Flyttstädning, semester, läkare igen och tankar om överträning

Sitter i bilen på väg till Sollerön och knappar på mobilen. Frida sover gott i sin stol och Tomas sitter bakom ratten och lyssnar på börspodden. Ute börjar det bli riktigt mörkt och efter några hektiska dagar börjar ett efterlängtat lugn att infinna sig. Vi har städat och plockat och fixat hemma, lägenheten glänser som aldrig förr. Och tro mig, när Tomas gått fram med putstrasan så kan man spegla sig i trappräcket om man så vill! Varför detta fejjande? Jo, det ska fotas inför försäljning. Eller det är vad vi hoppas på i allafall, vi ska bara vinna en budgivning först. Återkommer om detta ;-) 

Förutom lägenhetsfix och babyhäng har jag hunnit träffa två läkare i veckan. Jag har också fått en del kloka ord av erfarna personer som bryr sig. Jag har fått tips på andras blogginlägg och skrivna artiklar, jag har gått tillbaka i min egen träning - nej, mitt egna liv- och funderat. 

Läkarna har varit bra. De har förstått mitt problem och verkligen ansträngt sig att tänka brett vad dessa beror på. Att slemhinnorna är svullna och inflammerade ser de tydligt, men de kan inte förklara varför. Det är bra luftflöden, bihålorna ser bra ut, alla värden förutom det lite låga sköldkörtelvärdet ser bra ut. Inga allergier, inga bakterier, ingen svamp. Jag sköter nässlöljningarna och kortisonsprayandet som jag ska. Det enda hon som jag träffade idag kom på som skulle kunna hjälpa var en kortisonkur som jag ska börja i morgon. Operation blev det aldrig riktigt tal om för det finns liksom inget att operera... Möjligen en sned nässkiljevägg men det skulle knappast göra mig frisk eftersom det ändå är bra luftflöden. Att jag varit sjuk i 15 veckor kunde hon inte förklara. 

Så efter råd från min omgivning har jag tänkt tillbaka på det senaste två åren. Först graviditeten, där jag körde hela vägen in i kaklet träningmässigt. Det tror jag iof inte var fel. Tvärtom, det kändes fint och så långt var jag fortfarande på rätt köl. Men, en graviditet är ändå en påfrestning på kroppen. Några extra droppar i bägaren. Sen, förlossning på rekordtid (en massa droppar till i bägaren) och nu började min felnavigering. Jag ville visa alla, mig själv också, att det gick att komma igen på kort tid. Och mycket riktigt, två månader senare vann jag Haninge Trail 16 km och slog dessutom min tid från året innan. Jag var grymt nöjd och stolt att jag fixat det. Men hur såg insatsen ut? Även om träningen inför loppet känts ok så är det klart att det var tufft för kroppen att komma i löpform och samtidigt återhämta sig från en graviditet och förlossning. Löpformen kom, men återhämtningen uteblev. Bägaren började fyllas. Jag tror att den mentala stressen slet mer än den fysiska, den ständiga kampen att få till träningen mellan två amningar, oron att hon skulle bli hungrig medan jag var ute. Ett litet gnagande dåligt samvete varje gång jag gick iväg ensam. Satidigt var de där träningstillfällerna mina andningsrum, min ensamtid och min avkoppling. Ja ni förstår, det är väldigt dubbelt och inte så enkelt att få klarhet i! Men låt mig fortsätta. Jag hade anmält mig till två marathon lopp den våren och började känna mig pressad att få upp längden på löppassen. Samtidigt vägrade Frida låta sug matas med flaska och hon ville fortfarande ära typ varannan timme, så det var svårt för mig att vara ute längre än så. Och ständigt dåligt samvete. Efter ett längre pass blev det ofta amning så fort jag kom innanför dörren, en dusch och nedvarvning låg långt ner på listan. Stress och oro ständigt varvat med glädje och kärlek. Känslor x 1000. Lägg till att jag sov i tvåtimmarscykler varje natt, (om jag hade turen att somna om mellan varje amning). Bägaren är nu full. Sen hoppade vi på flyget och for till andra sidan jorden. Vinter blev sommar och jag blev förkyld och fick diarré på det. Men det gick ju inte an, vi for ju till Nya Zeeland för att springa i all underbar natur! Och det sprangs, och naturen var precis sådär underbar som vi hört talas om. Men hur vackert det än må vara så sliter hård träning på en redan sliten kropp, och när nätterna fortsätter spöka så uteblir den så viktiga återhämtningen. Det börjar rinna över kanten. Ganska snart började kvalitétspassen kännas jobbiga, jag fick slita hårt för att hålla den fart jag vanligtvis inte har så stora problem med. Fortfarande gick de bra på de "lugnare" bergslöpningarna, när jag tuggade på ett lugnare tempo. Sen började jag känna mig "typ" förkyld igen. Bara diffusa symtom, mest en känsla att något var fel. Särskilt minna jag passet med tusingar på bana i Wellington i spöregnet. Satan vad jag slet, och satan vad kasst det kändes! Tiderna var nog ok men sämre än vad jag hoppats på och jag var ganska besviken efter det passet. Sen började jag lägga in fler vilodagar, kände att allt inte var tip top. Men fortfarande lite stressad över att jag inte fått tillräckligt riktigt långa pass inför den stundande Maran. Nu ville jag både vila mer och träna mer, en svår kombination. Blev någon slags otillräcklig kompromiss, här minns jag ännu ett kvalitetspass med 3x 2000 m där känslan aldrig kom och jag fick åter igen slita som ett djur för att ens komma ner mot respektabla tider. Jag skulle säga att det nu rann ganska friskt över kanten på bägaren. Någon dag senare kom förkylningen. Och nu, 15 veckor senare, sitter jag här med samma eländiga sjuka. Och 3 olika läkare som inte kan förklara varför. 

Jag vet inte om det är så, jag tvivlar egentligen själv, men tankarna börjar kretsa kring överträning. Om man inte bara ser till mängden träning, om man också väger in graviditet, förlossning, stress, amning och utebliven nattsömn så kanske.. Men ändå, jag tycker ju det finns så många som kör så mycket hårdare. Jag vill inte erkänna för mig själv att jag kanske inte pallade ändå. Framförallt vill jag inte sitta i överträningsträsket, jag vet hur lång tid det tar att kravla sig upp. Om man ens lyckas. 

Det blev ett långt inlägg. Jag har fått sätta ord på tankar, nu måste jag låta dem sjunka in lite mer hos mig själv också. Och fundera över nästa steg. Hur ska jag tackla det?

Och, förhoppningsvis, ska jag lyckas sova några timmar innan vi i morgon drar vidare till Höglekardalen! 

Sov så gott