Satkärringar och fortsatt väntan

Var upplagd för en vilodag idag, såg faktiskt fram emot att bara slöa och läsa en bok. Har dessutom haft lite förkylningskänningar några dagar som jag tänkte vila bort, har ingen löst att föda i feberfrossa. Men jag borde känna mig själv bättre. Runt kl 8 när jag vart uppe över 2 timmar (ja, jag sover asdåligt) och ätit världens långsammaste frukost, läst tidningen och hunnit både kolla mail och lite annat dumsurfande så började rastlösheten komma krypande. Att lägga mig igen med en bok var inte det minsta frestande och symtom på sjukdom hade försvunnit över natten, så jag plockade ner rullskidorna och gav mig iväg en sväng. Tog en chansning med skateskidorna idag eftersom staktekniken börjar bli något, vad ska man säga, icke optimal...

Men det gick fint, gled fram i maklig fart och njöt av rytmen när en dam, eller vi kan kalla henne kärringjävlen, dök upp. Jag hade precis stannat vid ett övergångsställ för att se att kusten var klar då kärringen säger: "Men ATT du vågar i ditt tillstånd, det skulle jag ALDRIG utsätta någon för. Kul för barnet att vara krockkudde!" Jag blev helt paff! Åh vad jag hade velat sagt något dräpande tillbaka, men jag fann inga ord. Hon hade knappast yttrat sig om jag satt mig i en bil och kört genom stan, viket lär vara en större risk för både mig och lillan. Varför ska folk lägga sig i? Som att jag skulle lyssna på vad hon sa, eller vad trodde hon? Onödigt påverkad av kommentaren var stämningen borta och jag var bara irriterad hela vägen hem.

Resten av dagen har ägnats åt ett evigt köande i butiker, brödbak och rullskidrengöring. Den här gången var det favoriterna som fick sig en rundsmörjning!

Och nej, ingen bebis än allltså...

                          Rullskidputs!