Sista etappen som på pappret var en av de "enklaste" med 6 mil och 2300 höjdmeter blev en rejäl utmaning. Vi kom igång lite bättre än dagarna innan, lyckades hålla positionen skapligt under den 2km långa masterstarten. Sen började den första av tre klättringar, den kortaste med ca 400-500 höjdmeter. Tomas låg på bra och jag fick igång benen också, jag höll i ryggfickan större delen av backen och det kändes som vi låg där vi ville. Men efter första utförskörningen och in i andra klättringen på 900 höjdmeter stumnar Tomas mer och då jag istället kände mig stark kör jag drygt halva stigningen själv. Men även om jag hade bra tryck i benen så går farten ner en del när Tomas inte orkar dra och vi blir omkörda av laget som ligger bakom oss i totalen. Då var vi rätt nöjda med att vi hade skrapat ihop hela 45 minuters marginal under tidigare etapper, så vi kunde rätt lugnt ligga kvar och tugga på i vårt tempo.
Utför andra berget var det en rejält teknisk och brant stig, jag är nöjd med hur jag tog den även om jag fick kliva av och springa en bit. Just utförskörningarna är något jag tycker jag blivit mer bekväm med under den gångna veckan (då visste jag dock inte vad som väntade).
Ner och vända på 800 meters höjd innan vi börjar klättra igen upp till 1600
meter. Tomas ben vill inte riktigt komma igång idag och för första gången under tävlingen får jag vara den starka och ligga först och hålla fart. Vi tar några positioner här, men dom ska vi snart tappa igen... för nu vänder det utför. Vi hade blivit varnade för det svåra underlaget ner mot Gardasjön med mycket grus och lössten, men att det skulle vara SÅ mycket sten, SÅ brant och SÅ långt var jag inte beredd på. Efter att ha bromsat mig ner i vad som känns som en evighet är jag helt gråtfärdig av trötthet. Men det tar inte vägen någon hänsyn till utan den fortsätter, och fortsätter... tillslut blir jag alldeles snurrig i skallen och alla sinnen liksom ballar ur, har svårt att hålla balansen på cykeln fast vi, trot eller ej, kommit ner på fast mark igen. Får helt enkelt ta det extremt piano en stund för att återhämta mig lite. Frågar Tomas hur långt det är kvar, och när han säger 1 mil hade han lika gärna kunna sagt 10 mil. Det känns just då helt oöverstigligt.
Men rätt snabbt börjar allt funka igen och vi tar ju såklart den där sista milen också. När vi rullade över mållinjen som 7e lag för dagen, 6a totalt, efter drygt 50 mil och 18000 höjdmeter, ja då kom det faktiskt några tårar av glädje, stolthet och lättnad.
Det blev till och med ett firande nr 4 tillsammans med Patrik och Martin från Landskrona med pizza, rödvin och kaffe också. Har man gått i mål på Transalp får man liksom passa på att fira ordentligt!
Nu väntar några efterlängtade vilodagar, sen ska vi se hur den här extrema mångdveckan ska förvaltas på bästa sätt. Men det tar vi senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar