Gräsänka

Lugnet råder i hemmet, Frida och Tomas lämnade lägret för några timmar sedan och rullar nu mot Sollerön och svärföräldrarnas stuga. Kvar är jag och lilleman. Det är så tyst. Det är skönt och konstigt, och galet nog saknar jag min lilla skrutt redan. "Hejdå mamma" sa hon och knatade ut genom dörren, och trots att jag verkligen sett fram emot ensamheten den här helgen var det så att det stockade sig i halsen på mig. Herregud vad dom upptar hela min person just nu de här små ungarna!!! Jag vore bara en liten lus utan dem. 

Vad händer annars? Aslänge sen jag skrev. Men det går framåt, löpningen börjar kännas som löpning igen och inte som en haltande kossa. Fast jag har inte vågat köra med klocka ännu så jag inte den ringaste om vilken fart jag håller. Nu är det ju typ bara uppbyggande distansträning jag ägnar mig åt så det är väl inte så himla intressant heller. Men nästa helg får jag veta antingen jag vill eller inte, då ska jag springa Snöfemman i Lill-jansskogen! Ska bli grymt skoj och säkert lika grymt jobbigt, har en bestämd känsla av att jag kommer gå ut på tok för hårt. Om jag säger att målet är att gå under 23 minuter fattar ni ungefär vilken nivån är för tillfället. En bit kvar... Men vad fan, jag har inte så bråttom. Det är bara så himla nice att det åtminstone går framåt, och att jag faktiskt kan springa som folk igen! 

Som vanligt dålig att ta aktuella bilder. Ni får en där Frida håller på att lära Sam stapla grodor istället.