Bildkavalkad

Hej! Har askort surftid kvar så det blir ett snabbt inlägg! Ville bara tacka för fina kommentarer på inlägget "Att få barn" och bjussa på lite nya bilder!

Ha det gott! 

En himla massa löpning

Efter några dagar i mediastimmets frånvaro då både nätuppkoppling och mobilservice lyst med sin frånvaro lämnar vi nu västkusten för gott. Därmed lämnar vi också småknotten, utan större saknad får jag lov att säga. De senaste dagarna har spenderats i Punakakiki, i förrgår på floden i kajak och gårdagen i skogen. Återigen bjöds det på toppenstigar och då topografin var relativt vänlig passade jag på att köra lite längre distans istället. 30 km blev det med några längre fartökningar på slutet. Det kändes riktigt finemang och nu börjar jag nästan känna mig redo att ställa mig på startlinjen om en dryg månad. 

Måste säga att jag är positivt överraskad att kroppen klarar av all denna löpning, vi springer ju nästan varje dag här borta. Men jag antar att det är typen av löpning som gör det möjligt, det sliter inte alls på samma sätt att "klättra" uppför berg som att nöta asfalt. Vi har kunnat köra 2-3 timmarspass flera dagar efter varandra och det känns nästan bara bättre och bättre! Sen får man slänga in en dag med återhämtningslöpning ibland, och då snackar vi lååångsam löpning, typ 6-minutersfart i 5-8 km. Det som är svårast att få till är kvalitétspassen, att springa fort! Jag tycker det är assvårt att pressa mig om jag inte vet hur vägen ser ut. Antingen är man osäker på vart leden går så man springer och spanar efter skyltar hela tiden eller så dyker det upp trappor/grindar/bäckar/får/stup som liksom gör det svårt att hålla 3.45-tempo.. Och det tar emot att kötta  tusingar på någon trafikerad asfaltssträcka när bergen lockar runt hörnet. Så man kan väl säga att det blir lite dåligt på fartfronten. Försöker klämma in något pass när det passar och hoppas det räcker för att åtminstone behålla lite fart i benen till alla tävlingar som väntar. 

Det var i allafall grymt att vila benen helt en dag och hyra en liten forskajak istället! Forsarna var väl inte såå mycket att skryta med men jag var ändå glad att hålla huvudet på rätt sida vattenytan hela tiden :-) 

Att få barn

I förmiddags var jag ute på ett långpass, och som oftast under dessa långa långsamma rundor får tankarna fritt spelrum. Det är bara att följa med och se var man hamnar. Idag reflekterade jag över att jag inte längre får dåligt samvete över att vara borta längre stunder från Frida. Det har för mig varit en stor orsak till stress att må dåligt sedan hon kom in i vårt liv, att jag fått så himla dåligt samvete så fort jag gått utanför dörren. Inte bara för Fridas skull utan även för Tomas som då varit själv med henne. Det är inte rationellt, jag VET ju att han hanterar situationer lika bra som jag, men känslor är sällan rationella. Sen har såklart det där med maten varit en stor grej eftersom amningen var det enda som gällde till för bara drygt en månad sedan, och Frida dessutom varit en unge som velat äta OFTA.

Det fick mig att tänka på inställningen inför att skaffa barn. Jag fick ofta, i all välmening, höra peppande ord om kan fortsätta leva som vanligt i princip, vilket också till stor del varit vår inställning. Det bara är att ta med ungarna! Men det är bara det att det är inte sant. Det är en jävligt stor omställning. Du kan ju för tusan knappt gå på toa själv de första 4 månaderna, och att ligga en halv dag och slökolla på TV är bara att glömma. En kvart på balkongen med en bärs och benen i högläge efter en hård löprunda är inget du kan räkna med. Du kan inte spontant springa ner till affär´n och köpa något du glömt.  Du kan inte läsa DN med alla bilagor under en lång skön frukost som avslutas med starkt kaffe. Du kan inte gå på restaurang med din kära och tro att ni ska njuta av en god middag och sen sitta kvar och prata om livet. Du ska inte tro att du får sova. Du kan inte sticka iväg och träna när du vill. Du kan för tusan inte vara borta längre än ca 2h i sträck!

Det här har varit rätt jobbigt, jag har saknat bekvämligheten i att bara ta hand om mig själv mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag som ändå längtade efter att få prioritera någon annan! Jag önskar att jag gick in i det hela med en annan inställning. Att någon talat för mig att jag inte kommer att kunna leva som vanligt, att det inte är meningen att man ska leva som vanligt. Det hör liksom till… det kanske man fattade, men att verkligen inse vad det innebär är en annan sak.

Nu har jag ändå lyckan att ha en underbar sambo som delar min passion för träning, så vi har ju ändå sett till att få den delen att funka bra för oss bägge. Men det har också inneburit en hel del prioriteringar och uppoffringar för oss bägge.

Värt det? Alla gånger, tusen gånger om.

Jobbigt? Ja, som fan. 

Nyckeln till framgång =)

En ostörd natt

I morse hände något konstigt. Jag vaknade och kände att jag behövde gå på toaletten. Slängde en blick på mobilen för att se vad klockan var - 06.15. 06.15!!!! What?! Hade jag varit vaken tidigare under natten? Nej, jag tror inte det, även om man ibland glömmer sånt i sömnruset. Vi somnade igår någon gång efter kl 22 och då hade Frida precis fått en ny blöja och lite käk. Sen, för första gången i hennes 7 månader långa liv, sov hon hela natten! Dvs, JAG sov hela natten. 8 hela underbara timmar!!!

Grymt skönt, förstås. Men så kommer de där igen, alla känslor.. Det är ju puckat, som jag gått och längtat efter en ostörd natt! Men ändå... ska jag nu inte längre få plocka upp en varm, gosig, trött liten bebis i famnen och lägga till bröstet? Sitta där i mörkret mitt i natten och snusa på hennes fjuniga huvud? Lägga tillbaka henne och se hur hon vänder sig på sidan och drar upp snuttis över ansiktet innan hon somnar om?

Åh lilla älskade fina unge, ska du bli stor?

Då måste vi nog ha en till ;-)

Vertikal kilometer

Vi är tillbaka bland bergen, Arthurs Pass för att vara exakt. Här finns vilda papegojor och trailspår utanför dörren. Vad mer kan man önska ;-) ? 

Idag hade vi ytterligare en topp i sikte, Avalanche Peak på 1833 möh. Byn ligger på typ 730 så det skulle alltså innebära en stigning på 1100 höjdmeter och det skulle avverkas på 3,2km. Med andra ord väldigt likt den typ av lopp som går under namnet vertical kilometer och som är en egen kategori i Skyrunning-serien.

Tomas var först ut idag medan jag och Frida lekte och gjorde pannkskssmet till lunchen. Pannkakorna blev mest mos, iaf mina, men gott var det ändå och fin energi för att angripa berget. Jag ville se hur fort jag kunde ta mig upp och hade Tomas tid som referens, 59 min. Det började med mer klättring än löpning redan från start, och fortsatte på samma sätt tills det var typ 200 m kvar. Då blev det värre. Galet brant! Eller vad sägs om ca 20min/km? Med stumnande ben och pulsen i topp närmade jag mig sakta, sakta toppen, och när jag skymtade målet slängde jag en blick på klockan. Jag hade inga större förhoppningar egentligen att matcha Tomas men hoppades ligga honom i hasorna någorlunda. Så när jag insåg att vi skulle nå toppen på nästan exakt samma tid kändes det som en fet seger! Jag stoppade klockan på 58.29 :-) 

Ingen vidare kilometertid ;-)

Väl tillbaka i stugan började vi fundera på om jag inte skulle testa att tävla i den typen av lopp, att kravla uppför berg verkar ju vara lite min grej. Så nu har jag kollat runt lite vad som finns och velar som tusan om jag ska anmäla mig till något. Dolomiterna i juli vore inte fel.. Men så kommer man till det där med pengar , och semester, och barnvakt kanske? Dessutom känns det för lyxigt att efter den här resan dra iväg igen , om så bara för en helg.. Åh jag vet inte... Måste nog sova på saken. 

Tråkig utsikt från toppen!?  

En som sover gott just nu är iaf Frida, hon har fått en hel koffert med leksaker av paret vi hyr stugan av så hon har hållit igång hela kvällen :-) 

Balans

Har egentligen ingen skrivinspiration, men det får bli ett litet inlägg ändå. Man får utnyttja tillfället när man har fri wi-fi och gott om tid. Sitter i solen utanför stugan vi bor i, just hemkommen från ett tänkt intervallpass som blev till ett lugnt återhämtningspass. Det var inte läge att springa fort idag, det hade inte blivit bra. Ibland försöker jag faktiskt lyssna på kroppen ;-) 

Vi är i Methven, på vintern en afterski-ort med fullt ös men nu- ingenting. Allt är typ stängt. Men för oss en lagom mellanlandning innan vi drar upp i bergen igen i morgon. 

Dags att göra lite kaffe tror jag. 

Nyttan med surdeg

Förr eller senare måste det komma ett inlägg om surdegsbröd, min andra stora passion här i livet. Och nu när Tomas försökte sig på lite fakta om degens kemi kände jag att det var dags ;-) 

Han skriver att surdegsprocessen bryter ner en del av gluteninnehållet. Det är fel, men ett bra försök. Som jag ser det finns det 3 fördelar med surdegsbröd jämfört med jästbröd:

1-     I sädesslag finns fytinsyra, och om brödet som bakas har neutralt pH så förekommer fytinsyran i form av fytat, som älskar att slå sig samman med de mineraler som finns i brödet. De här bindningarna är asstarka, så starka att de inte alls bryts ner i tarmen utan bara fortsätter genom kroppen och vi går miste om en massa bra ämnen som järn, zink m.fl. Lite oroligt för tarmen blir det också med all denna föda som bara ska igenom. I surdegsbröd är pH något lägre och då bryts fytatet ner och kroppen kan istället tillgodogöra sig alla dessa finfina ämnen!

2-     I surdegsprocessen bildas mjölksyra och till viss grad ättiksyra som påverkar stärkelsen. Man kan säga att det blir som ett skal runt stärkelsen som gör att den tas upp långsammare, vilket sänker GI och ger en jämnare blodsockerkurva

3-     Det lägre pH-värdet gör att brödet håller bättre så man slipper stoppa in en massa konserveringsmedel

Så, hem med er och baka nu