vill. Du kan för tusan inte vara borta längre än
ca 2h i sträck!
Det här har varit rätt jobbigt, jag har saknat
bekvämligheten i att bara ta hand om mig själv mer än jag trodde att jag skulle
göra. Jag som ändå längtade efter att
få prioritera någon annan! Jag önskar att jag gick in i det hela med en annan
inställning. Att någon talat för mig att jag inte kommer att kunna leva som
vanligt, att det inte är meningen att
man ska leva som vanligt. Det hör liksom till… det kanske man fattade, men att verkligen
inse vad det innebär är en annan sak.
Nu har jag ändå lyckan att ha en underbar sambo som delar
min passion för träning, så vi har ju ändå sett till att få den delen att funka
bra för oss bägge. Men det har också inneburit en hel del prioriteringar och
uppoffringar för oss bägge.
Värt det? Alla gånger, tusen gånger om.
Jobbigt? Ja, som fan.
Nyckeln till framgång =) |
bra skrivet om något jag själv funderat mycket över! det är många som försöker övertyga en om att det visst är möjligt att leva "som förr", men någon skillnad bara måste det ju bli.
SvaraRaderaÅh vilket underbart inlägg! Vilket _nödvändigt_ inlägg! För om alla upprätthåller fasaden och bilden av att det bara är att fortsätta leva som vanligt, så kan ju de som tycker att det är lite svårt att få ihop "livet som vanligt" att känna sig lite misslyckade... Jag har själv inga barn - ännu - men snart är det dags, och tankarna om livet efter förlossningen finns där. Därför blir jag så glad av att läsa om er och få en mer balanserad bild av "Det går - men inte utan prioriteringar, planering och uppoffringar." Och det är skönt att höra någon med verklighetsförankring säga att det, trots allt, är värt det. :)
SvaraRadera