Livets nyckfullhet

Vet knappt var jag ska börja det här inlägget... livet alltså, vilken nyckfull liten jävel det är. Lagom till att man hunnit ställa in sig på tanken och glädjas åt det nya liv man fått till gåva så rycks det ifrån en. Den verklighet man trodde låg framför en vänds helt uppochner, förväntningar byts mot tomhet, glädje mot smärta. Det började redan för en vecka sedan, misstanken och känslan av att något var fel. I helgen bekräftades känslan och det blev en akutresa in till sjukan med missfall i v14. Så gick det med det.

Känslorna är uppochner, motstridiga och jobbiga. Hur saknar man någon man aldrig fått lära känna? Kan man sörja den verklighet som aldrig blev sann? Jo såklart man kan. Men det är väldigt konstigt. Plötsligt är allt - bara som vanligt igen. Fast ändå inte. Det kan det aldrig bli. Jag känner en oerhörd tacksamhet över min fina familj, min Tomas och vår Frida och lilla Sam. Ironiskt nog blev jag på grund av missfallet mer medveten om hur lyckligt lottad jag är. 

Underbara älskade

Men den här hösten har tagit på krafterna, och detta blev på något sätt spiken i kistan. Samtidigt som jag är mer tacksam än innan, är jag också rätt knäckt, slutkörd och tom på både glädje och energi. Jag har varit sjuk 6 gånger under hösten, och jag har liksom inte lyckas få till träningen. Höga mål som jag inte klarar av att leva upp till, besvikelse på mig själv och ännu högre mål som kompensation. Och nya besvikelser då jag inte orkar, blir sjuk, eller bara ger efter för ett mörkt, kallt och allmänt pissigt höstväder då energin inte räcker till för att pussla ihop livet med barn, plugg, hem och träning. Jag brukar ju älska att välja cykeln, att trampa fram i lampans sken, jag brukar triggas av utmaningen att få in träningen som en helt naturlig del i vardagen. Det ska liksom inte kännas såhär, bara jobbigt. 

Så jag har fått backa. Först bara återhämta mig från alla psykiska omställningar med graviditet och missfall, och bli frisk från ännu en mastodantförkylning. Jag vet inte hur lång tid det tar, säkert några veckor. Och då bara träna då jag vill, med glädje. 

Men jag vill ju mer än så, jag vet att jag aldrig skulle vara nöjd med det lilla i den vägen någon längre tid. Och vi har mycket kul på gång i cykelväg, en resa jag vill vara med på. Så jag kommer igen, och jag har lite idéer om hur. Lite saker som ska fixas för att jag ska kunna göra mig själv rättvisa i cyklingen. Men först - vila