En släng av klarsynthet

Igår när jag låg i soffan med mina febriga guldklimpar drabbades jag av ett ögonblicks klarsynthet. Jag är en känslomänniska, mitt humör är som en direkt förlängning av dom känslor jag har för stunden. Och känslorna i sin tur beror till stor del hur mycket jag har fått träna och hur träningen gått, således är livet guld och gröna skogar efter ett bra pass men knappt ens värt att leva när en förkylning sätter käppar i cykelhjulet.

Men ibland tar sig en stråle klarsynthet igenom känslodimmorna, som igår, och insikten om vad som är viktigt i livet slog mig rakt i träskallen. Träning, tävling och allt som hör därtill är förvisso kul och i vår familj viktigt, men det FÅR inte ta över som det mest betydande och det ska få inte vara ensam härskare över humöret. Det är en krydda, någon vi förunnas hålla på med och det ska utföras med glädje. Resultat är kul, jag drivs av prestationen, men den får allt lov att värderas efter livets omstädigheter och dom förutsättningar som varit. Har jag varit sjuk halva försäsongen är det ingen mening att försöka hetsa ikapp och bli besviken över att jag inte är så bra jag hade hoppats på. Man får göra det bästa av det helt enkelt, och vara glad för det man lyckas med! Och inse att det inte är så himla viktigt....

Jag är inte mycket för böner men den här klassikern, även kallad sinnesrobönen, tål att upprepas och begrundas: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

Klokt