Så har det gått några dagar sedan tävlingsdebuten. Reflektioner? Tja, kanske att det inte känns så satans viktigt. Jag har varit så himla fokuserad på att komma igen efter förlossningen, jag har nog egentligen vart ganska rädd att jag inte ska lyckas ta mig tillbaka till samma nivå. Nu är jag redan där, eller i alla fall nästan, och då slås jag istället av känslan - hur jäkla viktigt är det att vara här?
Visst, det är askul att prestera, det är en grym känsla att vara stark och jag älskar att tävla. Men det är inte på liv och död. Det är inte värt att pussla bort all annan vardagskvalité för att få till det optimala träningsupplägget. Det är definitivt inte värt ångest över ett missat träningspass.
Vardagen ser annorlunda ut nu, och jag VILL att den ska göra det. Det är mer som ska stämma, mer att ta hänsyn till, mer att anpassa mig efter. Jag har också fått en massa nya bekantskaper genom mammagrupper och andra sociala mamma-barnaktiviteter som jag inte vill prioritera bort. Jag känner helt enkelt att tävlandet och presterandet inte är riktigt fullt så viktigt! Med sagt menar jag inte att jag lägger ner - å nej, givetvis kommer det fortsätta satsas friskt, men det får ske efter de förutsättningar som finns. Eller snarare efter de prioriteringar jag väljer att göra. Och jag vill ju tro att att det ändå ska räcka jäkligt långt! Och, jag tror ju också på att träna smart snarare än att nöta mängd. Det här en ypperlig chans att testa om jag har rätt ;-)
Men, det innebär också att jag måste välja mina mål smart. 8 dagar över alperna rimmar tämligen dåligt med minskad mängdträning till förmån för kvalitétsträning. Hmm, jag ska nog ta mig en och annan funderare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar