Vi börjar på Lejondals Slott i Bro utanför Stockholm. En av Tomas bäste vänner bjöd till bröllopsfest, det var långklänning och frack, storband och gudomligt god mat. Ett vackert par, en vacker kväll, och jag tänkte inte speciellt mycket på kommande morgon då jag skulle vara tvungen att bestämma mig huruvida jag skulle starta i Lida Loop eller ej. Hade varit sjuk hela veckan innan, förkyld och rosslig i luftrören. Jag och Tomas var ute och rullade lätt innan festen för att jag skulle känna efter hur kroppen reagerade på lite ansträngning. Segt förstås efter en hel veckas passivitet men annars kändes det rätt ok och tänkte att jag kan ju i alla fall starta. Med tre loopar är det lätt gjort att kliva av om det inte skulle kännas bra.
Så på söndag morgon efter alltför få timmars sömn tiggde vi till oss några mackor från köket eftersom resten av bröllopsgästerna skulle käka brunch först flera timmar senare. I bilen mot Tullinge såg vi temperaturen stadigt stiga uppåt för att landa på 30 grader! Det skulle bli en svettig dag på cykeln..
Värmde upp väldigt lugnt och gick sedan till startfållorna. Jag hade missförstått startförfarandet lite och missade därför att gå in i vår fålla i tid för att komma långt fram, hamnade istället längst bak bland damerna. Vi startade dessutom samtidigt som ungdomarna, och jag var inte alls på hugget utan hamnade rätt långt ner i klungan direkt efter starten. Måste verkligen jobba på startsnabbhet!
Väl uppe för första branta backen började jag sakta men säkert plocka placeringar. Hamnade sedan i en klunga med ungdomar, tyckte dom var lite här och där och överallt och det var svårt att få ett bra flyt i egna åkningen. Mot slutet av loop 1 hade jag gått ifrån och fått en liten lucka, men nu började jag istället komma ifatt herrar i tävlingsklass som startat 8 minuter före oss. Hur jag låg till placeringsmässigt hade jag ingen bra koll på heller, vare sig hur många som var före eller hur långt före de var.
Men i första varvningen såg jag en tjejklunga på väg ut på andra loopen när jag var på väg in från första, jag tror speakern sa att dom låg ca 2 minuter före. Tänkte inte så mycket mer på det, dom var 4 och jag var själv, kändes som att det kunde bli tufft att komma ifatt. Så jag fortsatte tugga mig fram på den nu betydligt mer tekniska banan, fokuserade mer på cyklingen än på tävlingen. Blev därför rätt förvånad när jag inte efter alltför lång stund såg tjejklungan precis framför mig. Stressade inte utan gav mig tid att komma ifatt dem, låg sedan bakom en liten stund innan jag gick fram för att försöka täppa tillden lucka som då Fanny precis skapat.
Snart efter andra varvningen ut på tredje loopen var jag och snart resten avtjejerna ikapp Fanny igen och vi var en tjejklunga bestående av Fanny, Ingrid, Marika, Camilla och jag. Hade nu fått reda på att det endast var Åsa som var före oss och då Camilla kör D40 i år innebar det att alla i klungan då hade en topp-5 placering. Några km in på denna sista loop gick tempot ner en del och det märktes att många började bli trötta i värmen. I en grymt rolig utförskörning fick jag lätt hybris efter att ha klämt en gel och drog på vad benen hade att komma med, fick en lucka som snart täpptes igen. Men kanske att det ändå den tempoökningen tog på flera, för då Ingrid sen gick upp i täten och drog upp farten var det tillslut bara jag som följde henne.
Det tog ett tag innan vi insåg att vi var själva, sneglade bakåt och väntade se de andra komma genom kurvan. Men de kom inte. Det gick upp för oss att om vi bara höll i den sista milen så skulle vi komma två resp trea, blotta tanken gav oss energi och vi peppade och hjälptes åt att hålla farten. Passerade kille efter kille, alla var otroligt hjälpsamma och klev åt sidan då vi hojtade, vi tackade och dom hejade.
Med bara två km kvar gick jag om Ingrid i en utförskörning in mot ett mer tekniskt parti, tror hon fick problem med en omkörning då killen framför ramlat eller nått sånt. Plötsligt låg jag på silverplats med några sekunders marginal. Jag hade ingen aning hur sista biten in mot mål såg ut, jag gav järnet och när banan vände uppåt bad jag till cykelguden att vi inte skulle upp för hela slalombacken igen!
Det skulle vi tack och lov inte, men jag vågade ändå inte blicka bakåt. Fokuseradr på krönet framför mig trotsade mjölksyran som sprutade ur öronen. Över krönet, gav allt jag hade utför backen, livrädd att Ingrid skulle swisha förbi mig precis innan mållinjen. Men det gjorde hon inte och jag passerade linjen som andra dam!!! Helt galet ofattbart underbart! Hur gick det till???
Kramade och tackade Ingrid för bra körning, togs sedan emot av Tomas som gått i mål ca en kvart innan som
sjätte man i H30. Vi smet undan folkmassan och dem stekande solen och rullade bort mot Team Hi5- bussen och resten av gänget. Det var inte bara jag som haft en bra dag på cykeln, Henke E och Henke B hade tagit plats 16 resp 17 i H Elit!
Detta var alltså en vecka sen. Det känns som en evighets sen, för veckan efter har ägnats 100% åt att planera vårt bröllop. Och så bra allt blev. Så himla lycklig över att nu få kalla mig Tomas fru!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar