I torsdags var det dags för besök på
MVC, man springer där var och varannan vecka såhär i slutfasen. Vägde mig på
morgonen för att slippa kränga av och på med kläder där i det varma lilla
undersökningsrummet. Och jag kände att jag ville skriva det här inlägget om
just detta – vikt och graviditet.
Det kan ju vara lite känsligt det här
med viktuppgång under graviditet, hur mycket man bör eller inte bör lägga på
sig. Man har räknat ut att en graviditet ”väger” ca 12 kg med barn, ökad
blodvolym och moderkaka. Sen beror det också på hur mycket vatten kvinnan
samlar på sig förstås, jag har vart rätt förskonad från vätskefyllda fossingar
men man har ju hört de som samlat vätska som kameler.. Nåväl, de kilon man går
upp utöver de ”nödvändiga” ramlar liksom inte bort av sig själv när barnet
kommit ut. Så att äta för två är vare sig nödvändigt eller något att
rekommendera om man vill tillbaka i form igen snart efter förlossningen.
Häromdagen läste jag en krönika på
jogg.se om just detta ämne, där skribenten bestämt hävdar att det enbart beror
på bristande karaktär om man ”tillåter” sig att gå upp mer än de rekommenderade
12 kilona.
Jag kan inte hålla med henne fullt ut.
Delvis, absolut, det är inte sunt vare sig för kvinnan eller barnet att lägga
på sig alltför mycket och många har problem med att bli av med de ”extra” kilona
efter förlossningen. Men man måste se hela bilden. Vad har kvinnan för livsstil
i övrigt? Hur låg vikten innan graviditeten? Vad har hon för träningsbakgrund
och hur ser hon på tiden efter förlossningen?
Är man från början lite överviktig får
man vara på sin vakt, då är också rekommendationerna att man inte går
upp alla de 12 kilona under sin graviditet. Är man däremot lite tunn i
hullet ska man gärna gå upp lite mer än de 12 kilona, för utöver barn,
moderkaka, blodvolym etc behöver man lite extra fettdepåer för tiden efteråt om
man tänkt sig att man ska amma barnet. Har man därtill en väldigt aktiv
livsstil och tänker sig att man ska fortsätta med det när ungen tittat ut så
kommer man sannolikt inte ha några problem med viktnedgången utan tvärtom behöver man lite extra energi inlagrat i hullet. Jag känner flera som fått barn har tvärtom haft problem åt andra hållet, dom har
tappat lite FÖR mycket efter förlossning och som följd känt sig svaga och
orkeslösa..
Så, med detta sagt kunde man ju tro att
jag som varken var någon tungviktare innan jag blev gravid och som dessutom har
en rätt hög träningsdos gladeligen och fullkomligt obekymrat ser siffrorna på
vågen sticka iväg mot allt högre värden allteftersom veckorna går. Så är tyvärr
icke fallet. Jag har, som så många andra, haft ett periodvis lite komplicerat
förhållande kring vikt. Även om det nu ligger bakom mig så har det ändå varit
en liten utmaning att förhålla mig till vad som händer med kroppen och vikten
under graviditeten.
I början var jag nog lite rädd för hur
kroppen skulle reagera, att jag inte alls skulle kunna kontrollera
viktuppgången och att kilona skulle rusa iväg mot skyhöga höjder. Samtidigt
kändes det viktigt att förhålla mig sunt till det hela, särskilt som det inte
längre bara gäller mig själv! Illamående och konstant småsug i början gjorde
att det inte var så enkelt att ”lyssna på kroppens signaler” heller.
Veckorna gick och även om jag käkade
vettigt hela tiden hade jag svårt att helt släppa kontrollen, var noga att äta
nyttigt och kanske var jag väl restriktiv ibland? Men så i vecka 28 tror jag
det var så tyckte barnmorskan att magen var lite liten, så hon skickade oss på
tillväxtultraljud. Där kunde man konstatera att lilleplutt låg lite väl lågt i
viktkurvan. Ett nytt ultraljud två veckor senare visade att hon fortfarande var
liten men att hon växer i en normal takt. Man blir ändå lite fundersam. Är det
mitt fel att hon är liten? Får hon för lite energi där i magen? Det där med att
”hon tar det hon behöver”, stämmer inte det? Tränar jag för hårt, äter jag för
lite? Som vanligt, 100 frågor och inga svar...
Sedan dess har jag helt slutat hålla
igen och istället ätit både två och ibland tre mellanmål om jag varit hungrig.
Och ”nyttigt” betyder nu näringsrik och inte kalorisnål, det är en satans
skillnad. Kolhydrater som jag gärna snålat med tidigare får gärna ta plats på
tallriken nu. Och jag mår så bra! För typ första gången äter jag som kroppen
säger åt mig, och det kan ju säga att jag har INTE direkt rusat i vikt. Tvärtom
är viktuppgången fortfarande i minsta laget
Så jag tänker - varför hålla på att
försöka styra och kontrollera någon som alldeles uppenbart sköter sig själv?
Bara vi lyssnar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar