Prestation som drivkraft

Jag har alltid varit en person som vill prestera. Jag värderar nog mig själv ganska mycket genom hur bra jag lyckas med olika saker snarare än efter hur jag är som person. Låg självkänsla som Mia Sjöblom skulle sagt =/ Det gäller både inom jobbet, bland kompisar, även inom familjen till viss del och framförallt inom idrotten. Så länge jag kan minnas främsta anledningen till att jag hållit på med olika idrotter varit att bli så bra som möjligt, helst bäst, snarare än att jag egentligen njutit av själva utövandet av idrotten. Med detta följer en stark rädsla för att misslyckas och på köpet en ibland grym prestationsångest.

Särskilt minns jag detta när jag som 10-åring hade min framgångspeak inom orientering. Jag placerade mig i topp på de flesta av de lokala tävlingarna jag ställde upp i, men trots det hade jag sådan ångest varje morgon när vi skulle iväg på tävling så jag helst av allt ville stanna hemma. I mina dagböcker från årskurs 3 har jag skrivit att "jag hatar orientering", och detta trots att jag vet att jag älskade själva momentet ute i skogen, när jag bara fokuserade på att springa och läsa kartan och inte oroade mig för vilken plats jag skulle komma på. (Än idag får jag lite lätt ångest när folk börjar prata om orientering, en del av mig vill gärna ta upp det lite igen men en annan del vill lägga locket på den kakburken och skruva åt hårt...)

De här prestationskraven på mig själv har följt mig genom livet, framförallt inom idrottandet och då främst löpningen. Det här året har dock varit annorlunda. Jag har inte haft som mål att prestera, jag har inte tränat för att prestera, av det enkla anledningen att jag har inte KUNNAT prestera. Men, jag har haft gott om tid att tänka kring prestation. 

Det är såklart att man inte mår bra när resultat och prestation blir allt som betyder något. När glädjen att springa, njutningen av själva momentet och meningsfullheten i att bara genomföra och uppleva ett lopp tillsammans med andra försvinner. Förutom att det hela blir kravfyllt och ångestskapande blir du väldigt sårbar. Det räcker med en överbelastad hälsena för att en säsong ska vara förstörd, och vad har du då om du förlitat hela ditt välmående på att slå ditt pers på milen? Inte ett skit, med största sannolikhet blir du en bitter jäkel som tycker synd om dig själv och missunnar andra sina framgångar. (Jepp, jag har känt tendenser!) Då är det dags att dra i handbromsen. Stanna upp och reflektera. Hur vill jag leva? Vad vill jag ha för viktiga värden i livet? Vad är det som EGENTLIGEN betyder något? Det är lite jobbigt men samtidigt spännande att resonera så öppet med sig själv. 

När jag ställde de här frågorna till mig själv blev jag ändå förvånad över vad jag fann för svar. Jag ville inte sluta vilja prestera. Jag är en tävlingsmänniska, jag älskar utmaningen i att försöka slå både andras och mina egna tider. Från att jag satt ett mål, genom hela träningsperioden för att nå det och slutligen fram till startlinjen. Det ger mig så mycket! Men, jag insåg att jag måste lära mig att förhålla mig till det på ett sunt sätt. Jag vill inte att prestationen ska betyda så mycket att det är avgörande för hur jag mår och jag vill inte låta kraven på prestation styra mitt liv. Jag älskar att springa i skogen och det skulle jag fortsätta göra även om det inte existerade tävlingar. Men nu finns möjligheten och jag tycker det är så satans skoj! Jag vill låta prestationen vara min drivkraft framåt och krydda i tillvaron, men inte det största värdet i livet. 

För hon ligger fortfarande och sparkas i magen =)

Från ett terränglopp i Lida där jag misslyckades totalt. Hade alldeles för lite krut i kroppen när jag försökte ta
rygg på en medtävlare som var betydligt starkare än jag, efter två km fick jag släppa och en kort
stund senare gick jag rakt in i väggen!